DEN 14 ELLER 15 NISAN?
Del 8
Dog Jesus på en onsdag?
Den överväldigande majoriteten av kristna bekännare är övertygade om att Jesus korsfästes och dog på en fredag. I hela kristenheten uppmärksammas därför ”långfredagen” som en årlig påminnelse om den dag Jesus dog på korset. Den vanliga uppfattningen bland troende är att Jesus dog på fredag eftermiddag och uppstod från de döda tidigt söndag morgon. Även rörelser som Mormonkyrkan och Jehovas Vittnen, som ofta förespråkar avvikande meningar, delar denna uppfattning.
Men det finns andra starkt avvikande grupper som förkastar den förhärskande uppfattningen om händelseförloppet i samband med Jesu död. Det gäller framför allt sabbatsfirande grupper, fastän det största av alla sabbatsfirande samfund, Sjundedagsadventisterna, delar den vanliga synen. Assemblies of Yahweh och till helt nyligen också den högljudda rörelsen The Worldwide Church of God, har framhållit att Jesus dog på en onsdag och uppstod från de döda redan på lördagen!
Även framstående enskilda bibellärare av skiftande samfundstillhörighet har framfört samma eller liknande tankar. Det gäller t ex Dr E.W. Bullinger, som var verksam i slutet av 1800-talet och vars huvudverk, The Companion Bible, har utövat ett mycket stort inflytande. Den välkände helgelseförkunnaren R.A. Torrey, verksam något senare, förespråkade också ”onsdagskorsfästelsen”. (Se t ex Svårförstådda bibelställen, övers. från engelskan av John Dahlberg, andra uppl., Örebro 1944, s 127-135.)
Den bibellärare som i modern tid blivit mest känd för denna uppfattning är emellertid W. Graham Scroggie. Hans mycket använda handbok A Guide to the Gospels, som utgavs första gången 1948, sprids fortfarande. (Nytryck av Kregel Publications i Michigan 1995) I kapitlet ”The Day of Crucifixion” (s 569-577) hävdar Scroggie att korsfästelsen ägde rum på onsdag eftermiddag medan uppståndelsen skedde i början av söndagen. Synpunkter liknande dessa har också framförts i artiklar på Internet, både på svenska och engelska.
Uppfattningen att Jesus dog på en onsdag är direkt relaterad till frågeställningen om dateringen av Jesu sista måltid. Onsdagskorsfästelsen innebär enligt samtliga förespråkare att torsdagen var en s k högtidssabbat, den 15 Nisan. Jesus måste därför enligt denna uppfattning ha dött i slutet av den 14 Nisan, samtidigt som påskalammen slaktades i templet. Den sista måltiden tillsammans med lärjungarna måste därför ha ägt rum i början av den 14 Nisan, ett helt dygn innan judarna åt påskalammet. Den kan i så fall knappast ha varit en riktig påskmåltid.
En avgörande skillnad i förhållande till den vanliga uppfattningen är att onsdagskorsfästelsen förutsätter att det var två sabbater mellan korsfästelsen och uppståndelsen. Man fäster avgörande vikt vid den första av dessa, den som anses ha infallit på torsdagen, ”högtidssabbaten” den 15 Nisan. Man menar att den är identisk med den ”stora sabbatsdag” som Joh. 19:31 talar om och påstår att veckosabbaten, lördagen, ”aldrig var” en stor sabbat. Detta blir nyckeln i sammanhanget: ”Sabbaten i denna senare text var inte veckosabbaten, fredag från klockan 18, utan en annan sabbat tidigare i veckan, som kallades ’en stor dag’. Denna ’stordagssabbat’ som man från äldsta tid har förväxlat med veckosabbaten, har föranlett all förvirringen angående tiden för Jesu korsfästelse”. (Scroggie, s 573,575)
Herbert W. Armstrong, tidigare ledare för The Worldwide Church of God, förklarar att judarna kan informera oss om denna stora sabbat: ”Exakt vad är en ’stor dag’? Fråga vilken jude som helst! Han kommer att säga dig att det är en av de årliga heliga dagarna eller högtidsdagarna.” (The Resurrection was Not on Sunday, 1972, s 9)
Enligt Armstrong framgår det t o m av Matt. 28:1 att det var två sabbater mellan Jesu död och uppståndelse. När det sägs där att ”sabbaten hade gått till ända” (1917) bör det enligt Armstrong i stället stå: ”Efter sabbaterna”. Han hänvisar till Ferrar Fentons översättning som är mycket ordagrann här. (s 13)
Nära förbundet med dessa argument är också uppfattningen att ”tillredelsedagen”, som Jesu dödsdag kallas i evangelierna, är tillredelsedagen, inte för veckosabbaten på lördagen, som de flesta tänker sig, utan enbart för påsken, för ”högtidssabbaten”. (Jacob O. Meyer, ledare för Assemblies of Yahweh, i The Sacred Name Broadcaster, 4/1989, s 9)
Det mest framträdande argumentet som används av dem som tror på en onsdagskorsfästelse är emellertid en hänvisning till Matt. 12:40. Man anser att orden ”tre dagar och tre nätter” i denna text måste vara en mycket längre period än vad tiden mellan fredag eftermiddag och söndag morgon medger. Man påstår att det måste handla om 3 x 24 timmar, alltså exakt 72 timmar. (Jacob O Meyer, s 3; Armstrong s 5,6)
Hur förhåller det sig med dessa argument?
Det var lindrigt sagt dumdristigt att påstå att ”vilken jude som helst” skulle säga att den stora sabbat Joh. 19:31 nämner måste vara första högtidsdagen i påsken, den 15 Nisan, och inte den vanliga lördagssabbaten! Två grundlärda judiska forskare, Alfred Edersheim och David H. Stern, hävdar tvärtom att den aktuella ”stora sabbaten” var lördagen den 16 Nisan, och alls inte torsdagen den 15 Nisan, som Scroggie, Armstrong m fl påstår! Jesus dog enligt Edersheim och Stern på fredagen den 15 Nisan, på tillredelsedagen till den stora sabbaten på lördagen. Enligt Edersheim var denna särskilda lördagssabbat stor därför att den inföll på andra dagen i högtiden, då den första kornkärven, omer, högtidligen presenterades i templet. (The Temple, Eerdmans, Michigan, repr. 1982, s 396) David H. Stern påpekar att det som i dag kallas den ”stora sabbaten” inom judendomen är den sabbat ”som omedelbart föregår påskveckan, inte en som infaller under dess sju dagar, som fallet är här.” (Jewish New Testament Commentary, 4 uppl. 1995, s 209)
I själva verket var de särskilt markerade högtidsdagarna, t ex 15 och 21 Nisan, inte några riktiga sabbater! Dock med ett viktigt undantag: den stora försoningsdagen den 10 Tishri. Denna hade om möjligt ännu större status än veckosabbaten. Den sägs uttryckligen vara en sabbat. (3 Mos. 16:31; 23:32) Det var vid dödsstraff förbjudet att utföra ”något som helst arbete” på denna dag. (3 Mos. 23:30, NV, NIV). Samma stränghet gällde veckosabbaten (2 Mos. 31:14,15; 35:2), men på försoningsdagen måste man dessutom ”späka sig” (1917) eller ”fasta” (Folkbibeln) och brott mot detta var också belagt med dödsstraff. (3 Mos. 23: 27,29)
På de andra högtidsdagarna var det helt annorlunda. På den första dagen i det osyrade brödets högtid, den 15 Nisan, skulle en helig sammankomst äga rum, men här gällde det bara att avhålla sig från ”tungt arbete” eller ”förvärvsarbete”. (3 Mos. 23:6-8; 4 Mos. 28:17,18, The New Jerusalem Bible, Byington) Det var nämligen tillåtet att laga mat denna dag: ”Allenast det som var och en behöver till mat, det och intet annat må av eder tillredas”. (2 Mos. 12:16, 1917) På veckosabbaten var t o m matlagning förbjuden! (2 Mos. 35:3) Det är därför inte konstigt att den 15 Nisan inte kallas för sabbat i själva lagbeskrivningen! Och den enda uttryckliga lag om dödsstraff som nämns i samband med 15 Nisan avser ätandet av allt syrat eller syrligt. (2 Mos. 12: 15,19)
Auktoriteten Joachim Jeremias, som ingående studerat dessa frågor, förklarar i detalj vilken status den 15 Nisan hade:
”Enligt 2 Mos. 12:16 var det emellertid tillåtet att laga mat den 15 Nisan. Mishna följer detta när den säger: ’En högtidsdag skiljer sig från sabbaten bara när det gäller att tillaga den mat som behövs’ (Bes. 5.2; Meg. 1:5). Denna regel förstods så att det var tillåtet på en högtidsdag (utom på försoningsdagen) att slakta, flå, göra upp eld, knåda, baka, koka och liknande handlingar som behövdes för att förbereda mat. Förutom detta var det tillåtet att bära föremål från privat till offentligt område och vice versa, även när detta inte hade något att göra med att framställa mat (E. Baneth i Mischnaioth II, 359, 377). Eftersom allt detta arbete var förbjudet på en sabbat, kan man bara säga att en högtidsdag har karaktär av sabbat i en begränsad omfattning.” (The Eucharistic Words of Jesus, Philadelphia, 1986, s 75)
Scroggies påstående att en veckosabbat ”aldrig var” en stor sabbat vederläggs hundraprocentigt av skriften Polykarpos martyrium, en ögonvittnesskildring som tillhör de mest kända fornkristna dokumenten.
Poliser och ryttare satte i gång jakten på Polykarpos (c. 69 – c. 155 e Kr), biskop i Smyrna, vid ”middagstid på fredagen” och fann honom ”sent på kvällen”. (7:1) Han tilläts be ostört i två timmar och fördes därefter på en åsna till staden. Det var då ”en stor sabbat” ! (8:1) När han hade bekänt att han var kristen beslöts det att han skulle brännas levande. Skildringen noterar: ”Folkmassan samlade genast ihop ved och ris från verkstäderna och badhusen, och särskilt villigt hjälpte judarna till som de brukar.” (13:1) Berättelsen konstaterar i slutet: ”Den salige Polykarpos led martyrdöden den andra dagen i månaden Xanthikos, den 22/23 februari på en stor sabbat vid åttonde timmen.” (21) De svenska översättarna säger i en fotnot till 8:1: ”Med ledning av denna notis och 3:1 har man beräknat tiden för martyriet till den 23 februari 155 eller 156.” (De apostoliska fäderna, Andrén-Beskow, 1992, s. 129-136)
Eftersom martyriet skedde redan i februari kan den ”stora sabbaten” inte höra samman med den judiska påsken, som kom senare. Däremot stämmer tidsangivelsen väl med tiden för Purimfesten, som judarna firade till minne av räddningen under Mordokai i det persiska riket. Men Purim var inte en i lagen föreskriven högtid och har därför inte haft någon högtidsdag med påbjuden vila från vanligt arbete. En ”stor sabbat” i samband med Purim kan därför bara avse den vanliga lördagssabbaten! Den föregicks också omedelbart av ”fredagen”, så bevistyngden blir dubbelt så stor! Uppenbarligen kallades en lördagssabbat som inföll under en högtid för en stor sabbat. Det blir därför den självklara förklaringen också till Joh. 19:31: Att nästa dag skulle vara en ”stor sabbat” måste innebära att det gällde veckosabbaten, lördagen, under påskhögtiden! Den dagen skulle naturligtvis vara stor om den t o m sammanföll med högtidsdagen den 15 Nisan, som en del tänker sig, eftersom den i så fall skulle bli något av en ”dubbel sabbat”.
Men den skulle sannerligen också vara stor om den inföll den 16 Nisan då den första kornkärven ”viftades” i templet! Allt talar för att det är just den 16 Nisan som är den ”stora” sabbaten och att följaktligen fredagen är den 15 Nisan. Den engelske forskaren Roger T. Beckwith framlägger ett av argumenten för detta:
”Påståendet i Joh. 19:31 att ’den sabbatsdagen var en stor dag’ är anmärkningsvärt vagt om det avser den 15 Nisan och inte 16 Nisan. Johannes hade redan skrivit sju gånger att man hade kommit upp till Jerusalem för påsken (Joh. 11:55, två gånger; 12:1; 13:1; 18:28,39; 19:14). Det skulle därför sannerligen ha varit mer naturligt att säga ’den sabbatsdagen var påsken’ eller ’var den dag man åt påskmåltiden’, om han hade tänkt på den som sådan. Om det emellertid var den 16 Nisan, dagen man offrade kärven (3 Mos. 23:9-14), blir hans uttryck mycket naturligt.” (Calendar and Chronology, Jewish and Christian, E.J. Brill, 1996, s 294)
Vad som är helt uteslutet är att den 15 Nisan, om den inföll redan på torsdagen, skulle kunna kallas en ”stor sabbat”. Den skulle på sin höjd ha kunnat kallas en ”liten” sabbat!
Matteus 28:1 – bara en sabbat
Armstrongs påstående att grundtexten till Matt. 28:1 säger ”Efter sabbaterna” håller inte heller. Det är sant att ”sabbat” här ordagrant är en pluralform. Men så är det på många ställen i NT fastän bara den singulara betydelsen kan komma i fråga. Dr Harold W. Hoehner skriver: ”Termen sabbat är ofta (i en tredjedel av alla förekomster i NT) i plural form i Nya Testamentet när det bara handlar om en dag”. (Chronological Aspects of the Life of Jesus, Grand Rapids, 1977, s 69,70) Ingen skulle komma på tanken att påstå att grundtextens ”plurala” form ”sabbater” inte har en singular betydelse i följande texter: Matt. 12:1, 11; Mark. 2:23; 3:2; Luk. 4:16; 13:10; Apg. 13:14; 16:13. Eftersom det i dessa texter trots den grekiska pluralformen ändå handlar om bara en sabbatsdag, så är det uppenbart att också Matt. 28:1 bara vill fästa uppmärksamheten på en sabbatsdag. Det är bara någon eller några udda bibelöversättningar som ger lydelsen ”sabbaterna” i Matt. 28:1. Denna text stöder därför inte onsdagskorsfästelsen!
På inte mindre än sex ställen i evangelierna sägs att Jesus dog på ”tillredelsedagen” (1917, Folkbibeln) eller ”förberedelsedagen” (Bibel 2000). Dessa ställen är Matt. 27:62; Mark. 15:42; Luk. 23:54; Joh. 19:14, 31, 42. Förespråkarna för onsdagskorsfästelsen tar fasta på att Joh. 19:14 säger att det var ”förberedelsedagen före påsken”. (Bibel 2000) Därmed tror man sig ha visat att det gällde dagen före högtidsdagen den 15 Nisan, inte dagen före lördagssabbaten. Det skulle handla om dagen före torsdagen, alltså onsdagen. R.A. Torrey skrev:
”Johannes säger oss tydligt i Joh. 19:14 att ’det var tillredelsedagen före påsken’. Det var alltså inte veckosabbaten, lördag, som förestod, och sålunda var det icke på en fredag som Jesus blev korsfäst, utan det var dagen före påsksabbaten, som detta år var en torsdag. Detta innebär så mycket som att Jesus blev korsfäst på en onsdag.” (Svårförstådda bibelställen, s 129)
Men detta är sannerligen en förhastad slutsats! Vi har redan visat att högtidsdagen den 15 Nisan inte i sig var en verklig sabbat, eftersom allting i samband med matlagning tilläts. Det innebar också att att det inte fanns samma behov av ”tillredelse” eller ”förberedelse” inför den dagen som det fanns på en vanlig fredag inför den stundande veckosabbaten! Visserligen skulle allt syrat bröd avlägsnas redan den 14 Nisan, men det kan knappast vara det som ligger i begreppet ”tillredelse”. Översättningen ”tillredelsedagen före påsken” i Joh. 19:14 (1917) är dessutom bara en tolkning. En strikt ordagrann översättning lyder: ”Det var påskens tillredelsedag”. (Folkbibeln; se också 1883 års ”normalupplaga” och Waldenströms översättningar av 1902 och 1904)
Denna ordagranna lydelse tillåter också en annan tolkning! Folkbibeln säger i en fotnot: ”Tillredelsedag för den sabbat som inföll under påsken, d v s en fredag.” The New International Version (1984) översätter: ”Det var förberedelsedagen i påskveckan”. The New Century Version (1993) har samma lydelse. An American Translation av lutheranen William F. Beck (1976) översätter med: ”Det var fredag under påsken”. Och Steven T. Byingtons översättning (1972) lyder: ”Det var påskfredag”.
Denna tolkning är språkligt lika möjlig som översättningen ”Det var tillredelsedagen före påsken” och har haft många förespråkare. Den bör av sakliga skäl betraktas som den riktiga.
Paraskéue en teknisk term för fredag
Det grekiska ordet för tillredelsedag i Joh. 19:14 är paraskéue. Det används också på de andra fem ställena som talar om ”tillredelsedagen” i evangelierna. Och observera följande: Detta ord var det tekniska uttrycket för fredag på grekiska! Det användes av Josephus i denna betydelse i Ant. XVI.163 när han beskrev Augustus påbud rörande judiska privilegier:
”….att de inte behöver infinna sig i domstol på sabbaten eller på förberedelsedagen [paraskéue] för den efter den nionde timmen.” (Josephus Jewish Antiquities böckerna XV-XVII, översatt av Ralph Marcus, London 1990, s 273, vår emfas)
Den tidiga kristna skriften Didaché (ca 90 e Kr) använde detta ord för ”fredag” i 8:1: ”Ni skall inte fasta samtidigt med hycklarna som fastar på måndagar och torsdagar utan ni skall fasta på onsdagar och fredagar”. (Andrén-Beskow, s 19)
Och det var just ordet paraskéue som användes när fredagen nämndes i Polykarpos martyrium, som vi redan riktat uppmärksamheten på: ”Vid middagstid på fredagen gav sig poliser och ryttare av tillsammans med slaven och med de vanliga vapnen som mot en rövare”. (Andrén-Beskow, s 129)
Även i nutidsgrekiskan heter fredag paraskéue. T o m i den tidiga arameiska översättningen av NT hade paraskéue återgetts med fredag. George M. Lamsa, som hade arameiska som sitt modersmål, skrev i en kommentar till Joh. 19:31: ”Den östliga texten lyder ’därför att det var fredag’ i stället för ’tillredelsedagen’.” (Gospel Light, Philadelphia 1939, s 388)
Det finns inte ett enda säkert belägg för att ”paraskéue” kunde betyda något annat än fredag! Däremot visar bibeltexterna själva att detta ord betyder fredag och inget annat! I Joh. 19:42 sägs att ”det var judarnas tillredelsedag”. (1917) Det pekar ut fredagen, dagen före veckosabbaten. Den var en ständigt återkommande ”tillredelsedag”, känd som sådan i den grekisktalande världen.
I Mark. 15:42 finns ett om möjligt ännu starkare bevis för detta. Dr Samuele Bacchiocchi som forskat mycket om sabbaten och de judiska högtiderna förklarar:
”Mark. 15:42 förser oss med den kanske klaraste definitionen av uttrycket ”förberedelsedag” genom påståendet: ’Det var förberedelsedagen, d v s dagen före sabbaten’. Observera att de två fraserna ’förberedelsedagen’ och ’dagen före sabbaten’ båda ges med en enkel teknisk term i grekiskan: ’paraskeue – förberedelse’ och ’pro-sabbaton – dagen före sabbaten’. Ordagrant översatt lyder texten: ’Det var förberedelse, alltså dagen före sabbaten’. För att vara tydlig använder Markus två tekniska termer här, som båda omisskännligt avser vad vi kallar ’fredag’.
Termen ’prosabbaton – dagen före sabbaten’ användes av hellenistiska judar för att uttryckligt och exklusivt ange ’dagen före sabbaten’, d v s fredag (Judit 8:6; 2 Mack. 8:26). Genom att definiera ’paraskeue – förberedelse’ som varande ’prosabbaton – dagen före sabbaten’ ger Markus således den klarast möjliga definitionen till sina hedniska läsare av vad han menade med ’paraskeue’, nämligen dagen före veckosabbaten. Förtydliganden av tidsangivelser förmedelst en förklarande anmärkning är vanliga hos Markus, uppenbarligen därför att skribenten visste att hans hedniska läsare var allmänt obekanta med judiska termer och sedvänjor.” (The Time of Crucifixion and the Resurrection, Berrien Springs 1994, s 39,40)
Det måste anses fullständigt klarlagt att ”påskens tillredelsedag” (Joh. 19:14, Folkbibeln) var fredagen, förberedelsedag till den lördagssabbat som inföll under påsken. Det klargör också att Jesus dog på en fredag!
När det sägs att Jesus måste vara i graven exakt 72 timmar, från onsdag eftermiddag till lördag eftermiddag, kommer man i konflikt med alla de texter som säger att Jesus skulle uppstå ”på tredje dagen”. (Matt. 16:21; 17:23; 20:19; Luk. 9:22; 18:33; 24:7,46; Apg. 10:40; 1 Kor. 15:4) Tidsperioden onsdag-lördag blir nämligen 4 dagar enligt den ”inklusivräkning” som judarna tillämpade – Jesus måste då ha uppstått på fjärde dagen!
Hur hänger detta samman? Låt oss belysa saken med två bibliska exempel:
1) Luk. 13:32,33 visar klart från ett annat sammanhang att den ”tredje dagen” är identisk med ”i övermorgon”. Att tänka tillbaka från den ”tredje dagen” innbär då att den första dagen var i förrgår! Enkelt och lättfattligt! När därför Jesu uppståndelse skulle ske ”på tredje dagen” måste döden ha inträffat ”i förrgår” räknat baklänges från den ”tredje dagen”. Nu säger två av lärjungarna när de vandrade till Emmaus den söndag Jesus uppstod, att det redan var ”tredje dagen, sedan detta skedde”, dvs att översteprästerna och rådsherrarna hade ”utlämnat honom till att dömas till döden” och hade ”korsfäst honom”. (Luk. 24:20,21, 1917) Om vi nu använder ”nyckeln” från Luk. 13:32,33 blir det klart att Jesus dömdes och korsfästes ”i förrgår” räknat från söndagen, alltså på fredagen! Eftersom det var på söndagseftermiddagen som dessa ord yttrades, skulle en onsdagskorsfästelse medföra en ohållbar konsekvens: ”Enligt den judiska inklusivräkningen skulle det ha varit den femte dagen och inte den tredje.” (Bacchiocchi, s 31)
2) Att en onsdagskorsfästelse och lördagsuppståndelse skulle inbegripa fyra dagar, så att Jesus då måste ha uppstått på fjärde dagen, illustreras på ett övertygande sätt av tidsuppgifter i samband med hedningen Kornelius omvändelse.
Kornelius hade en syn ”en dag omkring nionde timmen”. (Apg. 10:3) ”Dagen därefter” (Apg. 10:9) gick Petrus upp på taket för att be. ”Dagen därefter” (Apg. 10:23) begav han sig i väg till Cesarea. ”Följande dag” (Apg. 10:24) kom de fram till och träffade Kornelius. Och nu kommer det: Kornelius sade: ”Det är nu fjärde dagen, sedan jag just vid denna timme förrättade i mitt hus den bön, som man beder vid nionde timmen.” (Apg. 10:30, 1917, vår emfas)
Folkbibeln och New International Version säger ännu mer ordagrant att det var ”fyra dagar sedan”. The NIV Study Bible (1985) förklarar i en fotnot: ”För fyra dagar sedan. Judarna räknade en del av dagen som en dag: (1) den dag ängeln uppenbarade sig för Kornelius, (2) den dag budbärarna kom till Joppe och Petrus fick en syn, (3) den dag som gruppen lämnade Joppe och (4) den dag de anlände till Kornelius hus.” (s 1664)
Och detta är exakt samma tidsrymd som onsdagskorsfästelsens förespråkare räknar med mellan onsdag eftermiddag och lördag eftermiddag! Precis som i fallet med Kornelius skulle då sista dagen bli ”fjärde dagen”, inte ”tredje dagen”, som Bibeln upprepade gånger säger! Teorin att Jesus dog på onsdagen och uppstod på söndagen stämmer alltså inte.
Vi illustrerar här lärdomarna från Luk. 13:32,33 och Apg. 10:3-30 med två tabeller. Bibeln säger inte vilken veckodag det var som Jesus talade de här aktuella orden och vilken dag som Kornelius såg en ängel, men för att kunna göra en tydlig jämförelse utgår vi i Jesu fall från fredagen och i Kornelius fall från onsdagen.
1. ”tredje dagen” (1917)
fredag lördag söndag
Jesu ord i Luk. 13:32,33 ”i dag” ”i morgon” ”på tredje dagen”
”i övermorgon”
Kleopas i Luk. 24:21 ”tredje dagen”
Jesu förutsägelser om sin ”på tredje dagen”
uppståndelse, Luk.9:22;
18:33; 24:7,46 m fl
2. ”fjärde dagen” (1917)
onsdag torsdag fredag lördag
Jesus dör och Jesus uppstår
begravs före före
solnedgången solnedgången
”En dag omkring ”dagen ”Dagen ”Följande dag
nionde timmen” därefter” därefter” ….fjärde dagen”
(Apg. 10:3) (Apg. 10:9) (Apg. 10:23) (Apg. 10:24,30)
Dessa tabeller visar på ett övertygande sätt att Jesus enligt Bibeln måste ha dött och blivit begraven på fredag eftermiddag och uppstått tidigt på söndagen. Det framgår också att om han dött på onsdagen skulle uppståndelsen, om den skett på lördagen, ofelbart inträffa på fjärde dagen!
Uttrycket ”tre dagar och tre nätter”, som i NT bara finns i Matt. 12:40, måste därför betyda delar av tre dygn, som den överväldigande majoriteten av bibelutläggare framhåller. Det judiska räknesättet tillät att en del av ett dygn räknades som ett helt dygn, och eftersom man räknade ”inklusivt” var den dag något sades eller gjordes alltid den första dagen.
Det finns inte heller plats till fler dagar i berättelserna. De dagar som nämns sägs följa efter varandra: tillredelsedagen=fredagen, sabbaten=lördagen och första veckodagen=söndagen. Om evangelieskribenterna uppfattat utsagan om ”tre dagar och tre nätter” på det sätt som förespråkarna för onsdagskorsfästelsen påstår, skulle de helt visst ha bemödat sig om att namnge och beskriva de dagar som i så fall fattas i skildringen!
Det skulle också vara fullständigt groteskt att tänka sig att kvinnorna skulle försöka ”smörja” den döde Mästaren mer än tre och ett halvt dygn efter hans död! Men det skulle bli konsekvensen av Mark. 16:1,2 om Jesus dog på onsdagen! När Jesus befallde att stenen framför Lasarus grav skulle tas bort invände den dödes syster Marta: ”Herre, han luktar redan, det är fjärde dagen”. (Joh. 11:39, Folkbibeln)
I mellanöstern är det mycket bråttom, både med ev. behandling av den döda kroppen och med begravningen. Det var absolut ingen tid att förlora om Jesu kropp skulle behandlas ytterligare efter begravningen. Den traditionella förståelsen av händelseförloppet passar här mycket bättre! Enligt denna vilade kvinnorna dagen efter begravningen, på lördagen. Men redan på lördagskvällen, efter sabbatens slut, fullbordade de förberedelserna och gav sig i väg för att utföra smörjelsen tidigt på söndagsmorgonen. Det blir bara ca 39 timmar efter Jesu död. Om Jesus däremot dött på onsdagseftermiddagen skulle det bli ytterligare 48 timmar senare!
Det skulle då också vara anmärkningsvärt att evangelierna inte säger något om ett försök att utföra den planerade smörjningen redan på fredagen, som ju enligt denna hypotes skulle lämpat sig väl för ett sådant försök. Teorin förutsätter visserligen i allmänhet att den romerska vakten sattes ut vid graven redan på torsdagen, men kvinnorna förefaller inte att ha känt till detta ens när de besökte graven på söndagsmorgonen. De frågade sig ju på vägen dit vem som skulle vältra bort stenen från ingången för dem. (Mark. 16:3) Hade de vetat att graven bevakades av soldater skulle de knappast ha kunnat hoppas att få tillträde till den.
Förespråkarna för onsdagskorsfästelsen har alltså stora problem med behandlingen av Jesu döda kropp. W.Graham Scroggie erbjuder en fullständigt unik förklaring. Han hävdar att kvinnorna köpte kryddor till smörjelsen på fredagen, sedan den ”högtidssabbat” på torsdagen han räknar med hade förflutit. Han påstår vidare att Nikodemus och Josef från Arimatea genomförde en grundligare balsamering på denna fredag – två dagar efter Jesu död. Han hänvisar till Joh. 19:39,40 som alltså skulle beskriva något som skedde först då. (Scroggie, s 575,576) Först efter denna grundligare behandling av Jesu kropp skall vakt ha satts ut vid graven! (ibid.)
Detta är en fullständig omöjlighet, men det visar vilka svårigheter som onsdagskorsfästelsen måste leda till. Det var i verkligheten dagen efter Jesu död, ”följande dag”, som översteprästerna och fariseerna gick till Pilatus för att begära att vakt skulle sättas ut vid graven (Matt. 27:62-66), och vi kan vara säkra på att deras angelägna begäran omedelbart verkställdes. Själva poängen med vakten skulle ju förfelas om det dröjde ett helt dygn innan den kom på plats! Två dagar efter Jesu död fanns det absolut ingen möjlighet att bereda sig tillträde till graven!
Att den behandling av Jesu kropp som Joh. 19:39,40 beskriver skulle äga rum två dagar efter Jesu död och gravläggning strider också mot sammanhanget. I Joh. 19:41,42 sägs att Jesus lades i en oanvänd grav på ”judarnas tillredelsedag”, och denna måste vara densamma som nämns i Joh. 19:14,31 och som inföll dagen före den ”stora sabbatsdagen”, en dag som Scroggie förlagt till torsdagen! Hur skulle det som beskrivs i 19:39,40 kunna ske två dagar efter det som beskrivs i 19:41,42?! Hur mycket enklare och rimligare är inte den traditionella uppfattningen att Jesus dog och blev begravd på fredagen och uppstod på söndagen!
Både Armstrong (s 11) och Meyer (4/1989, s 6) hävdar att Jesus uppstod sent på lördagseftermiddagen. Som vi sett strider det mot förklaringen att uppståndelsen skulle ske på ”tredje dagen”. Och evangelierna förutsätter att Jesus uppstod då, på söndagen. (Luk. 24:1,13,21) Det finns ingen text som säger att Jesus uppstod på lördagen! Men den ordagranna översättningen av Mark. 16:9 säger: ”Efter sin uppståndelse på första veckodagens morgon visade sig Jesus först för Maria från Magdala.” (Folkbibeln)
Någon annan dag för uppståndelsen än söndagen nämns aldrig av de första kristna. Detta faktum är av avgörande betydelse. Vi avslutar denna studie med att citera Justinus Martyrens Första Apologi, ett försvar av de kristna som skrevs ca 155 e Kr till kejsar Antoninus Pius i Rom. Justinus beskrev de kristna söndagsmötena och framhöll:
”Vi håller detta gemensamma möte på söndagen, eftersom det är den första dagen, på vilken Gud gjorde universum genom att förvandla mörker och materia, och Jesus Kristus vår Frälsare uppstod från de döda på samma dag. För de korsfäste honom dagen före lördagen, och på dagen efter lördagen uppenbarade han sig för sina apostlar och lärjungar och lärde dem dessa ting.” (Early Christian Fathers, newly translated and edited by Cyril C. Richardson, New York, 1979, s 287. Vår emfas)
Slutsatsen blir därför: Han dog inte på en onsdag! Som Justinus skrev korsfästes han ”dagen före lördagen” och uppenbarade sig för lärjungarna ”dagen efter lördagen”, efter att ha uppstått den dagen, på ”söndagen”!