JESU SISTA MÅLTID - DEN 14 ELLER 15 NISAN?

Del 3

Vi fann i förra avsnittet att judarna på Jesu tid slaktade påskalammet på eftermiddagen den 14 Nisan och att själva påskmåltiden ägde rum på kvällen, i början av den 15 Nisan. Det råder stor enighet om detta. JV själva tycks vara de enda  som inte erkänner hur påskfirandet faktiskt gick till i det första århundradet. Detta beror av allt att  döma på att man inte vill rucka på sitt mycket speciella nattvardsfirande, som bara äger rum en gång om året och, som JV hävdar, just på den 14 Nisan.

Artikeln "Passover" ("påsk") i Sällskapets bibliska uppslagsverk Insight on the Scriptures (1988) förutsätter att judarna åt påskalammet på samma gång som Jesus och apostlarna, enligt Sällskapets uppfattning i början av den 14 Nisan. (Vol. 2, s. 583, kommentar till Joh. 18:28 och 19:14) Däremot hävdade Sällskapets grundare, Charles T. Russell, visserligen att Jesus åt påskalammet med lärjungarna i början av den 14 Nisan, precis som dagens JV, men han erkände samtidigt att "det var nästa dag, den femtonde" som "judarnas påskhögtid firades". (Zion's Watch Tower, Dec. 1, 1901 = Reprints, s. 2918)

Hur kunde Russell förklara denna skillnad?  I Zion's Watch Tower, March 1, 1897 skrev han:

Men det finns inga som helst belägg för att judarna någonsin flyttade fram påskfirandet en dag. En analys av de aktuella texterna i GT visar tvärtom att Russell hade fel och att JV:s nuvarande ledning också har fel. Det finns åtminstone tre olika bibliska bevis som var för sig slår fast att judarna från första början ätit påskmåltiden på kvällen i början av den 15 Nisan.

 Den 14 Nisan ingen vilodag - orsaken

För det första skulle den 14 Nisan enligt texterna INTE vara en vilodag, en sabbat. Påsken var den enda högtid i Moselagen som skulle äga rum på en begränsad tid av det angivna datumet. Redan när den instiftades hette det att påskalammet skulle slaktas på den "fjortonde dagen - vid aftontiden". (2 Mos. 12:6, 1917) När påsken senare skulle hållas under ökenvandringen preciserades tiden på samma sätt: "Israels barn skola ock hålla påskhögtid på den bestämda tiden. På fjortonde dagen i denna månad, vid aftontiden, skolen I hålla den, på bestämd tid."

(4 Mos. 9:2,3, 1917, se också 9:5,11) 5 Mos. 16:6 säger att påskoffret skulle slaktas "om aftonen, när solen går ned" (1917). Och när den första påsken hölls efter intåget i Kanaan hette det: "Medan nu Israels barn voro lägrade i Gilgal, höllo de påskhögtid den fjortonde dagen i månaden, om aftonen på Jerikos hedmarker." (Jos. 5: 10, 1917) Påsken var alltså strängt taget begränsad till "aftonen" (baerebh) eller "aftontiden" (ben haarbayim) den 14 Abib eller Nisan.

Om nu denna "afton" skulle inleda den 14 Nisan, som Vakttornets ledning hävdar, skulle detta dygn utan tvekan fått status som vilodag, som skedde med andra högtidsdagar, t ex nymånadsdagen (4 Mos. 29:1), pingsten (3 Mos. 23:21; 4 Mos. 28:26) och försoningsdagen (3 Mos. 16:29; 23:27-32; 4 Mos. 29:7). påsken var förvisso inte mindre viktig än dessa högtider, och påsknatten, då påskalammet åts, var en "högtidsvaka" (2 Mos. 12:42; 1917) till minne av de dramatiska händelserna i Egypten. Det var en krävande högtid, som rimligen borde vara insatt i en vilodag, så att man inte skulle få arbeta på den följande morgonen och dagen, som enligt Sällskapet fortfarande var den 14 Nisan!

Men påsken var unik i det avseendet att den inte i sig skulle vara en sabbat! Anledningen till detta var att den inföll i slutet av dygnet den 14 Nisan, "om aftonen". Då fanns inte detta behov - nästa dygn, den 15 Nisan, skulle vara en sabbat!

Det osyrade brödets högtid, 15-21 Nisan

Den 15 Nisan inledde den sju dagar långa "osyrade brödets högtid" (3 Mos. 23:6; 4 Mos. 28:17) och skulle uttryckligen vara en vilodag. (2 Mos. 12:16; 3 Mos. 23:7; 4 Mos. 28:18) När den 14 Nisan övergick till den 15 Nisan vid 18-tiden, blev det alltså sabbat. Det innebar att medan själva slakten ägde rum i slutet av den 14 Nisan så åts påskmåltiden "samma natt" (2 Mos. 12:8, 1917) på den första dagen i "det osyrade brödets högtid". Därför sägs det i 2 Mos. 12:17,18:

Sju eller åtta dagar?

Här kommer vi in på det andra bibliska skälet som visar att påskmåltiden åts den 15 Nisan. Om Sällskapet haft rätt i att "aftonen" den 14 Nisan,som nämns här, inledde denna dag (Vakttornet 15 feb. 1974, s.91), skulle "det osyrade brödets högtid" med samma räknemetod vara endast fram till den "tjugoförsta dagen", och skulle inte kunna inkludera denna dag! Annars skulle det ju bli åtta dagar med " osyrat bröd" i stället för de "sju dagar" Bibeln talar om! (2 Mos. 12:15,19; 13:6; 23:15; 34:18; 3 Mos. 23:6; 4 Mos. 28:17; 5 Mos. 16:3) ,

Det sägs nämligen uttryckligen att den "första dagen" i "HERRENS osyrade bröds högtid" var den 15 Nisan, inte den 14! (3 Mos. 23:6,7; 4  Mos. 28: 17,18) Den "sjunde dagen" var följaktligen den 21 Nisan, så befallningen att äta "osyrat bröd" sträckte sig därför ända till slutet av denna dag, ja ända fram till början av den 22 Nisan! Men när man inser att "om aftonen" den 14 Nisan betydde slutet av denna dag, faller allting på plats. Fastän det osyrade brödets högtid började den 15 Nisan, är det också korrekt att den började "på fjortonde dagen ... om aftonen", som 2 Mos. 12:18 säger. The New Oxford Annotated Bible, 1991, konstaterar träffande till denna vers: "Högtiden är så nära förbunden med påsken att den sägs börja på aftonen av den 14:e, d v s på påsknatten (se v. 14)."

Försoningsdagen - en illustration

Detta " dubbla" sätt att datera en högtid på användes i Bibeln också när det gäller den årliga försoningsdagen, Yom Kippur. Föreskrifterna för denna återfinns i 2 Mos. 30: 10; 3 Mos. 16:2-34; 23:27-32 och 4 Mos. 29:7-11. Försoningsdagen skulle äga rum i "sjunde månaden", Tischri, och skulle vara en vilosabbat för israeliterna. 3 Mos. 23:32 säger: "På nionde dagen i månaden, om aftonen, skolen I hålla denna eder sabbatsvila från afton till afton." (1917)

Uttåget ur Egypten "med hast" om "natten"

Det tredje beviset är datumet för uttåget ur Egypten, som klart anges i Skriften. För att till fullo förstå detta skall vi först slå fast att israeliterna lämnade Egypten bara några få timmar efter det att man ätit påskalammet. Vi riktar uppmärksamheten på följande bibliska omständigheter (citaten är från 1917 års sv. översättning om inget annat anges):

Påskalammet skulle ätas "i hast" och israeliterna skulle under måltiden "ha kläderna uppfästa,skor på fötterna och stav i handen". (2 Mos.  12: 11, sv. provövers. 1984) Anledningen var  att de nu skulle lämna Egypten "med hast" (2  Mos. 12:33; 5 Mos. 16:3), "utan att dröja" (2  Mos. 12:39). Man skulle t o m bli utdrivna av  skräckslagna egyptier (2 Mos. 12:33,39; jfr 6: 1  och 1 1 : 1) och inte ens få tid att ta med sig "någon reskost"! (2 Mos. 12:39) Det var så bråttom  att man måste ta med sig "sin deg" och "sina baktråg" (2 Mos- 12:34) - man skulle kunnabaka osyrat bröd först sedan man tågat ut urEgypten! (2 Mos. 12:39)

Man hade slaktat påskalammet "vid aftontiden"  den 14 Nisan (2 Mos. 12:6) och ätit det "samma  natt" (2 Mos. 12:8). Och "den natten" slog Jahve   "allt förstfött i Egyptens land" (2 Mos. 12:12,29).  Det skedde "vid midnattstiden" (2 Mos. 12:29).  Detta var en "HERRENS vakenatt" när han skulle föra israeliterna "ut ur Egyptens land" (2 Mos. 12:42). De fördes "ut ur Egypten om  natten" (5 Mos. 16: 1) och det skedde "på denna samma dag" (2 Mos. 12:17,51).

 Samma natt - inte ett dygn senare

Här är det viktigt att konstatera att det är omöjligt att "flytta fram" uttåget ett dygn för att  få det att passa med uppfattningen att påsken  firades i början av den 14 Nisan. Sällskapets uppfattning om datumet för påsken delas av The  Worldwide Church of God, känd för tidskriften The Plain Truth. I skriften Pagan Holidays - or God's Holidays - Which? (1957) framhöll Herbert W. Armstrong, rörelsens grundare, just  att uttåget skedde ett dygn senare. Det som anförts ovan från Skriften skulle emellertid bli fullständigt meningslöst om man tänkte sig att  israeliterna stannade kvar i Egypten ytterligare  ett dygn. Ja, texterna är så tydliga att man, med undantag av några små amerikanska sekter, är allmänt överens om att uttåget verkligen ägde  rum samma natt man åt påskalammet. Den välkände auktoriteten Alfred Edersheim skriver.

McClintock och Strong säger i sitt välkända  verk att "israeliterna firade påsken kvällen innan de lämnade Egypten". (Cyclopedia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature, V 01. VII, Baker, repr. 1981, s. 736)

Även Sällskapet håller med om detta:
Uttåget ur Egypten - den 14 eller 15 Nisan?

Det är här som nyckeln finns. Om israeliternas påskmåltid kvällen före nattens uttåg ur Egypten hade ätits i början av den 14 Nisan, som JVs ledning säger, måste uttåget ha ägt rum på samma datum, den 14 Nisan. Nästa dygn, den 15 Nisan, skulle då inte ha börjat förrän vid nästa solnedgång, då israeliterna redan skulle ha lämnat Egypten. Om påskalammet å andra sidan  slaktades i slutet av den 14 Nisan, måste uttåget ha skett den 15 Nisan. Lägg märke till att Sällskapet erkänner detta:

För att rädda sitt påskdatum avvisar Sällskapet detta i samma artikel och hävdar att uttåget skedde den 14 Nisan. I Insight on the Scriptures, Vol. 1, s. 782, säger man att uttåget ägde rum "innan den 14 Nisan var till ända".

Uttåget - den 15 Nisan!

Men 4 Mos. 33:3 säger uttryckligen att uttåget ur Egypten skedde, inte den 14 Nisan, som Vakttornet säger, utan den15 Nisan! Enligt Nya Världens översättning (sv. 1992) lyder texten:
"Och de grep sig an med att bryta upp från Rameses i första månaden, på femtonde dagen i första månaden. Genast dagen efter påsken drog Israels söner ut med upplyft hand inför alla egyptiernas ögon." (Vår emfas)

Det finns ingen text som säger att uttåget skedde den 14 Nisan. Enligt Skriften skedde det den 15 Nisan! Den judiske historieskrivaren Josephus säger exakt samma sak:

Den första påskmåltiden åts den 15 Nisan!

Saken är klar! Det första påskalammet slaktades i slutet av den 14 Nisan. Den första påskmåltiden hölls "samma natt" (2 Mos. 12:8,1917), i början av den 15 Nisan, och senare på natten - fortfarande den 15 Nisan - drog israeliterna ut ur Egypten! 4 Mos. 33:3 bevisar det! Josephus bestyrker det!

JV s ledning har aldrig kommenterat tidsbestämningen i 4 Mos. 33:3 - man har helt sonika valt att ignorera den! Och det är inte svårt att se varför. Den utgör i praktiken dödsstöten för dess speciella lära om den 14 Nisan!

Vår undersökning har klart visat att påsken inte flyttats fram en dag någon gång efter dess instiftelse. Påskmåltiden åts på samma dygn på Jesu tid som vid den första påsken kvällen före uttåget ur Egypten.

Kommande artiklar

I ett senare nummer skall vi analysera det speciella tidsuttrycket "vid aftontiden" (1917) eller "mellan de två kvällarna" (NV) som används i samband med påsken i 2 Mos. 12:6. Därefter kan vi gripa oss an med den spännande frågan om Jesu sista måltid med lärjungarna var en påskmåltid på "rätt tid" eller om det var en måltid som hölls ett dygn före den judiska påsken, som somliga hävdar.

Vi kommer att analysera Sällskapets mycket speciella förklaring till synoptikemas tidsuttryck, en förklaring som är nödvändig för dess lära om den 14 Nisan. Vi kommer att tackla frågan om det finns en motsägelse mellan synoptikernas och Johannesevangeliets datering av nattvarden. I samband med detta kommer vi att ta upp frågan om det kan ha använts olika kalendrar och om astronomin kan avgöra tidpunkten för  nattvarden.

Om intresse finns kommer vi att redogöra för hur ofta "Herrens måltid" hölls bland de första kristna och hur det kommer sig att Jehovas Vittnen har valt att hålla nattvard endast en gång om året och på ett enda godkänt datum, den 14 Nisan.

Det finns också andra frågor som behöver besvaras, t ex om nattvarden är till för alla kristna eller bara för en liten grupp kristna, som JV hävdar.

Tillbaka