AVSKILDA FRÅN VÄRLDEN

När det gäller den kristnes hållning till "världen" finns det mycket att säga. Här skall bara ges några korta synpunkter med anledning av artiklarna om "de första kristna och världen" i Vakttornet för den 1 juli 1993.

Artiklarna är utan tvivel skickligt skrivna. Den metod som används går ut på att med hjälp av selektiva utdrag ur kyrkofädernas skrifter och moderna kyrkohistoriska verk försöka skapa en bild av de första kristna som är så lik JV i våra dagar som möjligt. Sedan håller artikelförfattaren upp denna bild och frågar: "Vilken världsomfattande kristen organisation motsvarar i varje avseende historiska beskrivningar av de första kristna?" Svaret är naturligtvis redan självklart för Vittnena. Men för att riktigt "bevisa" hur det ligger till, presenteras en rad väl utvalda citat om Vittnena ur olika tidningar, böcker och uppslagsverk, inklusive New Catholic Encyclopedia, som sammantaget ger en bild av JV som på ytan är identisk med den man har gett av de första kristna. Den likhet man lyckas frammana med denna metod är imponerande men samtidigt mycket bedräglig.

För det första var inte "de första kristna" ett så enhetligt begrepp som Vakttornet försöker ge intryck av. Det fanns på ett mycket tidigt stadium en mångfald olika uppfattningar och ståndpunkter i olika frågor, något som speglas redan i NT. Det finns flera lärda studier om mångfalden i den tidiga kristendomen. Ett exempel är Walter Bauers bok Orthodoxy and Heresy in Earliest Christianity (Fortress Press 1971). Redan under de efterapostoliska århundradena splittrades kyrkan i en mängd olika sekter och samfund, och det fanns ett 80-tal eller fler redan i början av 300-talet. Att citera utdrag ur olika kyrkofäder, t ex ur Tertullianus skrifter, för att "bevisa" vad "de första kristna" trodde på och hur de uppförde sig i olika situationer och sammanhang kan därför bli mycket missvisande. Tertullianus anslöt sig som bekant till montanismen, en karismatisk sekt som framträdde under andra hälften av 100-talet e Kr. En annan, ännu tidigare gren av den dåtida kristenheten var marcionismen, som redan i mitten av 100-talet e Kr hade spritt sig över hela den dåtida världen.

När det gäller begreppet "värld" (grek. kosmos) är det också viktigt att göra klart för sig vad bibeln egentligen lägger för innebörd i detta ord. Det kan betyda olika saker i olika sammanhang. Gud "älskade världen (kosmos)" så högt att han gav ut sin ende son för att frälsa den. (Joh. 3:16) Samtidigt uppmanas de kristna att "inte älska världen (kosmos)". (1 Joh. 2:15) Det är uppenbart att "världen (kosmos)" i dessa båda texter har olika betydelse. När Jakob uppmanar oss att hålla oss "obefläckade av världen (kosmos)" (Jak. 1:27) är det alltså nödvändigt att veta vad han menar med "världen": Är världen detsamma som hela det mänskliga samhället med dess politiska, kommersiella och sociala liv? Är "världen" detsamma som alla människor som inte är kristna? Eller är "världen" detsamma som alla människor, inklusive den s k "kristenheten", utanför den egna lilla sekten? Eller är "världen" de former av mänsklig samvaro och verksamhet som är en produkt av människans fallna natur, av hennes stolthet och själviskhet? (Jfr. 1 Joh. 2:16)

Man bör också ta hänsyn till att "världen" efter det första århundradet inte var något statiskt. Den tidens värld präglades i hög grad av hedniska kulter av olika slag, kejsarkulten inbegripen. De kristna var sända in i denna värld, inte för att undvika den, utan för att påverka och förändra den. De skulle vara "världens ljus" och "jordens salt". Och allteftersom kristendomen erövrade romarriket måste de hedniska kulterna ge vika, så att det mänskliga samhället alltmer kom att präglas av kristna värderingar. (Jfr. Matt. 13:31-33) Vi skall naturligtvis inte skönmåla det samhälle som tog form under kristendomens inflytande. Avfallet kom också in under samma period och satte djupa spår. (Matt. 13:24-30; 36-42) Men man kan ändå inte bortse från att dagens "värld" i de "kristnade" länderna fortfarande är starkt präglad av kristna värderingar. Den "värld" vi lever i är inte uteslutande ond. Om den vore det har kristendomen totalt misslyckats. Kristenheten inbegriper i dag omkring två miljarder människor eller omkring en tredjedel av mänskligheten. Detta kristnade område, som Jesus själv i sin profetiska liknelse om ogräset i åkern beskrev som sitt "kungarike" (Matt. 13:41,NV), skulle inte enbart bestå av avfälliga, onda kristna. Där skulle inte bara finnas "den ondes söner" utan även "kungarikets söner". (Matt. 13:38, NV) De båda slagen av till bekännelsen kristna skulle tillåtas "växa tillsammans ända till skörden", som var en "avslutning på en tingens ordning". (Matt. 13:30,39, NV) Då först skulle "ogräset", "den ondes söner", "samlas ihop och brännas upp i eld". (Matt. 13:40-42, NV) Eftersom "ogräset" i Kristi "kungarike" ännu inte har samlats ihop och bränts upp, lever vi fortfarande i en värld där båda slagen av "kristna" lever "tillsammans", sida vid sida.

Det är i denna "värld" en kristen i dag måste ta ställning till vad han eller hon skall hålla sig "obefläckad" av. Vad som är ont eller gott, rent eller orent, sant eller falskt i en sådan "värld" är inte alltid så lätt att avgöra, men det är ändå något som åligger varje enskild kristen att personligen bedöma och ta ställning till med hjälp av Guds ord och efter bästa förstånd och samvete. Detta är ett val som inte utan vidare bara kan överlämnas åt någon religiös myndighet som påstår sig vara Kristi ställföreträdare på jorden eller Guds enda förbindelsekanal till människorna, det må vara katolikernas påve, mormonernas Joseph Smith, adventisternas E G White, Sällskapet Vakttornets "trogne slav" eller någon annan grupp eller individ som vill spela herre över sina medmänniskor.

Vakttornet för den 1 juli 1993 börjar med att beskriva de första kristna som nitiska "vittnen". (Sid. 13) Men den text man hänvisar till, Apg. 1:8, talar om dem som Jesu "vittnen", något som Vakttornet undviker att betona, eftersom det intryck man vill skapa är att de första kristna var Jehovas vittnen. Men som vi vet finns det inte det ringaste bevis för att de första kristna kallade sig för "Jehovas vittnen" eller att de i tal eller skrift använde det hebreiska gudsnamnet. De hade säkert den största respekt för det. Men den enorma vikt JV fäster vid bruket av det hebreiska gudsnamnet att det rentav skulle vara frälsningsavgörande att använda det saknas helt hos de första kristna, både i NT, hos de apostoliska fäderna och hos kyrkofäderna. I hela detta enorma material om de första kristna finns inte det minsta spår av att gudsnamnet brukades över huvud taget! Denna viktiga skillnad mellan JV och de första kristna suddas ut helt och hållet i Vakttornet. Det är naturligtvis inget fel att använda det hebreiska gudsnamnet. Det som är fel är att göra bruket av detta namn till ett kriterium på vad som är sann kristendom, ställa upp det som ett villkor för att bli frälst och sedan beteckna alla de hundratals miljoner kristna som inte använder detta namn som falska och avfälliga.

I Vakttornets beskrivning av de första kristna försöker man som sagt göra dem så lika dagens JV som möjligt. På sidorna 6 och 7 kommer man in på deras nitiska proselytvärvning. Och naturligtvis är det riktigt att de första kristna nitiskt spred sin tro på olika sätt i olika sammanhang. Men gick de systematiskt från dörr till dörr som JV gör i dag? Det finns inga konkreta bevis för att de använde den metoden, varken i NT eller i utombibliska skrifter. På sidan 6 säger Vakttornet att den romerske filosofen Celsus på 100-talet e Kr "kritiserade de kristnas predikometoder". Ett Vakttornsläsande Vittne får genast intrycket att Celsus kritiserade deras metod att sprida budskapet från dörr till dörr, vilken också förstärks av bilden på sidan 7. Men när vi slår upp och läser vad Celsus egentligen skrev (enligt Origenes Contra Celsus, bok III, kapitel xlix), finner vi ingenstans något om att de första kristna gick från dörr till dörr. Hans kritik gick ut på att de kristna vände sig till obildat och lättlurat folk. Detta var den "predikometod" han kritiserade, en kritik som Origenes tillbakavisade.

Återigen: Det är givetvis inte något fel att gå från dörr till dörr med det kristna budskapet. Men det är inte ärligt att påskina att detta var den huvudsakliga predikometod de första kristna använde, när det inte finns några konkreta historiska bevis för detta. Motivet till att Vakttornet försöker pådyvla de första kristna denna predikometod är uppenbarligen att man vill framställa dem så att de "i alla avseenden" skall likna dagens JV. Det är svårt att tänka sig att Kristus är beredd att prisa denna historieförfalskning som en kristen dygd.

Vakttornet påstår vidare att JV efterliknar de första kristna genom att "de vägrar att ta del i den ekumeniska rörelsen". (Sid. 16) Som "bevis" för detta citeras historikern Latourette, som skrev att de första kristna "hävdade att de hade den slutgiltiga sanningen" och därför inte var öppna för ett samgående mellan olika trosriktningar utan "var fientligt inställda till andra religioner". (Sid. 6) Ordet "ekumenik" i kristet sammanhang betyder emellertid inte att man vill verka för ett samgående mellan kristendom och icke-kristna religioner. Mycket få "kristna" kyrkor är beredda till något dylikt. Ekumenik "avser allmänkristen gemenskap" (Bonniers uppslagsbok). Målet för den kristna ekumeniken är att försöka överbrygga de motsättningar som finns mellan de kristna samfunden och uppnå enhet och samverkan kristna emellan. Var de första kristna fientligt inställda till detta? Försökte man inte redan på apostlarnas tid förhindra splittring och överbrygga motsättningar? Redan det möte som hölls om omskärelsen i Jerusalem år 49 e Kr var i denna mening ett ekumeniskt möte. Paulus själv arbetade hårt för att skapa enhet mellan olika kristna grupper, och han var beredd att gå mycket långt för att göra detta. I umgänget med judar och judekristna levde han i alla stycken efter lagen för att förhindra onödig splittring. Och i umgänget med greker levde han som en grek. Både han och de övriga apostlarna kunde för enhetens skull tolerera många olikheter i uppfattningar och sedvänjor kristna emellan. (Rom. 14:1-10) Det var först när centrala kristna sanningar hotades som de var beredda att försvara dem ända till splittring. En "kristen" som inte ville bekänna "att Jesus är Kristus, som skulle komma i köttet" kunde därför inte accepteras som en medbroder utan skulle avvisas. (2 Joh. 7,10,11)

Under den efterapostoliska tiden fortsatte man att försöka lösa motsättningar i olika frågor i ekumenisk anda. På 100-talet uppstod t ex den berömda "påskstriden", som hotade att splittra kyrkan, eftersom Viktor, föreståndaren för församlingarna i Rom, ville gå hårt fram och avskilja och utesluta församlingarna i Mindre Asien för deras avvikande uppfattning och sedvänja.

Men andra kristna ledare på den tiden lyckades övertala Viktor att gå en annan väg ekumenikens. Även om de dialoger som hölls i denna fråga genom olika synoder och brevväxlingar inte lyckades överbrygga åsiktsskillnaderna, så lyckades man förhindra en omfattande splittring och bibehålla den kristna enheten mellan de församlingar som var inblandade i saken.

Givetvis är kristendomen med Kristus i centrum den slutgiltiga sanningen för en kristen. Men detta gäller gentemot andra, icke-kristna religioner och kulter. För en kristen finns det bara en väg till frälsning tron på Kristus. Men den grupp av kristna som utropar sin egen grupp, sina egna speciella tolkningar och ståndpunkter till den enda, slutgiltiga sanningen och förkastar alla andra kristna, trots att de har accepterat Kristus som sin frälsare, har ställt upp en ny väg till frälsningen vid sidan av Kristus. De har gjort sig själva och sitt samfund till ett villkor för frälsningen.

De personer och grupper som i första hand bidrog till splittringen i urkyrkan var de som inte var beredda till några dialoger, som uppfattade sina speciella tolkningar och uppfattningar som den slutgiltiga sanningen och betraktade alla andra kristna som avfälliga. Sådana individer och grupper, som framträder med monopol på att ha den enda kristna sanningen, har i alla tider varit huvudorsaken till den religiösa splittringen i kristenheten. De har vägrat att ha något att skaffa med andra kristna samfund och organisationer, har ställt sig vid sidan om dem, pekat på dem och sagt: "Titta vilken söndring och splittring det finns i kristenheten! Vi däremot är enade och har samma uppfattningar i allt! Bara vi är alltså de sanna kristna!" De inser inte att den söndring de pekar på just är ett resultat av den slags egenrättfärdiga hållning de själva har intagit, och att den sekt de själva har skapat genom sitt avståndstagande bara är ännu ett bidrag till söndringen i kristenheten.

Nej, JVs hållning till ekumeniken är ingen ursprunglig kristen företeelse. Visserligen kan man nog hitta paralleller till den i den tidiga kristendomen, men då får man leta bland de kätterska sekter som Irenaeus och andra kyrkofäder beskrev och brännmärkte i sina skrifter.

Dessa exempel får räcka. En hel del kunde också sägas om de övriga "likheterna" mellan JV och de första kristna som Vakttornet nämner, men det skulle föra för långt. På sidan 16 påstår man t ex att de första kristna, precis som JV i våra dagar, vägrade att "erkänna Kristus som Gud". Även om treenighetsläran som sådan kan kännas svår att acceptera, kan det inte råda någon tvekan om att de första kristna på ett mycket tidigt stadium uppfattade Jesus som Gud, och det är inte svårt att rada upp citat ur kyrkofädernas skrifter ända från 100-talet som visar det. Sedan är ju frågan vad de lade för innebörd i detta. Det förefaller uppenbart att de inte likställde de honom inte med Gud den Allsmäktige. Redan aposteln Johannes förklarade emellertid att "Ordet var Gud" (Joh. 1:1). Även om man skulle ändra det till att "Ordet var en gud", som JV har gjort, så rubbar det inte det faktum att Kristus uppfattades som en gudomlighet och betecknades som "Gud". Om de första kristna skulle ha skrivit ordet "gud" i denna text med liten begynnelsebokstav om de hade kunnat, som Sällskapet Vakttornet har gjort i sin översättning, vet vi inte, inte heller har det någon större betydelse. NT skrevs som bekant ursprungligen med enbart stora bokstäver. Både NT och tidiga utombibliska skrifter visar att de första kristna bad till Jesus och åkallade hans namn. (1 Kor. 1:1,2, m fl ställen) Redan detta är oerhört och bör få oss att inte uttala oss alltför självsäkert om de frågor om Jesu natur och väsen som debatterades så intensivt på en del ekumeniska kyrkomöten från 300-talet och framåt.

Tillbaks till hemsida