MISSUPPFATTNINGAR OM BLODTRANSFUSIONER
I en insändare i tidningen Informationer, som utges av föreningen "Kristen Frihet", påstod ett Jehovas vittne att Bibeln förbjuder blodtransfusioner och att sådana i verkligheten inte behövs, eftersom det finns alternativa behandlingsmetoder. I ett senare inlägg undrade signaturen "Jerker" vilka dessa alternativa behandlingsmetoder är och om de är användbara i akuta nödlägen.
Begreppen behöver redas ut. För det första finns det
inga fullgoda ersättningar för blod. Det pågår ett
intensivt arbete på att om möjligt framställa "konstgjort
blod", men ännu så länge är det riktigt blod
medicinen måste lita till. Upp till en viss nivå kan förlorat
blod ersättas med sådana produkter som Dextran eller Ringerlösning
och det sker regelmässigt på våra sjukhus. Men vid extremt
svåra blodförluster, t ex vid vissa svåra trafikolyckor
eller vid svåra förlossningsblödningar, är sådana
ersättningar otillräckliga, eftersom de inte kan transportera
det livsviktiga syret. Den skotske läkaren A. D. Farr nämner
i sin studie om Jehovas vittnen och blodtransfusioner en kvinna som räddades
till livet genom att få 19 liter blod under 6 timmar när hon
fött sitt femte barn. Hon förlorade allt sitt eget syretransporterande
blod och skulle sannerligen inte ha överlevt om hon i stället
för blod fått Dextran eller Ringerlösning! (GOD, BLOOD,
and SOCIETY, Aberdeen 1972, s. 32-33)
När det gäller Bibeln är det viktigt att inte bara stirra
på ordalydelsen utan också beakta sammanhang och andemening.
Enligt Moseböckerna fanns det knappast något rigorösare
bud än sabbatsbudet. Allt arbete på sabbaten var vid dödsstraff
förbjudet. Nu kunde det ju uppkomma situationer då det skulle
vara nödvändigt att arbeta på sabbaten för att rädda
liv. Ett hus kunde t ex falla samman på sabbaten och begrava människor
under rasmassorna. Lagens bokstav innehöll inget undantag för
nödsituationer, men fromma judar drog snart slutsatsen att det var
i harmoni med lagens andemening "att rädda liv" på
sabbaten, även om det i strid med lagens bokstav innebar att man måste
arbeta. (Mark. 3:4) Jesus gick ännu längre. Han botade sjuka
på sabbaten, fastän det inte fanns någon akut fara för
livet. Han utövade en läkares arbete på sabbaten och blev
häftigt kritiserad för detta. (Luk. 13:14) Han hade en andlig
insikt i ämnet som hans bokstavsdyrkande religiösa motståndare
saknade. Han fastslog att det är "tillåtet att göra
gott på sabbaten". (Matt. 12:12) DET FÖRHÅLLER SIG
PÅ SAMMA SÄTT MED BLODET! När Jehovas vittnen pekar på
ordalydelsen i de bibliska texterna om blod och fördömer blodtransfusioner
är de en modern motsvarighet till de judar som anklagade Jesus för
att bryta lagen. Liksom Jesu kritiker inte ville se de djupare andliga
sammanhangen kring sabbatslagen vill inte heller JV se de andliga sammanhangen
kring Bibelns texter om blod. Men den som ser till själva syftet med
blodlagarna behöver inte hysa några betänkligheter mot
blodtransfusioner.
ALLA texter om blod i GT handlar om slakt eller offer av djur, alltså
om situationer då djur dödades av människor. Vid slakt
– och endast då! – skulle blodet hällas ut på marken.
(3 Mos. 17:13; 5 Mos. 12:15, 16) Genom denna åtgärd, skriver
JV, "återlämnade israeliten i själva verket djurets
liv till Gud". (JEHOVAS VITTNEN OCH FRÅGAN OM BLODET, Järfälla
1977, sid. 9) En tilltalande tanke! Men något liv att återlämna
till Gud fanns det givetvis inte när inget dödande hade skett.
Därför kunde självdöda djur, som innehöll blodet,
ges till främlingar eller säljas till utlänningar. (5 Mos.
14:21) Om blodet i dessa självdöda djur vore jämförbart
med blod från slaktade djur kunde man i stället förvänta
att dessa djur skulle begravas när de påträffades. Det
var visserligen förbjudet för en israelit att äta självdöda
djur, men uppenbarligen bara av allmänna rituella skäl. Detta
förbud motiveras nämligen på samma sätt som GTs förbud
att äta kräldjur: Israeliten var helgad åt Jahve. (3 Mos.
11:41-45; 5 Mos. 14:21) Något påtagligt straff för att
äta av blodfyllda, självdöda djur utmätte inte GT åt
israeliten. Denne skulle bara "två sina kläder och vara
oren ända til aftonen", något som också gällde
den israelit som bar bort ett självdött djur. (3 Mos. 11:39,
40) GTs blodförbud handlar alltså om djurblod som "kvalificerats"
genom att djuret dödats av människan och är alltså
ett uttryck för att livet är heligt. Det är därför
lätt att förstå att GT inte innehåller några
föreskrifter om hur israeliten skulle handskas med blödningar
hos sina djur eller för den delen med näsblod och andra blodförluster
hos sig själva. Sådant blod representerade inte något
taget eller offrat liv. Och därmed är frågan om blodtransfusioner
löst ur Bibelns ståndpunkt.
Om blodtransfusioner förutsatte att donatorn skulle släppa livet till – men endast då! – skulle JVs hänvisningar till bibeltexterna få relevans. Texterna vill inskärpa livets helighet. Och livets helighet är också ledstjärnan i modern läkekonst! Att använda blod från frivilliga donatorer för att rädda liv är i högsta grad i samklang med de bibliska texterna om blod! Även JV borde egentligen inse detta. Att dessa motsätter sig transfusion av helblod och blodbeståndsdelar är väl känt. Det är mindre känt att JV har en liberalare syn på sådana blodbeståndsdelar som albumin, immunglobuliner och preparat mot blödarsjuka. "Varje Vittne måste personligen avgöra om han kan godta dessa", heter det i JVs senaste broschyr i ämnet. (HUR KAN BLOD RÄDDA DITT LIV?, Arboga 1990, s. 27) Blödarna står för den största blodkonsumtionen av alla grupper i samhället. Deras livslängd har förlängts drastiskt sedan de moderna blodpreparaten blev tillgängliga. Eftersom denna konsumtion kan tolereras av JV kan man hoppas att de också skall komma till sund insikt när det gäller bruk av t ex röda blodkroppar vid blodförluster.
— LIVET ÄR HELIGT