NYA RÖN OM JESU DÖDSSÄTT

Redan 1948 visade den österrikiske läkaren Hermann Moedder att en person som hängs med händerna spikade rakt ovanför huvudet dör av kvävning inom c:a 6 minuter. Detta har bekräftats av andra forskare, senast av bitr. professorn i patologi vid universitetet i Columbia, Frederick T. Zugibe. Med hjälp av mycket noggranna experiment, som beskrivs i tidskriften Bible Review för april 1989 ("Two Questions About Crucifixion"), kunde han visa att endast om den hängde spikas fast med armarna utsträckta i en vinkel på 60-70 grader undgår han att kvävas och kan förbli vid liv åtskilliga timmar.

Slutsatsen blir att ]esus inte kan ha blivit pålfäst med armarna uppåtsträckta, som Sällskapet Vakttornet har hävdat ända sedan 1936, utan måste ha blivit korsfäst med armarna utåtsträckta. Dr Zugibe visar också att spikarna inte behöver ha gått genom handlederna, som vissa har påstått, eftersom det även finns områden i handflatorna där spikarna kunde fästas och som kan bära hundratals kilo.

Frågan om Jesus dog på en påle med eller utan tvärslå är förstås betydelselös för en kristen. Frälsningen beror inte på tvärslån. Men då Sällskapet i över 50 år har gjort stort nummer av sin (från vissa 1800-talsforskare lånade) pålfästelseteori, ägnas de följande sidorna åt en granskning av några av Sällskapets viktigaste argument i ämnet.

K O R S  E L L E R  P Å L E ?

I Vakttornet 1 maj 1989, sid. 23-26, argumenterar Sällskapet än en gång för att korset är en helt och hållet hednisk symbol och att Jesus i verkligheten dog på en enkel påle. Detta synsätt har organisationen haft sedan 1930-talet. Man åberopar den elementära betydelsen av de grekiska orden staurós och xýlon som används i NT. Man anför också några forskare från 1800-talet och sekelskiftet som delar deras uppfattning. Man har rentav låtit förstå att uppfattningen att Jesus dog på ett "kors" - en påle med en tvärslå - bara är en religiös tradition från kejsar Konstantins tid. (KINGDOM INTERLINEAR, 1969, sid. 1155) Därmed anser man att saken år avgjord.

Staurós och xýlon

Men så enkelt är det inte. Till att börja med är det fel att påstå att själva orden staurós och xýlon bevisar något. Båda dessa ord passade i verkligheten för såväl "enkla" avrättningspålar som för kors. Sällskapet erkänner att romarna utförde avrättningar inte bara på enkla pålar utan också på pålar med tvärslå. (Vakna! 22 juIi 1963 s. 21) .

Att en tvärslå anbringades på den upprättstående pålen gjorde inte att den upphörde att kallas för en staurós eller xýlon . Sällskapet medger faktiskt att ordet staurós "ibland också användes om korsformiga föremål". (Vakna 22 mars 1977 s. 21) Men något sådant erkännande gör man inte när det gäller ordet xýlon:

" Fastän ordet staurós, det enda som används av evangelieskribenterna, när det avsåg det som Jesus hängde på, kan betyda endera en enkel påle eller ett kors, anger det förhållandet att bibeln på andra ställen talar om det såsom ett xýlon vilket helt enkelt betyder ett trästycke och inte har någon sådan tvåfaldig innebörd, att det slags staurós på vilket Jesus dog, inte var ett kors." (Vakna! 22/7 -63, s. 22)

Sällskapet har fel. Ordböcker upplyser om att xýlon kunde stå för "vad som helst som är gjort av trä". (Friedrich-Bromiley, Theological Dictionary of New Testament Words, Vol. 5, 1967, sid. 1176) Det kunde betyda "galge" (Walter Bauer’s A Greek-English Lexicon of the New Testament, sid. 549) och användes t.o.m om så pass komplicerade träkonstruktioner som bänkar och bord. (Friedrich-Bromiley, sid. 1176) I Septuagintaöversåttningen av GT användes xýlon rentav om levande träd med grenverk och allt! Se till exempel Jes. 7:2 och Jer. 2:20, LXX. Det finns därför absolut ingenting som hindrar att ordet xýlon användes om en avrättningspåle med tvärslå.

På liknande sätt förhåller det sig med det latinska ordet crux som gett oss vårt svenska ord "kors". Detta ord betydde från början en enkel påle, men när romarna anbringade en tvärslå på pålen kallades avrättnings redskapet fortfarande för crux.

Allt detta är lätt att förstå om vi tänker på vår moderna världs telefonstolpar. Ingen kallar en telefonstolpe för något annat än en telefonstolpe, även om det ofta handlar om en stolpe med tvärarmar och påbyggnader .

Indikationer i NT

På språkliga grunder kan man alltså inte avgöra vilken form Jesu kors hade. Men vissa uppgifter i NT ger fingervisningar om hur det var beskaffat. Joh. 20:25 visar att Jesu händer genomborrades av åtminstone två spikar. Därmed kan Sällskapets illustrationer som visar Jesu händer fastnaglade med en enda spik underkännas. Uppgiften stämmer däremot bra med den tradltionella uppfattningen om korsfästelsen. Dessutom säger Matt. 27:37 att romarna satte upp en överskrift eller skylt över Jesu huvud. Att Jesus hade händerna utsträckta I sidled är den bästa förklaringen till denna omständighet. Om han hade haft händerna fastnaglade över huvudet, som Vakttornets illustrationer visar, skulle det utan tvivel ha hetat i texten att överskriften sattes upp över händerna i stället för över huvudet! De forskare som säger att det inte finns ens "några indIrekta bevis för att den stauros som användes i Jesu fall" var en påle med tvärslå har alltså fel. (Vakttornet 15 augusti 1987, sid. 23) Det finns omständigheter i NT som talar för just detta!

Tidiga vittnesbörd

Det finns inte en enda tidig uppgift om att Jesus skulle ha dött på en enkel påle! Däremot finns det tidiga vittnesbörd, och starka. sådana, om att han dog på en påle med tvärslå. Denna uppfattning uppkom ingalunda först på kejsar Konstantins tid. Redan Justinus Martyren som hade bott i Palestina, beskrev det slags kors som Jesus dog på. I sin DIALOG MED TRYFO skrev han omkring år 160 e Kr.

Något årtionde senare skrev den kristne författaren Irenaeus:

År 197 e Kr skrev den produktive kristne skriftställaren Tertullianus i verket Ad nationes:

Dessa tre tidiga kristna skrlbenter anförs gärna av Sällskapet när de stöder dess uppfattningar. (Se t ex Vakttornet 15 oktober 1981, sid. 10,11) Men när det gälIer beskrivningarna av korset har organisationen ingen användning för dem. Man avvisar rentav Justinus Martyrens uppgift som icke lnspirerad! (Vakna! 22 mars 1977, sid. 21) Man kan dock inte utan vidare avvisa sådana tidiga, samstämmiga vittnesbörd. Justinus, Irenaeus och Tertullianus hade rimligen större möjligheter än vi har att ta reda på hur Jesu kors såg ut. De levde dessutom i en tid då korsfästelse fortfarande praktiserades! Både Justinus och Tertullianus upplyser om att kristna regelbundet drabbades av detta grymma straff. (THE ANTE-NICENE F ATHERS, Vol. I, sid. 254; Vol. III, sid. 28)

Korset förknippat med bokstaven T

Redan i det kristna s k Barnabasbrevet som inte skrevs senare än 138 e Kr (enligt vissa forskare så tidigt som omkring 75 e Kr), talas det om "korset, som finnes antytt i bokstaven T". (DE APOSTOLISKA FÄDERNA i svensk översättning av Olof Andrén, Stockholm 1967, sid. 139,153; för dateringen, se John A. T. Robinson, Redating the New Testament, London 1976, sid. 312-319.)

Detta var inte bara en kristen uppfattning. Den grekiske författaren Lukianos. som levde ca 120-180 e Kr, säger att bokstaven T hade fått sin "onda betydelse" av det "onda instrumentet" som tyranner uppstäIIde för att hänga människor på:

"Man säger att deras tyranner genom att följa honom och imitera hans form, har anbringat timmerstockarna i samma form och korsfäster människor på dem." (Iudicium Vocalium 12, citerad av Martin Hengel i boken Crucifixion, Fortress Press, 1982, sid. 8,9.)

Vittnesbörd från bibelmanuskript

Dessa beskrivningar har på ett märkligt sätt bekräftats i vårt århundrade av nyfunna bibelhandskrifter. I "P 75", en papyrushandskrift till NT som länge daterats till omkr. 200 e Kr, skrivs ordet staurós ihop på tre ställen i texten så att bokstäverna T och R tillsammans bildar ett kors med en kropp på! Vi återger här en reproduktion från W. F.Becks amerikanska bibelöversättning (1976) som klart visar detta. Den berömda handskriften "P 66" från ungefär samma tid lägger på samma sätt in ett kors i ordet staurós . (Se Jack Finegan, Encountering New Testament Manuscripts, Eerdmans 1980, sid. 33.)

Dessa märkliga handskrifter kan vara mycket äldre än man tidigare trott. En forskare har nyligen på paleografiska grunder omdaterat den besläktade handskriften "P 46" till senare delen av det första århundradet. (BIBLICA, Vol. 69:2, 1988, sid. 248-257; se Informationer för juni 1988, Vol. 1:3, sid. 3) Professor George Howard i USA skriver till oss att P 75 och P 66 "inte är långt efter P 46 vad gäller dateringen". (Brev av den 8 juli 1988.) Dessa manuskript vittnar därför starkt om att de kristna från första början varit övertygade om att Jesus dog på en påle med tvärslå, ett sammansatt kors.

En hednisk symbol?

I Sällskapets KINGDOM INTERLINEAR översättning av NT från 1969 heter det på sidan 1157: "Vi vägrar att lägga något till Guds skrivna ord genom att föra in det hedniska korset i de inspirerade Skrifterna." Man påstår också här att "tortyrpåle" är "den renaste" översättningen av staurós. I Vakttornet 1 sept. 1951, sid. 403, säger man att Jesus "aldrig hängde på något hedniskt kors av fallosursprung". I Vakna! 8 nov. 1964 säger korssymbolen i kristenheten "är en kvarleva från forntida fallosdyrkan". (Sid. 10) Men skulle verkligen en "påle" vara ett "renare" , mindre fallosbetonat avrättningsredskap än ett kors? INGALUNDA! Lägg märke till vad Vakttornet 15 nov. 1974 sager p6 sidan 525:

Se också under "Asera" i ordförklaringarna till 1917 års bibelöversättning och under ordet "SACRED POLE" i AID-boken ( 1971), sid. 1428-1429 och i INSIGHT-boken ( 1988) Vol. 2, sid. 835-836.

Lägg också märke till vad Vakna! 8 nov. 1964 säger på sid. 8 om pelare och pålar i Romarriket:

I samma artikel hävdar Sällskapet att sådana föremål fortfarande används som fallossymboler i Indien: "Upprättstående föremål, sådana som stoder, pelare, torn, stenar, kullar, pålar och så vidare representerar linga för fallosdyrkare." (Sid. 11)

Man vinner därför inte ett dugg med att ersätta "kors" med "påle" i en bibelöversättning. Pålen var lika mycket en fallossymbol som någonsin ett kors. När romarna avrättade människor på pålar och kors var det heller inte fråga om några religiösa riter med fallossymboler. Det var helt och hållet praktiska överväganden som bestämde. Så har det för övrigt varit med åtskilliga föremål och konstruktioner som till utseendet skulle kunna påminna om ting förbundna med könsdyrkan. Skulle Sällskapets logik tillämpas konsekvent skulle rentav dess egen vakttornssymbol kunna klassas som fallossymbol! Men detta skulle vara lika absurt som att påstå att romarnas avrättningsredskap var fallossymboler.

Jesus valde inte formen på det avrättningsredskap han dog på. Romarna avgjorde den saken. Den kristne behöver inte skämmas för Jesu kors. "För de rena är allting rent, men för dem som lever i orenhet och otro är ingenting rent." (Titusbrevet 1: 15, NT 81)

Behov av att vara annorlunda

För den kristne är det givetvis betydelselöst om Jesus dog på ett kors eller en påle. Det är hans försoningsdöd som är betydelsefull. Det är Sällskapet Vakttornet som har giort affär av denna fråga. Som vi har sett finns det ett starkt stöd för uppfattningen att Jesus dog på ett kors. Varför framhärdar då Sällskapet i att säga att han "med all sannolikhet" blev "avrättad på en upprättstående påle utan någon tvärslå"? (Vakttornet den 15 augusti 1987, sid. 29)

Anledningen är säkert det behov man har att distansera sig från kyrkorna och finna orsaker att klanka på dessa. Det är ett led i Sällskapets kampanj för att skapa avsky för kyrkorna och framhäva sin egen organisation, så att man kan slå sig för bröstet och säga: "Kristenheten består av fallosdyrkare. Det är bara vi som avvisar det hedniska korset. Alltså är det bara vi som har sanningen."

Sällskapet är så starkt motiverat i detta ställningstagande att det har förlorat sin objektivitet. Man vill se saken på ett visst sätt. Hur förutfattade meningar kan grumla omdömet beskriver Nicholas Kip, en av Vakttornets filologer, i Vakna! 22 mars 1987, på sidan 13:

Hur sant är inte detta när det gäller Sällskapets inställning till korset!

Vid en korsfästelse fick som regel brottslingen själv bära tvärbjälken, den s k patibulum, till avrättningsplatsen. Där bands eller spikades brottslingen på tvärbjälken, som sedan fästes på pålen. Hermann Fulda, huvudkällan till Sällskapets idé, kände väl till detta. Bilden är ur hans bok Das Kreuz und Die Kreuzigung (Breslan 1878), Tab. 4.

Tillbaks till hemsida