För att bevisa att påsken skulle firas i början av den 14 Nisan har Vakttornets ledning hänvisat till uttrycket "mellan de två kvällarna" (2 Mos. 12:6, NV) och hävdat att detta uttryck syftar på "skymningsperioden från solnedgången (som inleder den 14 Nisan) tills det blir helt mörkt". (Vakttornet 15 feb. 1990, s. 14) Man hänvisar i sammanhanget till att påskoffret enligt 5 Mos. 16:6 skulle slaktas "på aftonen, när solen går ned" och påstår att "de forntida judiska karaiterna förstod saken så" och att samariterna "fortfarande" förstår det så.

I en tidigare artikel har vi visat att karaiterna och samariterna visserligen knutit slaktandet av påskalammet till själva solnedgången, ungefär som Sällskapet vill se det, men att båda dessa grupper menat att det var slutet, inte början, av den 14 Nisan, som gällde. Vi visade att detta synsätt är riktigt bl a genom en jämförelse med den årliga försoningsdagen. Denna skulle äga rum "på nionde dagen i månaden, om aftonen, ... från afton till afton". (3 Mos. 23:32,1917) Det var inte början av den 9 Tischri som avsågs utan slutet, så att försoningsdagen ägde rum "på den tionde dagen". (3 Mos. 16:29; 23:27; 4 Mos. 29:7)

Vi har också visat att judarna på Jesu tid uppfattade uttrycket "mellan de två kvällarna" annorlunda, att man vid denna tid räknade med att hela eftermiddagen var inbegripen .

I sitt bibliska uppslagsverk Insight on the Scriptures, Vol. 2, 1988, citerar Sällskapet det välkända kommentarverket av Keil och Delitzsch för att bevisa att denna "rabbinska" uppfattning är "fel", att karaiterna och samariterna hade "rätt": "Moderna utläggare har helt riktigt avgjort sig till förmån för den förståelse som Eben Ezra hade och den sedvänja som antogs av karaiterna och samariterna." (s. 581)

"Mellan de två kvällarna"

Av detta kan man få intrycket att saken är avgjord. Men Sällskapet har utelämnat den viktigaste delen av vad Keil och Delitzsch skrivit om detta! Frågan kommer i ett helt annat läge när vi tar del av fortsättningen! Strax efter det stycke Sällskapet anfört läser vi:

"Trots detta finns det ingen formell oöverensstämmelse mellan lagen och den rabbinska sedvänjan. Uttrycket 'vid (hänemot) solnedgången' i 5 Mos. 16:6 räcker för att visa att gränslinjen mellan de två kvällarna inte får fixeras exakt till stunden för solnedgången, utan bara någonstans omkring den tiden. Det dagliga kvällsoffret och rökoffret skulle också utföras 'mellan de två kvällarna' (kap. 29:39, 41; 30:8; 4 Mos. 28:4). Eftersom detta inte skulle äga rum vid exakt samma tidpunkt, utan skulle föregå det, så kunde inte båda dessa ting utföras vid tiden för solnedgången, utan det förstnämnda måste ha offrats före detta
    Dessutom var det så att när påskalammet i senare tider slaktades och offrades i helgedomen, måste det ha slaktats och offrats före solnedgången, om så bara för att ge tillräcklig tid för att förbereda påskhögtiden, som skulle vara över före midnatt. Det var från dessa omständigheter som den rabbinska seden utvecklades under tidens gång. Det lösa bruket av ordet kväll på hebreiska såväl som varje annat språk lämnade rum nog för detta. För precis som vi inte begränsar ordet morgon till tiden före soluppgången, utan allmänt tillämpar det på dagens tidiga timmar, begränsar vi inte ordet kväll till perioden efter solnedgången. Om det offer som föreskrevs för morgonen kunde frambäras efter soluppgången, så skulle det som föreskrevs för kvällen kunna på samma sätt frambäras före solnedgången."—Commentary on the Old Testament by C. E. Keil and E. Delitzsch, Eerdmans Repr. 1981, The Pentateuch, Vol. II, s. 13.

Uttrycket "mellan de två kvällarna" (2 Mos. 12:6, NV) är en ordagrann översättning av hebr. ben haarbayim, som förekommer 11 gånger i GT. (2 Mos. 12:6; 16:12; 29:39, 41; 30:8; 3 Mos. 23:5; 4 Mos. 9:3, 5, 11; 28:4,8) Åkeson översatte det med "emellan de två aftonstunder" och den svenska provöversättningen av 1878 återgav det med "emellan de två aftonstunderna".

Denna ordagranna översättning är svårförstådd för den genomsnittlige bibelläsaren, och därför har många översättningar återgett uttrycket så att det blir lättare att förstå. SKB 1917 har konsekvent "vid aftontiden", som är en förträfflig översättning i ljuset av ovanstående citat från Keil och Delitzsch. Den tyska Zürcherbibeln (1931 års rev.) återger på samma sätt uttrycket med "um die Abendzeit". Den tyska Einheitsübersetzung (1980) och den reviderade Lutherbibeln (1985) använder båda uttrycken "gegen Abend" ("hänemot aftonen"). Byingtons engelska översättning, som Vakttornets ledning publicerade 1972, återger uttrycket med "in the evening hours" ("under kvällstimmarna"). Detta är kanske det tydligaste återgivandet av dem alla.

Från skymningsperioden till eftermiddagen

Vid den första påsken i Egypten slaktades påskalammet förmodligen i samband med själva solnedgången, då solens "skiva" försvunnit under horisonten. Varje husfader ansvarade för slakten av familjens påskalamm. (Jfr Insight II, s. 582) Då hade påsken ännu inte blivit beroende av präster och det fanns ännu inte några dagliga kvällsoffer och rökoffer som prästerna enligt den senare lagen måste frambära vid samma tidsavsnitt, "mellan de två kvällarna". (2 Mos. 29:39, 41; 30:8; 4 Mos. 28:4, 8, NV)

Men 5 Mos. 16:5, 6 visar att det skulle bli annorlunda i det utlovade landet. Då skulle man inte få slakta påskalammet hemma, eller ens på hemorten, utan på "den plats, som Jehova, din Gud, kommer att utvälja för att låta sitt namn ha sin boning där" (NV).

Det framgår klart av Skriften att det till sist blev i Jerusalem som påsken skulle firas och påskalammen slaktas. (2 Kon. 23:23; 2 Krön. 30:1, 3, 5, 11, 13, 21, 26; 35:1) Och det var vid själva templet, "Jehovas hus", "hans helgedom" (2 Krön. 30:1, 8, NV) som slakten skulle äga rum! Det heter att "prästerna stänkte med blodet" från påskalammen. (2 Krön.30:16; 35:11,1917) Detta innebar att blodet från varje påskalamm stänktes mot brännoffersaltarets fot i prästernas förgård i templet. Slakten av påskalammen hade därmed blivit beroende av prästerna, och dessa hade därför vid påsken en extremt hård arbetssituation! Förutom det dagliga kvällsoffret, som vi sett också skulle frambäras "mellan de två kvällarna", liksom rökoffret, skulle prästerna ombesörja att blodet från ständigt fler påskalamm skulle stänkas på altaret i templet! Som framgår av Mishnatraktaten Pesahim 5:1 tog enbart det dagliga kvällsoffret en hel timme i anspråk, och under denna tid kunde inga påskalamm slaktas. I 2 Krön. 35:14 konstateras att prästerna vid konung Josias berömda påskhögtid var i verksamhet "ända till natten" (1917, NV), så att leviterna fick reda till påskalammet åt prästerna!

Befolkningen som vallfärdade till Jerusalem växte också för varje århundrade! Det gjorde emellertid inte den yta där slakten kunde äga rum. Man är allmänt överens om att platsen var begränsad till männens och prästernas förgårdar, en disponibel yta som var mindre än en modern fotbollsplan!

 
På denna lilla yta, männens och prästernas förgård, slaktades                       Jerusalems tempel på Jesu tid
de otaliga påskalammen på Jesu tid, kl. 15-17 den 14 Nisan.                          (Från den aukt. danska bibelövers. av 1992)
Ytan var egentligen ännu mindre, eftersom själva tempelhuset
och det stora altaret måste räknas bort.

Josephus hävdar att en räkning som prästerna gjorde på kejsar Neros tid (54-68 e Kr) visade att 255 600 påskalamm slaktades! (Josephus, The Jewish War, översatt av G. A. Williamson, Penguin Books 1978, s. 359) Om slakten tog två timmar skulle det bli 2 130 lamm i minuten! En del historiker menar att Josephus sifferuppgifter i denna passus är så fantastiska att de inte kan anses historiskt korrekta. Joachim Jeremias beräknar t ex att 18 000 påskalamm slaktades vid en påsk i det första århundradet. (Jerusalem in the time of Jesus, London 1979, s. 77-84) Men även denna siffra är respektingivande om slakten utfördes på två timmar. Det skulle bli 150 lamm i minuten, vilket skulle betyda att prästerna måste stänka blodet från 2-3 lamm på altarets fot varje sekund!

Vi menar dock att Josephus sifferuppgifter bör tas på allvar. Josephus var själv präst och hade tillgång till både kejserliga och judiska dokument. Den judekristne forskaren Alfred Edersheim kommenterar: "Dessa beräkningar som baserar sig på officiella dokument kan knappast ha varit särskilt överdrivna. Josephus garderar sig faktiskt uttryckligen mot denna anklagelse."—The Temple. Its Ministry and Services As They Were at the Time of Jesus Christ, Eerdmans, Grand Rapids, repr. 1982, s. 215

Som var och en lätt kan förstå var det en fysisk omöjlighet att allt som prästerna måste utföra "mellan de två kvällarna" vid påsken skulle kunna ske på den skymningstimme som följde när solen forsvunnit under horisonten! Enbart slakten av påskalammen tog, som vi visat i en tidigare artikel, åtminstone två timmar. Den ordning som de föreskrivna arbetsmomenten "mellan de två kvällarna" utfördes i var enligt Talmud denna: "Det dagliga kvällsoffret föregår påskalammsoffret; påskalammet brännandet av rökoffret, rökoffret tändandet av lamporna". (A. Edersheim, The Temple, s. 223) För att hinna med allt detta måste påskalammsslakten i templet utföras på "löpande band" och med närmast industriell precision.

Slakten av påskalammen i templet

Traktaten Pesahim i Mishna visar att så också skedde. Vi citerar från 5:5-7:
 

"5. Påskoffret slaktades av folket i tre grupper. ... När den första gruppen kom in och templets förgård fylldes, stängdes förgårdens portar. På shofar ['horn'] blåstes en utdragen, en skälvande och åter en utdragen stöt. Prästerna stod i rader och i sina händer hade de skålar av silver och skålar av guld. I en rad var alla skålarna av silver och i en annan var alla skålarna av guld. De var inte sammanblandade. Inte heller hade skålarna någon fot, för att inte prästerna skulle sätta ner dem och blodet stelna 6. En israelit slaktade sitt eget offer och prästen fångade upp blodet. Prästen vidarebefordrade skalen till nästa präst, och denne vidare till nästa. Var och en fick en full skål och lämnade tillbaka en tom. Prästen närmast altaret kastade blodet i en enda rörelse mot altarets fot. 7. När den första gruppen gick ut kom den andra gruppen in. Som ritualen utfördes med den första gruppen så utfördes den med den andra och den tredje. Under tiden sjöng leviterna Hallel (fotnot Ps. 113-118). Om de avslutade den, sjöng de den igen, och om de avslutade den en andra gång, sjöng de den en tredje gång, fastän det aldrig hände att de sjöng den tre hela gånger.
    R. Juda säger: Aldrig under den tredje gruppens tur nådde man så långt som till 'Jag älskar Herren därför att han har hört min röst' (fotnot: Ps. 116:1), eftersom folket i den gruppen bara var litet'."—The Mishna, Herbert Danby, Oxford University Press, repr. 1977, s. 142.

"Mellan middag och solnedgång"

Att konstatera hur påsken skulle firas första gången är gott och väl. Och det är även av intresse hur samariterna och karaiterna uppfattade saken. Men Iångt viktigare för de kristna är att ta reda på hur påsken firades av judarna på Jesu tid, för det var i samband med den judiska påsken som Jesus instiftade nattvarden. Att den "första" av "de två kvällama" ansågs börja vid middag sägs uttryckligen först i Mishnatraktaten Pesahim 5:3 (Danby, s. 142) men är underförstått hos Filon och Josephus, liksom i Jubileerboken. Joachim Jeremias hänvisar till dessa källor och sammanfattar:

"Den rabbinska traditionen lät alltså den första kvällen börja vid middag klockan 12, dvs vid den tid då solen börjar sänka sig, och tydde uttrycket ben haarbayim som: tid mellan middag och solnedgång."—Die Passahfeier der Samaritaner, Giessen 1932, s. 79, 80.

"Lammet skulle slaktas på aftonen den 14, eller snarare, som frasen Iyder, 'mellan de två kvällarna'. Enligt samaritema, de karaitiska judarna och många moderna uttolkare betyder detta mellan den faktiska solnedgången och det fullständiga mörkret (eller, låt oss säga, mellan kl 18 och 19). Men utifrån Josephus samtida vittnesbörd och utifrån talmudiska auktoriteter kan det inte råda något tvivel om att det på vår Herres tid betraktades som intervallet mellan den tid då solen började att sänka sig och dess faktiska försvinnande. Detta ger rum för tilräcklig tid för de otaliga lamm som skulle slaktas och stämmer med den traditionella skildringen att det dagliga kvällsoffret på påskaftonen frambars en timme, eller om denna inträffade på en fredag, två timmar före den vanliga tiden."—The Temple, s. 211, 212.

Josef och Maria, Jesu föräldrar, var fromma judar som "årligen" brukade bege sig till Jerusalem vid påskhögtiden. (Luk 2:41,1917) Vid 12 års ålder fick Jesus följa med, kanske för första gången. (Luk. 2:42) Vi måste anta att han därefter fortsatte att följa med varje år. Joh. 2:13, 23 nämner ett tillfälle då den vuxne Jesus begav sig till Jerusalem vid påsken. Som jude "ställd under lagen" (Gal. 4:4, 1917) måste Jesus givetvis ha deltagit i nationens påskfirande. Lärjungarnas fråga inför den sista påsken var de skulle tillreda påskmåltiden (Matt. 26:17; Mark. 14:12) visar på ett avgörande sätt hur naturligt påskfirandet var för Jesus.

Nu fick påskalammet, som vi sett, bara slaktas i templet på den tid som prästerna ansåg vara den rätta. Det innebar att Jesus, liksom andra judar, måste ha accepterat de "öppettider" som gällde för denna slakt i templet. Vi vet med säkerhet att det på Jesu tid var "öppet" på eftermiddagen den 14 Nisan—och endast då. Det innebar också att ett "korrekt" slaktat påskalamm kunde ätas först sedan den 15 Nisan börjat vid 18-tiden. Att förbereda det slaktade lammet till en måltid tog nämligen sin tid. (Jfr. Insight II, s. 581) Jesus har ätit påskalammet den 15 Nisan under hela sitt liv fram till den sista påsken.

Frågan är nu om Jesus vid den sista påsken ändrade påskfirandet till den 14 Nisan. Denna stora fråga tar vi upp i kommande nummer av Informationer.

Tillbaka till hemsida