Som bekant spelar året 1914 en nyckelroll i Sällskapet Vakttornets budskap. En lång rad tolkningar av bibliska profetior har knutits till detta årtal, t ex att Guds rike upprättades i himlen och att "ändens tid" för världen började det året. I årtionden har rörelsen förkunnat för världen att den generation som levde år 1914 "visst inte skall försvinna" förrän slutet kommer, en profetia som ofta har presenterats med feta rubriker i Vakttornets publikationer.

En apokalyptisk rörelse behöver ständigt underblåsa känslan av att slutet står för dörren för att kunna säkra sin tillväxt och bibehålla medlemmarnas intresse och entusiasm. Profetian att 1914 års generation skall uppleva slutet för den nuvarande världsordningen har av den orsaken spelat en viktig roll i Vakttornets budskap. Tolkningen har under lång tid getts en framträdande plats i förkunnelsen. Sedan många år innehåller t ex varje nummer av Vakna! en rubrik som förklarar "Varför Vakna! utges", där tidskriftens viktigaste uppgift sägs vara följande:

"Det viktigaste är att denna tidskrift bygger upp tillförsikt till Skaparens löfte om att en fridfull och trygg ny värld skall införas innan den generation som såg händelserna år 1914 är borta."

På hösten år 1994 hade 80 år gått till ända sedan 1914. Men någon "fridfull och trygg ny värld" har vi fortfarande inte sett till. Man kan därför undra: Hur lång var egentligen en generation på Bibelns tid? Kan den verkligen ha varit så lång som 80 år eller mer?

För både judar och greker var en generation (grek. geneá) en period på 30-40 år. Den forntida grekiske historieskrivaren Herodotos räknar t ex i sin historia (bok 2:142) tre generationer på ett århundrade. Det var detsamma som ett släktled, dvs. perioden från en människas födelse till dess hon växer upp och själv får barn. I en artikel som publicerats i den tyska tidskriften Historia bekräftar historikern Victor Parker att detta var den rådande uppfattningen i antiken: "En generation kunde enligt antikens föreställningar beteckna en tidrymd på mellan trettio och fyrtio år." (Vol. 42, 1993, sid. 398, 416, 417) Enligt denna definition skulle 1914 års generation bara ha kunnat sträcka sig fram till omkring 1954. Det var därför ingen tillfällighet att Sällskapet Vakttornet år 1953 plötsligt utvidgade sin definition av generationen och började likställa den med en livstid eller en mansålder. (Vakttornet, 1 februari 1953, sid. 72) Till stöd för denna definition har Sällskapet sedan dess ofta citerat Mose ord i Psalm 90:10: "Sjuttio år varar vårt liv, åttio, om krafterna står oss bi." (Bibelkommissionens översättning 1979 i Fem bibelböcker) Men inte heller den texten kan nu längre användas som något slags "bevis" för Sällskapets tolkning.

Raymond Franz berättar i sin bok Samvetskris (sid. 221-232) att frågan om 1914 års generation gång på gång kom upp till diskussion i den styrande kretsen redan i slutet av 1970-talet. Den var redan då ett växande problem. Under den tid som har gått sedan dess har det blivit allt svårare att försvara idén om generationen. Känslan av att tiden har gått förbi tolkningen breder alltmer ut sig bland Vittnena, och ledningen måste snart göra något för att komma till rätta med problemet. Att utan omsvep erkänna att man återigen har profeterat falskt kan det förstås inte bli tal om. För att kunna bibehålla sin trovärdighet inför Vittnena måste den styrande kretsen på något sätt presentera en omsvängning i frågan som "nytt ljus från Jehova genom hans kanal på jorden".

Att man har börjat rucka på några av de tolkningar som knutits till året 1914 framgick av två föredrag om Matteus 24:e kapitel som hölls vid Vakttornets sammankomster 1993. Föredragen publicerades i Vakttornet för den 15 februari 1994. Några av de tolkningar av Jesu profetia, som man dittills hade tillämpat på tiden efter 1914, sköts nu på framtiden. Detta gäller i synnerhet verserna 29-31. De himmelska tecken som omnämns i vers 29 (förmörkandet av solen och månen mm.) och som tidigare hade tolkats som rymdsonder, raketer, kosmisk strålning, solfläckar och liknande "himlafenomen" som "visat sig" under 1900-talet, förklarades nu i stället vara skrämmande händelser som ännu inte visat sig, men som kommer att framträda efter den "stora vedermödan", dvs den stora slutkris som enligt Vakttornets budskap skall bryta ut inom kort. Till samma tidpunkt förlades också "Människosonens tecken" i vers 30, vilket förklarades vara någon slags övernaturlig demonstration av Människosonens myndighet. Församlandet av de "utvalda", slutligen, som beskrivs i vers 31 och som tidigare hade tillämpats på Vittnenas förkunnelse från och med år 1919, sköts också fram till tiden efter den "stora vedermödan". Dessa ändringar tycks varsla om att ännu mer omfattande nytolkningar kan vara på väg.

När Jesus i sin profetia om Jerusalems förstöring och sin återkomst förklarade att "denna generation (grek. he geneà haúte) visst inte skall försvinna förrän alla dessa ting (pánta tauta) inträffar" (Matt. 24:34, NV), tänkte han då på en generation som inte skulle framträda förrän om 1900 år? Hur uppfattades Jesu ord i den urkristna församlingen? Hur har andra kristna genom tiderna uppfattat Jesu ord? Och hur har egentligen Sällskapet Vakttornet kommit fram till sin speciella tolkning av denna text?

En kort historisk översikt över tolkningen av Jesu ord om generationen (Matt. 24:34; Mark. 13:30; Luk. 21:32) ges av exegeten Martin Künzi i boken Das Naherwartungs-logion Markus 9,1 par (Tübingen 1977), sid. 213-24. Han visar att den tidigaste uppfattningen i fornkyrkan var att Jesus med uttrycket "denna generation" (Matt. 24:34) syftade på den generation som då levde, och att "alla dessa ting (pánta tauta)" som skulle inträffa innan den generationen hade dött ut syftade på det judiska kriget och förstöringen av Jerusalems tempel åren 66-70 e Kr, dvs händelser som skulle föregå Jesu ankomst eller parusi.

Enligt den föregående versen (vers 33) skulle emellertid "alla dessa ting (pánta tauta)" också utvisa att "han [Människosonen] är nära och står för dörren". Att helt avgränsa generationen från själva parusin föreföll därför orimligt. Då man under den efterapostoliska tiden fortsatte att tro på Jesu ankomst som en framtida händelse, fick detta konsekvenser för tolkningen av generationen. Det grekiska ordet (geneá) kunde också betyda "avkomma, efterkommande" eller "släkte". De grekiska och latinska kyrkofäderna (Eusebius, Chrysostomos, Prokopius av Gaza, Hilarius, Hieronymus, m.fl) ansåg därför vanligen att ordet syftade på kyrkans eller de troendes släkte, det judiska släktet, eller rentav hela människosläktet ända fram till världens slut. De händelser som skulle inträffa innan detta "släkte" var borta inbegrep enligt dessa tolkningar inte bara det som skulle föregå och förebåda ankomsten, utan också ankomsten själv. (Künzi, sid. 214, 215)

Efter reformationen blev det återigen vanligt, särskilt bland protestantiska exegeter, att tillämpa texten på det judiska kriget och de därmed sammanhängande händelserna. En generation uppfattades som en tidsperiod på upp till 40 år eller som en mansålder på upp till 100 år. En mer bibelkritisk variant av denna tolkning fördes fram på 1700-talet av den tyske forskaren Reimarus. Han instämde i att generationen avsåg Jesu samtida, men vidhöll att "alla dessa ting" inbegrep parusin och att profetian därför slog fel, eftersom Jesu ankomst inte inträffade inom den generationen. (Künzi, sid. 216-218)

På 1800-talet fanns företrädare för alla dessa traditionella tolkningar. Reimarus åsikt att profetian slog fel vann allt större gehör hos en växande grupp bibelkritiska forskare. Flera andra exegeter föreslog däremot att Jesu profetia uppfylldes på Jerusalems förstöring som en förebild på (den mer avlägsna) parusin och världens slut, och att tiden fram till Jerusalems förstöring var en förebild på den sista tiden. Jesu profetia skulle på så sätt få en dubbel uppfyllelse. (Künzi, sid. 219)

De flesta protestantiska bibelforskare på 1900-talet tolkar "denna generation" i Matt. 24:34 som Jesu samtida och låter "alla dessa ting" syfta på de händelser som skulle föregå slutet, inbegripet Jesu ankomst, som ursprungligen förväntades inträffa i samband med dessa händelser. Katolska exegeter tillämpar vanligen texten på det judiska kriget och Jerusalems förstöring. (Künzi, sid. 221-223) Det finns förstås viktiga undantag från dessa utbredda uppfattningar.

En speciell tolkning av generationen som Künzi inte omnämner i sin översikt växte fram inom den tradition av uttolkare, som med hjälp av den s k "årsdagsprincipen" försökte fastställa tidpunkten för Jesu återkomst. Enligt "årsdagsprincipen" skall uttrycket dagar i de bibliska profetiorna tolkas som år. När vi t ex läser att "vilddjuret" i Upp. 13:4-7 fick utöva sin makt i 42 månader eller 1.260 dagar (jfr. Upp. 11:2,3; 12:6,14), började en del kristna uttolkare från slutet av 1100-talet och framåt att omvandla denna period till 1.260 år. "Vilddjuret" kom så småningom att tolkas som påvedömet. De 1.260 åren blev då påvedömets maktperiod. Franska revolutionen (1789-1799) fick många att tro att "de yttersta dagarna" eller "ändens tid" hade börjat. Många uttolkare från slutet av 1700-talet och framåt började datera påvedömets maktperiod från 533, 537 eller 538 e Kr, då kejsar Justinianus befriade Italien från de arianska östgoternas herravälde och upprättade ett ortodoxt kristet imperium. Uttolkarna kunde på så sätt avsluta de 1.260 åren under franska revolutionen, 1792, 1797 eller 1798 e Kr.

Daniel 12:11,12 talar även om perioder på 1.290 och 1.335 dagar, som enligt den ovan omnämnda metoden omvandlades till lika många år. Genom att räkna dessa perioder från samma tidpunkt som de 1.260 åren kom många uttolkare fram till att "ändens tid" var en period på 75 år. Detta var den "sista generationen", den generation som skulle få uppleva Jesu återkomst. De som räknade perioderna från 533 e Kr kunde avsluta de 1.260 åren 1792 och de 1.335 åren 1867. En rad kända engelska uttolkare anslöt sig till denna tolkning, däribland William Cuninghame, James Hatley Frere och Edward Irving. (Se L. E. Froom, The Prophetic Faith of Our Fathers, Vol. III, 1946, sid. 369-70, 388, 522)

När Napoleon Bonaparte avsatte påven år 1798 och drev honom i landsflykt såg det ut som om påvedömet hade fått sig en ordentlig knäck. De flesta uttolkare kom därför under en period att räkna påvedömets 1.260-åriga välde från 538 till 1798 e Kr. "Ändens tid" på 75 år skulle då nå sitt slut med Kristi återkomst år 1873. En av dem som anslöt sig till denna tolkning var F. W. Farrar, domprosten i Canterbury. I en artikel i den engelska tidskriften The Rainbow för november 1865 skrev han:

"Låt oss då räkna 1335 år framåt från denna tidpunkt [538 e Kr], och vi kommer till år 1873 av vår händelserika tid. Av denna senare period skall 1260 år tilldelas påvedömets välde. 75 år återstår som längden på ändens tid. Jag misstänker att det är med anspelning på denna 75-årsperiod som vår Herre förklarade: ’Denna eller samma generation skall inte förgå förrän alla dessa ting är fullbordade’ (Matt. 24:34)." (Sid. 497)

Flera andra populära uttolkare, exempelvis John Bacon (1799), Joseph Emerson (1818), Thomas Keyworth (1828), Alexander Campbell (1831) och E. B. Elliott (1862), räknade de 1.260 åren från 606 e Kr och avslutade dem 1866. "Ändens tid" på 75 år skulle då nå sitt slut 1941. (Froom, vol. III, sid. 552-54, 721-22, vol. IV, sid. 73,174.)

William Miller, upphovsmannen till den amerikanska "Millerrörelsen", räknade i likhet med många andra de 1.260 åren från 538 till 1798, men räknade de 1.335 åren från 508 e Kr för att kunna avsluta dem 1843, dvs vid samma tidpunkt som han avslutade flera andra tidsperioder i sitt system. Nelson H. Barbour, Charles Taze Russells lärofader i ämnet kronologi, "korrigerade" längre fram Millers startpunkt för de 1.335 åren till 538 och nådde på så sätt i likhet med många andra föregångare fram till 1873 som året för Jesu återkomst. (Nelson H. Barbour, Evidences for the Coming of the Lord in 1873; or the Midnight Cry, 2:a uppl. 1871, sid. 32-35) När året 1873 led mot sitt slut sköt Barbour fram återkomsten till hösten 1874. När också det året hade gått till ända, kom Barbour och hans medarbetare tilll slutsatsen att Jesus verkligen hade kommit på hösten 1874, men osynligen. Samma år (1875) publicerade Barbour i sin tidskrift Herald of the Morning beräkningen att "hedningarnas tider" (Luk. 21:24) skulle sluta 1914. På så sätt förlängde han tidsperspektivet med 40 år, tolkade som "vedermödan" i Matt. 24:21, 29.

När Charles Taze Russell sammanträffade med Nelson H. Barbour i Philadelphia på sommaren 1876 övertog han Barbours alla profetiska tidsberäkningar, inbegripet idén att "ändens tid" och den sista generationen hade börjat i slutet av 1700-talet.

Men även om generationen sträcktes ut till en mansålder på 100 år blev tolkningen allt svårare att upprätthålla. Russell föreslog därför till sist att generationen skulle räknas från 1878 (då man trodde att Kristus hade fått makten som konung i himlen) till 1914. Generationen skulle då omfatta 36 1/2 år – "ungefär människans medellivslängd i vår tid", som Russell skrev. (Studier i Skriften, vol. 4, eng. 1897; 4:e sv. uppl., sid. 330) "Ändens tid", som också skulle utlöpa 1914, räknades emellertid fortfarande från slutet av 1700-talet (1799) och kom på så sätt att bli 115 år lång! (Studier i Skriften, vol. 3, eng. 1891; sv. uppl. sid. 15.)

Trots första världskrigets utbrott 1914 kom inte det slut man hade profeterat om. J. F. Rutherford, Russells efterträdare som president för Sällskapet Vakttornet, försökte först under ett antal år fokusera "bibelforskarnas" intresse på 1925, men inte heller de förväntningar som knöts till det året infriades. Det blev dags att börja om igen på ny kula. I tidskriften The Golden Age (föregångaren till Vakna!) för den 20 okt. 1926 flyttades begynnelseåret för generationen fram från 1878 till 1914. (Sid. 51; jfr Vakttornet, 15 mars 1943, sid. 93.) Några år senare, under 1930-talet, flyttades även början av "ändens tid" fram från 1799 till 1914. Det som tidigare hade varit slutåret för "ändens tid" och "generationen" gjordes alltså om till begynnelseåret för båda dessa perioder.

Med tiden kom längden av generationen att återigen bli ett växande problem. Som tidigare visats förlängdes generationen år 1953 från ett släktled på 30-40 år till en mans-ålder på 70-80 år. Denna generation inbegrep emellertid inte de som hade fötts 1914. Som Vakttornet för den 1 sept. 1967 förklarade på sid. 390, måste generationen ha varit "gammal nog att bevittna de händelser som inträffade år 1914 och att förstå deras innebörd". Hur gammal? Vakna! för den 22 april 1969 framhöll att "femtonåringar var gamla nog att inse betydelsen av vad som hände år 1914". (Sid. 12) Tio år senare höll man fortfarande fast vid att "uttrycket ’generation’ helt logiskt inte [kan] avse de barn som föddes under första världskriget". (Vakttornet, 15 februari 1979, sid. 31) År 1981 var man emellertid beredda att räkna de som var tio år gamla 1914 till generationen. (Vakttornet, 15 juni 1981, sid. 30) Och 1985, dvs 71 år efter 1914, bestämde man sig för att räkna även de som föddes 1914 till generationen: "Om Jesus använde ordet ’generation’ i den betydelsen och vi tillämpar det på året 1914, då är de som då var barn nu 70 år gamla eller äldre," påpekade Vakna! för den 8 februari 1985, sid. 5.

"Att vi lever i slutkrisen, eller den sista generationen, är nu ett fastställt faktum, något som bevisas av alla uppfyllelser av profetiorna och som alla klasser, skeptiker och troende, är övertygade om." — Adventisten I. C. Wellcome i History of the Second Advent Message, utgiven 1874, sidan 614.

"Bibeln utpekar klart och tydligt den generation som levde år 1914 såsom den som också skall få bevittna hur Riket skall börja utöva ett herravälde som är fritt från inblandning från Satans sida." — Sällskapet Vakttornet i boken Är detta livet allt vi kan vänta oss?, utgiven 1974, sidan 162.

För att vinna ytterligare tid har det ibland påpekats i Vakttornets litteratur att människor kan bli 100 år eller mer. Men på senare tid tycks man ha insett det orimliga i att försöka tänja ut generationen på det sättet. I Sällskapets bibliska uppslagsverk Insight on the Scriptures, som kom ut 1988, framhålls det att det finns "rimliga gränser" för hur lång en generation är vid en viss period, och att dessa gränser avgörs av "människors livslängd vid denna tid eller för denna befolkning". Det förklaras vidare att situationen i dag inte skiljer sig nämnvärt från den som rådde när Mose skrev att "vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det blir långt". (Ps. 90:10) Att detta är den "rimliga gräns" man vill sätta för en generation framgår av den kommentar som sedan följer:

"Ett fåtal kan leva längre, men Mose angav den allmänna regeln. Mose själv, som levde i 120 år, var ett undantag, liksom också hans broder Aron (123 år), Josua (110 år) och en del andra som hade en ovanlig styrka och vitalitet." (Vol. 1, sid. 917, 918)

Enligt Sällskapet Vakttornets definition kan alltså den generation som levde år 1914 inte sträckas ut längre än till 1994. Profetian om att 1914 års generation skall få uppleva slutet har därför bevisligen slagit fel, även enligt Sällskapets egen definition av ordet.

"Sannerligen säger jag er: Detta släkte [’denna generation’, NV] skall icke förgås förrän allt detta sker." — Matteus 24:34, SKB 1917.

Som tidigare visats hade redan fornkyrkan den uppfattningen att Jesus syftade på den generation av människor som då levde, det vill säga Jesu samtida, och att detta även i dag är den vanliga uppfattningen bland både protestantiska och katolska exegeter.

Att Jesus syftade på de människor som då levde framgår redan av grundtexten. Det grekiska ordet för "detta" eller "denna", haúte, femininformen av hoútos, är ett demonstrativt pronomen med betydelsen "det här, den här". Det betecknar i allmänhet något närliggande eller närvarande, i motsats till ekeíne, som betecknar något frånvarande eller mera avlägset i tid eller rum. I engelskan motsvaras de två orden av "this" och "that". Jesus sade alltså ordagrant: "Den här generationen [eller ’det här släktet’] skall icke förgås förrän allt detta sker." Jesus talade om det släkte eller den generation som existerade på hans egen tid.

Sällskapet Vakttornet håller i verkligheten med om detta, men hävdar i likhet med en del andra uttolkare att profetian skall ges en dubbel tillämpning. Man medger att Jesu profetia uppfylldes under den dåvarande judiska generationen fram till Jerusalems förstöring år 70 e Kr, men bara som en förebild på händelserna under den generation som upplevde första världskrigets utbrott 1914. Finns det något fog för en sådan tolkning?

Jesus sade inte själv att hans profetia skulle ha två olika uppfyllelser, en mindre och en större. Det finns ingenting i textsammanhanget som tyder på att han med uttrycket "den här generationen" talade om två olika generationer åtskilda av tusentals år. Den som vill lägga in en sådan dubbelbetydelse i Jesu profetia ägnar sig därför åt spekulationer som saknar förankring i själva bibeltexten.

Det är sant att Bibelns profeter – även Jesus själv – ofta lånar sitt språk och sina bilder, sina uttryckssätt och formuleringar ur tidigare profetior, vilket kanske kan uppfattas eller tolkas som att dessa profetior hade mer än en uppfyllelse. I de fall Bibeln själv på det sättet applicerar vissa händelser eller profetior på en ny situation och ger dem en ny och djupare innebörd, kan vi naturligtvis inte resa några invändningar mot detta. Men sådana exempel ger oss ingen fullmakt att själva godtyckligt tolka in dubbla uppfyllelser var som helst i Skriften, även där texten själv inte innehåller någon antydan om detta.

Det grekiska ordet geneá

Det grekiska ordet geneá betyder inte bara "generation" utan också "börd, härkomst, avkomma, släkte". En del uttolkare har därför argumenterat för att det samtida släkte Jesus syftade på inte bara var begränsat till ett släktled utan kan ha syftat på det "judiska släktet" som folkslag eller rentav hela "människosläktet". Han skulle då ha sagt: "Det här judiska släktet (eller ’det här människosläktet’) skall icke förgås förrän allt detta sker."

Men vad skulle det vara för mening med att betona att människosläktet inte skulle förgås förrän de omtalade händelserna hade inträffat? Eftersom människor var inbegripna i de händelser Jesus hade förutsagt, skulle ett sådant uttalande vara fullständigt meningslöst.

De som menar att ordet syftar på det judiska släktet eller folket hänvisar till att Jesus flera gånger använde uttrycket "detta onda släkte" om dåtidens judar. Han använde samma uttryck om dem som Mose hade använt om den otrogna generation av israeliter som skulle förgås under de 40 åren i öknen. Jesus beskrev judarna på sin tid som "ett ont och fördärvat släkte". Han kallade dem för "detta trolösa och syndiga släkte" och tilltalade dem direkt med orden: "O du otrogna och vrånga släkte." (Matt. 12:39; 12:45; 16:14; 17:17; Mark. 8:38; jfr. 5 Mos. 1:35; 32:5) De nämnda uttolkarna betonar att Jesus ofta tycks använda ordet "släkte" i kvalitativ snarare än i temporal (tidsmässig) betydelse. Han skulle då ha beskrivit hela folkslaget och inte bara ett i tiden avgränsat släktled som ont och trolöst.

Men att ordet geneá, "släkte", i NT ofta har en kvalitativ betydelse eliminerar inte den temporala betydelsen av ordet. Dr. Timothy J. Geddert påpekar att det onda släktet på Mose tid fortfarande var en generation på 40 år. Gud dömde den till att vandra omkring i öknen i 40 år till dess den hade dött ut. Det var folket inom en viss generation som var ont och trolöst, inte själva folkslaget som sådant. (Watchwords, Sheffield 1989, sid. 241) Samma förhållande rådde på Jesu tid.

I inledningen till sin förutsägelse om domen över Jerusalem och dess tempel hänvisade Jesus till "allt rättfärdigt blod" som hade utgjutits tiderna igenom, ända från Abels tid och fram till hans egen tid. Han framhöll för de religiösa ledare han talade till vid detta tillfälle att de skulle fortsätta i sina fäders spår genom att dräpa de profeter och apostlar han själv skulle sända till dem. Eftersom de därigenom skulle "råga måttet", skulle också domen för allt detta orättfärdiga mördande komma i deras egen generation: "Så skall över er komma allt rättfärdigt blod, som är utgjutet på jorden, ... Sannerligen säger jag er: Allt detta skall komma över detta släkte." (Matt. 23:29-36, NT-81) Denna dom skulle inte komma över hela det judiska släktet som ras eller folkslag vid någon obestämd tidpunkt långt fram i historien. Jesus sade att den skulle komma "över er", dvs över de skriftlärda och fariseer han talade till. Orden "över er", som är en klar parallell till uttrycket "över detta släkte" i den följande versen, visar att Jesus syftade på den generation av judar som då levde.

Jesu ord uppfylldes också på den generationen, inte på mänskligheten eller det judiska folkslaget som helhet. Inom mindre än 40 år efter Jesu uttalande, under åren 67-70 e Kr, krossades den judiska nationen i ett fruktansvärt blodbad som kulminerade med att Jerusalem och templet ödelades av de romerska härarna, helt i överensstämmelse med Jesu förutsägelse. Händelsen var inte bara en vanlig blodig incident bland många andra i människans våldspräglade historia. Eftersom Jesus beskrev den judiska tidsålderns avslutning som en dom från Gud för allt rättfärdigt blod som hade utgjutits under hela mänsklighetens historia fram till dess, var den en unik katastrof av oerhörd räckvidd och betydelse. — Matteus 24:21, 22; Lukas 21:22, 23.

Tolkningarna att Jesus i Matteus 24:34 använde ordet geneá ("släkte") om "det judiska släktet" som folkslag, eller rentav om hela "människosläktet", är alltså inte bara ohållbara ur språklig och grammatisk synvinkel utan strider också mot sammanhanget. Den kände 1800-talsexegeten Milton S. Terry sammanfattar sin kritik av dessa tolkningsförslag i följande ord:

"De betydelser som – tydligen under pressen av en förmodad exegetisk nödvändighet – har lagts in i orden he geneá haúte, ’denna generation’, kan för den fördomsfrie kritikern förefalla absurda. Att lägga in sådana betydelser i dem som ’människosläktet’ (Hieronymus), eller ’det judiska släktet’ (Clarke, Dorner, Auberlen), eller ’släktet av troende kristna’ (Chrysostomos, Lange), kan med rätta dömas ut som försök att lägga in vad som helst i Skriftens ord som passar ens syfte." — Dr. Milton S. Terry, Biblical Hermeneutics, Grand Rapids: Zondervan, (1883), nytryck 1974, sidan 443, fotnot 1.

En annan välkänd bibelkommentator, dr Frederic L. Godet, betonar likaså i en kommentar till parallelltexten i Lukas 21:32 att dessa tolkningar inte håller inför en kritisk granskning:

"I detta sammanhang, där det handlar om en kronologisk bestämning ’är nära’ (v. 31), kan betydelsen av geneá icke vara annat än temporell. Vi äger dessutom en autentisk kommentar till detta ord i Luk. 11:50, 51, där Jesus förklarar, att det måste vara just samma släkte, som har utgjutit hans och hans apostlars blod, vilket dessutom måste bära straffet för allt oskyldigt blod, som är utgjutet allt ifrån Abels blod intill detta sista. Det är icke mindre oriktigt att med Tübingerskolan giva detta uttryck en sådan utsträckning, att det skulle omfatta en tidrymd av 70 år (Hilgenfeld), eller till och med ett århundrade (Volkmar): en hel människoålder. Hos Herodotus (2:142; 7:171), Heraklit och Tukydides (1:14) betecknar det ett tidsmått av 30-40 år. Ett århundrade räknar tre släktled (generationer). ... En opartisk tolkning tillåter alltså icke att betvivla, att detta ord bestämmer tidpunkten för Jerusalems snart stundande förstöring till ett minimum av ett tredjedels sekel efter Jesu offentliga verksamhet." — Kommentar till Lukas-evangeliet, vol. 2 (sv. övers. Uppsala 1895), sid. 295, 296.

Det står alltså klart att Jesus med uttrycket "detta släkte" eller "denna generation" syftade på den generation av judar som då levde. Det var den generationen som skulle få uppleva "allt detta" som nådde sin kulmen i Guds dom över den judiska tingens ordning. — Matt. 24:34.

Men sade inte Jesus i den föregående versen (33) att "allt detta" som skulle inträffa på den tiden även skulle vittna om att "han [dvs Människosonen] är nära och står för dörren"?

Hur kunde "allt detta" (pánta tauta) visa att "han är nära och står för dörren" (Matt. 24:33)?

Jesus befann sig på tempelplatsen när han förkunnade sin dom över den judiska nationen. När han lämnade området riktade lärjungarna hans uppmärksamhet på de imponerande tempelbyggnaderna. Men han svarade: "Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner." Som en följd av detta uttalande ställde lärjungarna senare, när de satt på Olivberget, frågan: "Säg oss när detta skall hända. Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut?" — Matt. 24:2, 3, NT-81.

I sitt svar beskrev Jesus, i verserna 15-29, den fruktansvärda vedermöda som skulle komma över landet och gav dem anvisningar om hur de skulle kunna sätta sig i säkerhet när denna nödens tid började. Angående tiden när allt detta skulle inträffa upprepade Jesus på nytt sitt tidigare uttalande (Matt. 23:36) att domen skulle komma under den dåvarande generationens tid: "Sannerligen, detta släkte [’denna generation’, NV] skall inte förgå förrän allt detta händer." — Matt. 24:34, NT-81.

Problemet med denna tidsangivelse har i alla tider varit att Jesus tycks knyta sin egen ankomst till "allt detta" som skulle inträffa före slutet på den dåvarande generationen. I den föregående versen (vers 33) hänvisade han nämligen till de förutsagda händelserna och förklarade att "när ni ser allt detta, då kan ni också veta att han är nära och står för dörren." Försöken att komma förbi denna svårighet har resulterat i de mest långsökta tolkningar av uttrycket "detta släkte".

Det är intressant att lägga märke till att lärjungarnas fråga enligt parallelltexterna i Markus 13:4 och Lukas 21:7 inte innehåller något om Jesu "tillkommelse" som hos Matteus. Frågan gällde enligt Markus och Lukas enbart tidpunkten för och tecknet på templets förstöring: "Säg oss när det [dvs templets förstöring] skall hända. Och vad blir tecknet till att tiden är inne för allt detta?" (Markus 13:4, NT-81) Uttrycket "allt detta" syftar här enbart på händelserna i samband med templets förstöring. Bibelkommentatorn F. F. Bruce citerar denna text och skriver att uttrycket "allt detta" i Jesu svar rimligen bör ha samma betydelse som "allt detta" i lärjungarnas fråga. Svaret skulle då innebära att "denna generation inte skall förgås förrän templet är fullständigt förstört". — The Hard Sayings of Jesus (1983), sidorna 227, 228.

Denna iakttagelse verkar nog så logisk och rimlig, även om den inte förklarar varför Matteus blandar in Jesu tillkommelse i sammanhanget. Svaret kan helt enkelt vara att när Jesus förknippade sin ankomst "på himlens moln" med Jerusalems förstöring, så var detta ett sätt på vilket han beskrev sitt domsingripande mot nationen. Språket är lånat från GT, i första hand från Daniel 7:13, 14, där hans framträdande inför Guds tron efter sin uppståndelse likaså beskrivs som en ankomst "på himlens moln". Denna ankomst "på molnen" till Guds tron i himlen kunde naturligtvis inte ses bokstavligen av någon människa på jorden. Men människor kunde ändå efter Jesu död och uppståndelse "se" att Jesu upphöjelse vid detta tillfälle hade ägt rum.

Natten före sin död anspelade Jesus på den händelse som beskrivs i Dan. 7:13, 14 när han stod inför Sanhedrin, judarnas högsta domstol. På översteprästens direkta fråga om han var Messias svarade Jesus:

"Du har själv sagt det. Men jag säger eder: Härefter [ordagrant ’från och med nu’; jfr Luk. 22:69] skall ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himmelens skyar." — Matt. 26:64.

Lägg märke till att Jesus säger till dessa religiösa ledare att de skulle "få se" honom i den ställning som hade förutsagts i Ps. 110:1, 2 och i Dan. 7:13, 14. Men fick de efter hans uppståndelse bokstavligen se honom sitta "på Maktens högra sida"? Såg de honom bokstavligen "komma på himmelens skyar"? Nej. Men den generation av judar de tillhörde fick uppleva hur slutligen hundratusentals människor i romarriket bekände honom som den upphöjde Messias. Och slutligen fick de också uppleva hans dom över nationen, Jerusalem och templet.

Uttrycket att "komma på himlens moln" skall uppenbarligen inte uppfattas bokstavligt. I GT:s symbolspråk liknas "molnen" ibland vid en "vagn" i vilken Gud färdas fram. (Ps. 104:3; 18:10, 11; jfr Bruce i ovan citerat arbete, sid. 245-47.) I Jesaja 19:1, 2 beskrivs till exempel Guds dom över Egypten på 600-talet f Kr på följande sätt:

"Utsaga över Egypten. Se, Herren far fram på ett ilande moln och kommer till Egypten. Egyptens avgudar bävar då inför honom, och egyptiernas hjärtan förfäras i deras bröst. Och jag skall uppegga egyptier mot egyptier, så att broder skall strida mot broder och vän mot vän, stad mot stad och rike mot rike. De skall då fråga sina avgudar och medier, sina andebesvärjare och spåmän. Men jag skall ge egyptierna i en hård herres hand, och en grym kung skall få råda över dem, säger Herren, Herren Sebaot."

Det var naturligtvis inga egyptier som bokstavligen såg Herren komma farande på ett ilande moln. Men inbördeskrigen mellan de lokala deltakungarna som förhärjade Egypten i början av 600-talet f Kr och som banade väg för Assyriens erövring av landet omkring 670 f Kr, var nog så påtagliga och förnimbara straffdomar.

En del kommentatorer menar att orden om Jesu ankomst "på himlens moln" i liknande ordalag beskriver Jesu domsingripande mot den judiska nationen åren 67- 70 e Kr. Detta skulle innebära att när "allt detta" började inträffa som visade att denna katastrof närmade sig, så kunde de kristna se att "han är nära och står för dörren". Insåg de detta?

Omkring mitten av 60-talet skrev Jakob, Jesu broder, med direkt anspelning på Jesu ord i Matt. 24:33, att "Herrens tillkommelse är nära" och att "domaren står för dörren". (Jak. 5:7, 8) "Allt detta", som enligt Jesu förutsägelse skulle förebåda domen över nationen, hade tydligen börjat visa sig.

Denna förklaring innebär förstås inte att Kristi kamp mot Guds fiender är avslutad och att den allmänna uppståndelsen och den sista domen tillhör det förflutna. Stora och epokgörande händelser i Guds plan med mänskligheten ligger fortfarande framför oss. — 1 Kor. 15:22-28; Upp. 20:5, 11-15.

När det judiska upproret hade krossats av romarna, insåg utan tvivel även många judar att det som hade inträffat var en dom från Gud över nationen. In i det sista trodde de visserligen att Gud stod på deras sida i konflikten och att han till sist skulle ingripa och befria dem från romarna. Men när den "stora vedermödan" var över och inte bara landet var fullständigt förhärjat utan både Jerusalem och templet låg i ruiner måste det ha varit svårt för dem att inte uppleva detta som ett uttryck för Guds misshag. Den judiske farisén och historieskrivaren Flavius Josefos, som själv upplevde katastrofen på nära håll, var en av dem som tolkade händelsen som Guds dom över folket. Några år efter Jerusalems förstöring skrev han:

"Det förefaller som om Gud har dömt hela sitt folk, och han vände varje försök de gjorde för att undkomma till deras förintelse." — Det judiska kriget, V:559.

— Carl Olof Jonsson, Göteborg 1994

TILLÄGG 1995: APOKALYPSEN UPPSKJUTEN!

SÄLLSKAPET VAKTTORNET SENARELÄGGER DEN "SISTA GENERATIONEN"!

I över 70 år har Vakttornets organisation profeterat att den generation som upplevde året 1914 inte skall förgå förrän den nuvarande världsordningen når sitt slut och lämnar rum för en paradisisk jord. Men tiden har gått och rörelsen har till sist insett att budskapet om 1914 års generation var falskt. På Bibelns tid ansågs en generation vara 30-40 år, något som även Sällskapet Vakttornet till en början höll fast vid. Men år 1952, när 38 år hade gått sedan 1914, ändrade Sällskapet Vakttornet sin definition av generationens längd och likställde den med en livstid. (Vakttornet, 1 februari 1953, sidan 72.) Sedan dess har man ofta hänvisat till Mose ord i Psalm 90:10: "Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt." (SKB 1917)

Men år 1994 gick även dessa 80 år till ända utan att det förutsagda slutet hade infunnit sig. Det är därför ingen tillfällighet att Sällskapet Sällskapet nu, i två artiklar i tidskriften Vakttornet för den 1 november 1995, plötsligt annullerar sin profetia om 1914 års generation! Vittnena, som i årtionden har hoppats, trott och förkunnat världen över att vi lever i själva slutet av den "sista generationen" för den här gamla världen, får nu lära sig att ingen längre vet när den sista generationen börjar och slutar.

Vakttornets apokalyptiska budskap är som bekant baserat på årtalet 1914. En lång rad olika profetiska tolkningar är knutna till året 1914, t ex att Guds rike med Kristus som kung då upprättades i himlen, att "ändens tid" och Kristi parousia, tolkad som en "osynlig närvaro", började det året, att Kristus därefter inledde en inspektion av kristenheten som slutade med att han år 1919 förkastade alla kristna samfund utom Vakttornets organisation, som han utvalde till sitt enda språkrör och sin enda kanal på jorden. Alltsedan år 1919, har man lärt, har Kristus och hans änglar med hjälp av Jehovas Vittnens predikoverksamhet hållit på att "skilja fåren från getterna" i uppfyllelse av Jesu liknelse i Matteus 25:31-46. "Fåren", har man sagt, är de människor som har tagit emot Vittnenas budskap, anslutit sig till Vakttornets organisation och lojalt håller fast vid dess ledning. Vad innebär då skrotandet av läran om 1914 års generation för alla dessa andra profetiska tolkningar? Hamnar Vakttornets hela eskatologi och profetiska budskap i stöpsleven?

I grund och botten gör den det. De olika profetiska tolkningarna är så sammanvävda att nästan varje förändring får konsekvenser för de övriga tolkningarna. Djupast rotad är förstås idén att rörelsen utvaldes till Guds enda språkrör och redskap på jorden år 1919. Det är svårt att tänka sig att rörelsens ledning frivilligt skulle stiga ned från den piedestalen. Här har vi nämligen att göra med det som är själva roten, grundorsaken, till det som emellanåt brukar kallas för "sektsjukan" hos rörelser som framträder med exklusiva anspråk, nämligen elittänkandet, den kollektiva megalomanin. Den sjukdomen har visat sig vara svår att utrota i de flesta sekter.

Vi kan därför räkna med att de tolkningar som har knutits till året 1914 kommer att förändras stegvis och under en längre tidsrymd. Men flera viktiga steg har redan tagits. I Vakttornet för den 15 februari 1994 flyttades t ex "Människosonens tecken" på himlen och änglarnas församlande av de utvalda i Matteus 24:29-31 helt och hållet på framtiden. Dessförinnan hade uppfyllelsen av detta textavsnitt förlagts till tidsperioden efter 1914. Och nu, i Vakttornet för den 15 oktober 1995, slopas också idén att liknelsen om "fåren och getterna" i Matt. 25:31-46 har uppfyllts genom Vittnenas predikoarbete sedan 1919! Uppfyllelsen av den liknelsen skjuts nu helt och hållet på framtiden. Jehovas Vittnens verksamhet sedan 1919 får därigenom en helt annan innebörd. De har inte alls hållit på att samla in "fåren" sedan dess som de hittills har trott. Slutligen, i Vakttornet för den 1 november 1995, behandlas den nyss nämnda omtolkningen av den "sista generationen"!

Budskapet om 1914 års generation har som bekant inte förts fram bara som en mänsklig förväntan eller förhoppning. I stället har Sällskapet Vakttornet tvärsäkert presenterat det som något Skaparen själv "klart och tydligt" har förutsagt i sitt Ord. År 1974 förklarade man t ex på sidan 162 i boken Är detta livet allt vi kan vänta oss:

"Bibeln utpekar klart och tydligt den generation som levde år 1914 såsom den som också skall få bevittna hur Riket skall börja utöva ett herravälde som är fritt från inblandning från Satans sida."

I åratal har också varje nummer av tidskriften Vakna! innehållit en rubrik som förklarar "Varför Vakna! utges", där tidskriftens viktigaste uppgift har sagts vara följande:

"Det viktigaste är att denna tidskrift bygger upp tillförsikt till Skaparens löfte om att en fridfull och trygg ny värld skall införas innan den generation som såg händelserna år 1914 är borta."

Men i Vakna! för den 8 november 1995 ändrar man plötsligt förklaringen till vad som är tidskriftens viktigaste uppgift. Den lyder nu från och med detta nummer:

"Det viktigaste är att denna tidskrift bygger upp tillförsikt till Skaparens löfte om att en fridfull och trygg ny värld skall ersätta den nuvarande onda, laglösa tingens ordning."

Ändringen inbakad i diffusa formuleringar

I själva verket är Sällskapets ledare ytterst obenägna att erkänna att de i omkring 70 års tid har förkunnat en falsk profetia. Att erkänna detta öppet, ärligt och rakt på sak vågar man inte göra. Tydligen gör man allt för att undvika en ny förtroendekris inom rörelsen av det slag som har inträffat vid tidigare tillfällen när förutsägelserna har slagit fel, t ex 1914, 1925 och 1975.

Det närmaste man kommer ett erkännande är följande uttalande i paragraf 6 på sidan 17. Men lägg märke till hur ledarna samtidigt försöker frita sig från ansvar genom att lägga skulden på de enskilda Vittnena:

"I sin iver att få se slutet på denna onda ordning har Jehovas folk ibland spekulerat om tidpunkten för den ’stora vedermödans’ utbrott, och man har rentav förknippat detta med beräkningar om vad som är en generations livstid sedan år 1914."

Hela diskussionen är genomgående så insvept i tvetydiga formuleringar att de flesta Vittnen inte kommer att observera att det i grund och botten har gjorts en radikal brytning med den tidigare ståndpunkten. Man går "som katten kring het gröt" och skriver aldrig rent ut att den "sista generationen" nu har frikopplats från årtalet 1914. Att tolkningen ändå på något sätt har ändrats framgår t ex av den fråga som ställs på sidan 20, paragraf 15:

"Betyder vår mer exakta syn på uttrycket ’denna generation’ att Harmageddon är längre bort än vad vi har trott? Inte alls!"

Men om vi skulle fråga enskilda Vittnen som har läst artiklarna vari denna "mer exakta syn" består, skulle de få mycket svårt att förklara det. Vi skulle förmodligen få olika, mer eller mindre svävande, svar från olika Vittnen.

En slags definition av den "mer exakta" synen på vad "denna generation" är i dag ges i paragraf 12 på sidan 19:

"I den slutliga, nutida uppfyllelsen av Jesu profetia åsyftar uttrycket ’denna generation’ därför av allt att döma jordens folk som ser tecknet på Kristi närvaro men som inte vill bättra sig."

Vad säger oss denna definition egentligen? Sällskapet Vakttornet lär fortfarande att "tecknet på Kristi närvaro" har visat sig sedan år 1914. Men eftersom detta "tecken" enligt tolkningen skall visa sig hela tiden ända fram till den "stora vedermödans" utbrott, behöver den "sista generationen" inte ha börjat 1914. Även om den började för 50, 30 eller 15 år sedan, kan det hävdas att den har sett "tecknet". Och då definitionen även gäller en generation som "inte vill bättra sig", ges det rentav teoretiskt utrymme för att den kanske inte ens har börjat. Det är ju en öppen fråga om de som nu lever kommer att bättra sig eller inte innan den dag kommer då "vi alla skall stå inför Kristi domstol, sådana vi är". – 2 Korintierbrevet 5:10.

Men så långt vill man inte sträcka sig. I de båda artiklarna förutsättes det att "denna generation" existerar i dag. Det framgår tydligt av artiklarna att man håller fast vid att Jesu ord om "denna generation" har fått en större uppfyllelse på "en generation av människor" som "blivit moraliskt fördärvad" sedan 1914 (sidan 16).

Men i stället för att som man tidigare gjort försöka tänja ut generationen så långt som möjligt, avråder man nu på sidan 19 bestämt från att "leta efter årtal eller att spekulera om hur lång livslängden egentligen är för en ’generation’." Och på sidan 18 citeras professor Robert Wohl, som i boken The Generation of 1914 skriver att "en generation i historisk mening definieras inte genom kronologiska gränser ... Den utgörs inte av en serie årtal".

Dessa ord av Robert Wohl har citerats tidigare (t ex i Vakna! den 8 februari 1985, sidan 4). Men Sällskapet Vakttornet har aldrig berättat för sina läsare att Robert Wohl själv med uttrycket "1914 års generation" avsåg en grupp av intellektuella författare som föddes under perioden 1880-1900 och som hade upphört att skriva i slutet av 1940-talet. — Robert Wohl, The Generation of 1914 (Cambridge, Massachusetts, 1979), sidorna 208-213, 223-237.

Syftet med att man nu vill avskaffa de "kronologiska gränserna" för "generationens" början och slut är inte att man vill förlänga den ytterligare. Tvärtom framhåller man nu att det är fråga om en kort tidsperiod. Detta betonas under "Frågor från läsekretsen" på sidorna 30 och 31 i samma nummer av Vakttornet, där man avvisar att Jesus "avsåg ett bestämt antal år". Men sedan hänvisar man till det faktum att i den "första uppfyllelsen" av Jesu profetia kom "den stora vedermödan" över Jerusalem bara 37 år efter Jesu uttalande och skriver:

"När han nämnde uttrycket ’generation’, kan det inte ha förmedlat tanken på en lång tidsperiod, utan det måste i stället ha förmedlat tanken på de människor som levde under en relativt begränsad tidsperiod. Så är det också nu."

Okså detta visar att man inte längre är beredd att räkna "generationen" från 1914, även om man inte skriver det rent ut.

Enskilda Vittnen och även en del äldste i olika lokalförsamlingar förnekar visserligen fortfarande att Sällskapet har slopat läran om 1914 års generation. Ändringen har skett så omärkligt att de inte har uppfattat den. Officiella representanter för rörelsens ledning medger emellertid på direkt tillfrågan att ändringen har genomförts. I en artikel i Los Angeles Times för den 21 oktober 1995 intervjuades t.ex Robert Johnson, en officiell talesman för Sällskapet Vakttornets högkvarter i Brooklyn, New York. Han erkände utan omsvep att ändringen hade gjorts, men hävdade att "ändringen skedde på grund av en ny undersökning av Skriften", inte därför att den tid som gått sedan 1914 hade gjort läran ohållbar. Vi citerar ur tidningen:

"’Det ändrar inte vår tro att vi lever i ändens tid’, sade Johnson. Han förnekade också att Vittnenas ledare hade pressats till att justera sin lära därför att generationen hade åldrats. Jehovas Vittnen ’är intresserade av varför och hur man kommit fram till denna slutsats’, sade Johnson, ’men det förekommer inget bortfall [av medlemmar] som jag känner till, och vi räknar inte heller med att det skall inträffa’."

Både det nästan omärkliga sätt på vilket ändringen har genomförts och försöket att dölja det verkliga skälet till att den gjorts vittnar om att ärligheten på ledarhåll inom rörelsen fortfarande lyser med sin frånvaro.

Ur Los Angeles Times för den 21 oktober 1995. (Artikeln innehåller också intervjuer med bl a James Penton och Raymond Franz.)

Det har alltså till sist gått upp för Sällskapet Vakttornet att Bibeln inte alls på något sätt har utpekat 1914 års generation, och att Skaparen inte alls har lovat att införa någon ny och trygg värld innan 1914 års generation var borta. Allt detta har visat sig vara enbart grundlösa mänskliga spekulationer, som har pådyvlats Skaparen och hans Ord, Bibeln!

Frågan är därför: Kommer man att be Skaparen om ursäkt därför att man på detta sätt har pådyvlat honom profetior som visat sig vara falska och som man har förkunnat i hans namn över hela världen? Kommer man att be Honom om ursäkt därför att man på detta sätt har dragit vanära över hans Ord och hans Namn? En sådan ångerfull handling skulle i så fall vara unik i rörelsens historia.

Man kan ställa en liknande fråga med tanke på alla de Vittnen som har uteslutits ur rörelsen därför att de har ifrågasatt eller kritiserat olika tolkningar som knutits till årtalet 1914: Kommer man att be även dem om ursäkt, därför att de har klassificerats som ogudaktiga "avfällingar" och uteslutits ur rörelsen, därför att de har avskurits från alla sina släktingar och vänner inom rörelsen, därför att de har förföljts både i Vakttornets publikationer och muntligt från talarstolar och under arbetet från dörr till dörr med förtal och smädelser, och därför att organisationens medlemmar har uppmanats att betrakta dem som "Guds fiender" som skall hatas med "ett fullständigt hat"?

Om sådana ursäkter någonsin skulle framföras, skulle även detta vara unikt i rörelsens historia. Vakttornets ledning förbehåller sig nämligen rätten att ha fel, men förvägrar den enskilde medlemmen rätten att ha rätt – om detta skulle strida mot någon av rörelsens läror.

— Carl Olof Jonsson, Göteborg 1995

Tillbaks till hemsida