Frågan om den seismiska aktiviteten ökat sedan 1914 besvaras enklast genom att man vänder sig till experterna på området. Fram till år 1939 hade seismologerna inte funnit någon sådan ökning, vilket framgår av följande citat:

"Det finns inget tecken på att den seismiska aktiviteten ökat eller minskat märkbart under historisk tid "
Seismologerna J. Milne och A.W. Lee i Earthquakes and Other Earth Movements, 7:e upplagan (London 1939), sidan 165.

Men den stora ökningen kanske kom senare? Nej, i varje fall hade man inte märkt av någon sådan ökning år 1969:

"Vissa religiösa grupper har valt denna ganska olämpliga tidpunkt till att påstå att antalet jordbävningar ökar. De har delvis vilseletts av att ett ökat antal små jordbävningar katalogiseras och registreras av nyare och känsligare stationer världen över. Det är värt att lägga märke till aff antalet stora jordbävningar från år 1896 till år 1906 (omkring 25) var större än under någon tioårsperiod sedan dess."
Professor Charles Richter (en av 1900-talets främsta seismologer, upphovsman till Richterskalan) i Natural History, december 1969, sidan 44.

Kanske den stora ökningen då i stället inträffade efter 1969? Svaret är NEJ. I varje fall hade ingen ökning förmärkts fram till början av 1980-talet. Författarna till boken The Sign of the Last Days -When? skrev nämligen till ett antal ledande seismologer världen över och frågade bl a om de ansåg att någon ökning av jordbävningsaktiviteten skett i vårt århundrade jämfört med tidigare. Ingen av de tillfrågade ansåg detta, och de kände inte heller till någon kollega som hade denna åsikt. Utdrag ur några av svaren:

"Det är min bestämda uppfattning att den seismiska aktiviteten har varit  oförändrad i tusentals år."
Seismologen professor Keiiti Aki (Department of Geological Sciences, University of Southern Califomia,LA) i brev daterat 5 september 1985.
 
"Det finns inte några som helst antydningar om någon ökning i aktiviteten med tiden."
Professor Markus Båth (en av världens ledande seismologer) i brev daterat 17 juni 1983.

De studier som gjorts visar i själva verket att det har skett en minskning, inte en ökning, av jordbävningsaktiviteten under 1900-talet:

"Det finns tecken på att den seismiska aktiviteten—uttryckt i form av jordbävningar med magnituder på 7 eller mer—har minskat stadigt världen över under tiden från början av 1900-talet och fram till nu."
Professor Seweryn J. Duda (Institut für Geophysik, Universität Hamburg) i brev daterat 7 juli 1986

Men antalet människor har ju ökat på jorden. Även om jordbävningarna inte har blivit flera, så kanske antalet jordbävningsoffer har ökat? Nej, inte heller detta är fallet, vilket framgår av föijande tabeller, som ger en jämförelse mellan perioden 1915-1983 och motsvarande period under 1700-talet, åren 1715-1783:
 
 

Perioden 1715 - 1794

Perioden 1915 - 1994

                                                    

Källorna till tabellen 1715-1783 omfattar Ganse & Nelson, Catalog of Significant Earthquakes 2000 B.C.-1979 (World Data Center A, 1981, med kompletteringar för de följande åren); J. Milne, Report of the Eightieth Meeting of the Britiah Association for the Advancement of Science (Portsmouth 1911); C. Davison, Great Earthquakea (London 1936); R. Giffen, Journal of the Statistical Society, Vol. XLI (London 1878); m.fl. (Se The Sign of the Last Days—When?)
 

Det är viktigt att lägga märke till att det grekiska ord som används i grundtexten till Lukas 21 :11 för "farsot", loimós, betyder en smittsam och dödlig sjukdom. Detta erkänner även Sällskapet Vakttornet i sitt bibliska uppslagsverk Insight on the Scriptures (vol. 2, 1988, sid. 17). Därför är det helt irrelevant om t ex dödligheten i cancer eller hjärtsjukdomar ökat under vårt århundrade. Dessa må vara dödliga, men de är inga smittsamma sjukdomar. I själva verket är det naturligt att dödligheten i bl a cancer ökar när dödligheten på grund av farsoter minskar. Naturligtvis är det i det här sammanhanget inte heller relevant om sjukdomar med låg eller ingen dödlighet skulle ha ökat.

Frågan om de verkliga farsoterna har ökat sedan 1914 besvaras enklast genom att man vänder sig till experterna på området. Historiker, och speciellt de medicinhistoriska experterna, ger ett helt entydigt svar: Farsoterna har inte ökat, de har tvärtom minskat! Att det bokstavligen var värre förr, framgår t ex av föijande citat:

"Skapandet ... av en 'gemensam marknad' för mikrober genomgick en särskilt intensiv, snabb, dramatisk, man kan rentav säga apokalyptisk fas under perioden 1300-1600. De offer av människoliv som följde på den globala spridningen av sjukdomsalstrande partiklar under dessa tre århundraden har inte haft någon motsvarighet före eller efter den tiden."
Historikern Emmanuel Le Roy Ladurie i The Mind and Method of the Historian (Brighton, England 1981), sidan 30.

"På de flesta håll har epidemiska sjukdomar blivit betydelselösa och många av de infektioner som tidigare var vanliga och allvarliga har blivit sällsynta. Nettoökningen av människors hälsa och livskvalitet går knappast att överdriva; ja, i dag krävs det god inlevelseförmåga för att föreställa sig vad infektionssjukdomar betydde förr, t o m för våra far- och morföräldrar."
Den kände amerikanske historikern William H. McNeill i Farsoterna i historien (Malmö 1985), sidan 239.

"På många sätt kan man uppfatta mitten av 1900-talet som avslutningen på en av de viktigaste sociala revolutionerna i historien, då infektionssjukdomarna prakfiskt taget eliminerats som en betydande faktor i samhällslivet. "
Sir MacFarlane Burnet i Natural History of Infectious Disease (Cambridge 1962), sidan 3.

Dessa fakta kan man faktiskt finna också i mera 'populära' framställningar:

"Den märkligaste bedriften under 1900-talet är kanske utrotandet av de stora pandemier som en gång svepte över hela nationer - och kontinenter - och dödade miljontals människor eller lemlästade dem och gjorde dem till ärrade krymplingar. "
James Cornell i The Great International Disaster Book (New York 1979), sidan 182.
 

Eftersom det har varit ont om större farsoter sedan 1914, brukar Jehovas Vittnen hänvisa till spanska sjukan. Sällskapet Vakttornet påstår (t ex i boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, utgiven 1982, sid. 151) att fler människor dog i spanska sjukan än i någon epidemi i hela mänsklighetens historia. Som "bevis" för detta citeras överdrivna och fullständigt felaktiga påståenden om farsoten som ibland dyker upp i massmedia. Vakna! för den 22 juni 1993 citerade t ex på sid. 29 en skribent i New York Times Magazine, som inte bara påstod att spanska sjukan var mer förödande än digerdöden på 1300-talet, utan också att den drabbade "två miljarder människor" vintern 1918-1919 trots att världens befolkning då uppgick till bara 1,8 miljarder! Att digerdöden saknar motstycke har ofta betonats av olika forskare:

"Den värsta epidemin i mänsklighetens hela historia drabbade oss på 1300-talet.... Digerdöden spred sig ohämmat. Man har beräknat att den krävde cirka 25 miljoner offer i Europa innan den äntligen dog bort, och mycket mera än så i Afrika och Asien. Det är fullt tänkbart att den tog död på en tredjedel av samtliga människor på vår planet ... Veterligen har mänskligheten aldrig vare sig förr eller senare drabbats av något som dräpt en så stor procent av jordens befolkning." Om spanska sjukan: "Denna influensaepidemi tog dock bara livet av mindre än två procent av vår världs befolkning, så digerdöden står fortfarande i en klass för sig."
Isaac Asimov i Katastrof! 15 vägar till vår undergång (Stockholm 1982), sid. 233, 234.

Det totala antalet dödsoffer som digerdöden krävde i mitten av 1300-talet anges vanligen till 75 miljoner. Men det kan ha varit dubbelt så många om den tog en tredjedel av mänskligheten. Beräkningen att en tredjedel av mänskligheten skulle ha dött i digerdöden gjordes redan av en samtida, krönikören Froissart på 1300-talet. Enligt historikern George Deaux (i The Black Death 1347, London 1969, sid 111,144) råder det "en utbredd enighet om Froissarts uppskattning". Och digerdöden är inte den enda stora farsot i det flydda som ställer spanska sjukan i skuggan. Sällskapet Vakttornet tiger för det mesta helt om de stora och förödande farsoter som tidigare, århundrade efter århundrade, svepte fram över länder och kontinenter och dödade hundratals miljoner människor, t ex böldpesten, smittkopporna och koleran. På femhundratalet kom den "justinianska pesten" till Europa. Den svepte fram genom hela romarriket och beräknas ha krävt 100 miljoner människoliv. Smittkopporna dödade stora delar av den amerikanska urbefolkningen på 1500-talet, och på 1700-talet dog 60 miljoner i kopporna enbart i Europa.

"Koleran blev 1800-talets stora farsot. Under detta sekel gick inte mindre än fem stora pandemier (dvs. världsomfattande epidemier), och det sammanlagda antalet offer uppskattades till 100 miljoner människor."
Mats Bergmark i Från pest till polio (Stockholm 1983), sidan 191.

Hur forhåller det sig då med AIDS? Sedan de första fallen rapporterades i slutet av 1970-talet och fram till 1993 hade ca.14 miljoner smittats, av vilka 2,5 miljoner hade utvecklat AIDS. Det beräknas att antalet smittade kommer att öka till 40 miljoner år 2000. Varje år dör f.n 100.000 manniskor i AIDS, en siffra som beräknas komma att fyrdubblas till år 2000. AIDS är alltså en fruktansvärd sjukdom. Ändå ges den ofta överdrivna proportioner i massmedia. Även en del forskare gör ibland uttalanden om AIDS som vittnar om ett bristande historiskt perspektiv. Vakna! for den 8 oktober 1988 citerade t ex på sid. 3 en mikrobiolog, som påstod att AIDS formodligen är "den största farsot som någonsin
drabbat världen"! Sådana överdrifter kring AIDS är inte ovanliga. Den amerikanske historikern William McNeill, känd för sitt banbrytande arbete om farsoternas historia (Farsoterna i historien, Gidlunds, Malmö, 1984), fick i ett samtal med Chicagos byråchef G. Breu frågan om AIDS kan jamföras med historiens stora farsoter. Han svarade bland annat:

"Under epidemierna i antiken och fram till modern tid var det inte ovanligt att upp till en fjärdedel av lokalbefolkningen dog under ett dåligt år. Ingenting som kommer i närheten av deffa har än så länge hänt med AIDS.... Våra färföder levde i en värld där de aldrig visste från dag till dag om en dödlig sjukdom skulle drabba dem nästa dag, och inte sällan inträffade detta. Från år 1300 till 1750, då antalet epidemier troligen nådde en kulmen, upplevde praktiskt taget alla under sin livstid någon epidemi, i vilken en fjärdedel, en tredjedel eller till och rned hälften av befolkningen dog inom loppet av tre eller fyra veckor efter utbrottet.... Den historiska motsvarigheten till AlDS är, tror jag, syfilis, som dök upp utanför Neapel år 1494 och spred sig över hela den civiliserade världen inom 20 år. Till en början hade syfilis symtom med en explosiv utveckling - folk tenderade att dö i sjukdomen ganska snabbt. Under de nästföljande - 200 åren blev organismen bättre anpassad till den, så att människor inte dog omedelbart. Det kunde då ta 15-20 år att dö i syfilis."

Låt oss vända oss till experter på området för att få den frågan besvarad:

"Av de bildrika bevisen på svält som vi nyligen sett på television, i tidningar och tidskrifter kan vi vara benägna att dra slutsatsen att världen är mer utsatt för svält nu än den var förr. Men bevisen pekar klart och tydligt på motsatsen.... Det har inträffat en ganska betydande minskning av svältens omfattning under de gångna hundra åren."
Livsmedelsexperten professor D. Gale Johnson i World Food Problems and Prospects (Washington 1975), sidan 17.

Uppfattningen att svälten skulle vara värre nu än tidigare har sin grund både i massmedias ibland överdrivna rapportering och i vår historielöshet:

"En värld som betraktar hunger som något orätt . . . tycks ha lite svårt att förstå att hunger och armod var ett permanent tillstånd som tidigare generationer befann sig i.... Det är svårt för människor som lever under moderna förhållanden att ens tillnärmelsevis förstå hur livet tedde sig ... under dessa tidsåldrar då nöden var universell."
E. Parmelee Prentice i Hunger and History. Tho Influence of Hunger on Human History (Caldwell, Idaho 1951), sid. 10, 137.

De hungerkatastrofer som förr med korta intervaller drabbade olika länder blev sällan kända och uppmärksammade på andra platser. När liknande katastrofer inträffar i dag i vissa länder i Afrika kommer de via dagstidningar och TV direkt in i våra vardagsrum, vilket kan få oss att tro att nöden är värre i dag än förr. Men sanningen är den motsatta:

"Svält har varit ett vanligt fenomen under århundradenas lopp och man har varit benägen att betrakta den som en mer eller mindre normal olycka.... Men allting tyder på att förekomsten av hungerkatastrofer var betydligt större än den är i dag i nästan alla delar av världen."
Bruce F. Johnston i artikeln "Famine" i Collier's Encyclopedia, Vol. 9, red. av D. Halsey (New York 1979), sid. 552,553.

Låter detta otroligt? Hur går det ihop med den s k överbefolkningen, undrar du kanske. Låt oss svara med en motfråga: Har du funderat över orsakema till att världens befolkning ökat så starkt under vårt århundrade? En av de viktigaste är just den att svälten minskat!

"Dödligheten i svält har minskat under de senaste hundra åren  till och med i absoluta tal, och än mer i relation till befolkningen."
Julian L. Simon och Herman Kahn i The Resourceful Earth (London 1984), sid. 16.

Man hör ibland påståendet att befolkningsökningens orsak är den s k exponentiella tillväxten (dvs. att befolkningen fördubblas med jämna tidsintervaller). Men i själva verket har jordens befolkning inte tillväxt exponentiellt genom århundradena. Varför inte? Jo just därför att faktorer som livsmedelsbrist och svält har hållit nere tillväxten! En annan viktig faktor är farsoterna. Under 1800- och i synnerhet under 1900-talet har dessa faktorer reducerats p g a framsteg inom medicin, jordbruk och kommunikation. Följden har blivit den kraftiga befolkningstillväxten i vår tid.

Minskningen av svält och undernäring under vårt århundrade illustreras ganska väl av föijande siffror:

Ledande auktoriteter, inbegripet Världshälsoorganisationen (WHO), UNICEF och Overseas Development Council, betraktar spädbarnsdödligheten som den bästa måttstocken på allmänt socialt och ekonomiskt välstånd. När spädbarnsdödligheten sjunkit till under 5 procent (dvs. av 1000 levande födda barn dör färre än 50 före ett års ålder), anger detta att landet "tillfredsställer de grundläggande mänskliga behoven, inklusive mat, husrum, kläder, rent vatten och hygien." År 1900 hade varje nation på jorden en spädbarnsdödlighet på över 5 procent (=50 per 1000 levande födda). Fram till år 1992 hade 110 nationer (av totalt 188) minskat spädbarnsdödligheten till mindre än 5 procent (50 per 1000), vilket innebär att dessa länder hade avskaffat svält och undernäring som ett grundläggande samhällsproblem inom sina gränser. Långt över hälften av dessa länder hade uppnått detta sedan 1960!—Källor: 1992 World Population Data Sheet (utges av Population Reference Bureau, Inc., Washington D.C.); The State of Food and Agriculture (utges årligen av FN:s Livsmedels- och Jordbruksorganisation, FAO); Roy L. Prosterman, The Decline in Hunger-Related Deaths (= nr 1 i serien The Hunger Project Papers, San Francisco 1984), sid. 1, 4.

Att brottsligheten, och i synnerhet egendomsbrotten (stölder, inbrott, osv), har ökat kraftigt i många länder under ett antal decennier råder det ingen tvekan om. En förklaring är att i dagens industrialiserade välfärdssamhällen finns det mycket mer att stjäla än förr, däribland mängder av artiklar som aldrig har funnits tidigare, t ex cyklar, bilar, stereoanläggningar och datorer. Men hur är det med de grövre formerna av brottsligheten, brotten mot person eller våldsbrottsligheten i samhället? När man läser kvällstidningarna kan man lätt få intrycket att det förekommer mer misshandel, mord och dråp i dag än någonsin förr. Men är det rapporteringen som har ökat eller är det själva brottsligheten? Och hur omfattande var våldsbrottsligheten förr? Om det verkligen har skett en ökning, är då ökningen större än någonsin tidigare i historien? Låt oss helt enkelt gå till den tiligängliga statistiken. Betrakta till att börja med siffrorna för misshandel:

Av den statistik som utarbetats av dr Hanns von Hofer för perioden 1836-1980 (publicerad av Statistiska Centralbyrån 1984, promemoria 1983:12) framgår det att misshandel under hela perioden före 1914 var betydligt vanligare än under hela perioden efter 1914. Och i själva verket var misshandel t o m ännu vanligare förrän vad som framgår av statistiken:

"Om brotten mot person kan sägas att statistiktalen inte ger en rätt bild av den verkliga förändringen. Misshandelsbrotten var 1915 inte lika många som 1936, såsom statistiken ger vid handen, utan dubbelt flera eller ännu mera. I städerna grasserade ligor med överfall och våldsdåd, på landsbygden klådde byalagens pojkar varandra, regementena slogs sinsemellan och krigade gemensamt mot flottan, civila slogs med militärer, skolor med varandra, danstillställningar och folkfester slutade vanligen med bråk. Domstolsbehandling av ett slagsmål hörde till undantagen. medan den numera tenderar att bli regel."
Torsten Eriksson i Brott och samhälle (Stockholm 1939).

I själva verket är alltså minskningen av misshandelsbrotten ännu större än vad figuren ovan indikerar. Men hur är det med mord och dråp? Här visar statistiken följande:

Här ser vi alltså en ökning sedan 1940-talet, men inte någon exempellös ökning. Vi har inte alls nått den höga nivå som vi hade under stora delar av 1800-talet! Om detta skulle utgöra något slags "tecken" är det verkligen inte ett särskilt tydligt tecken, och det hade funnits större anledning att tala om dess förmenta "uppfyllelse" under t ex 1830-talet!

Men hur är det med andra delar av världen?? För en utförlig redovisning av tillgängliga fakta hänvisas till The Sign of the Last Days-When? Här skall vi nöja oss med att presentera siffror från ett land för vilket data finns tillgängliga för en lång period, nämligen Frankrike:

Detta är en stor fråga som kräver ett större utrymme än vad vi här kan ge den. Men vi skall i alla fall behandla en fråga som är central för Vittnena. Sällskapet Vakttornet påstår om det första världskriget 1914-1918 att det "aldrig tidigare i historien [hade] förekommit ett sådant fruktansvärt krig. Det var ett totalt krig. Första världskriget var mycket större än alla de större krig som utkämpats under 2.400 år före år 1914." (Boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, sidan 150.) Historiens vittnesbörd visar dock något helt annat. Åtskilliga krig före 1914 var minst lika förödande som första världskriget. Flera exempel på detta finns i följande tabell:
 
 

NÅGRA EXEMPEL PÅ FÖRÖDANDE KRIG FÖRE 1914   1. Inbördeskriget i Kina 755-763:   "Inte förrän 763 krossades An Lushans uppror, som då hade varat i åtta års tid och kostat oräkneliga människor livet;     enligt de—visserligen osäkra—siffor som finns sjönk Kinas befolkning från ungefär femtio miljoner till bara 15 miljoner under dessa år."—Alf Henrikson & Hwang Tsu-Yü, Kinesisk historia (Sthlm 1982), sidan 97.  Detta skulle innebära en förlust av ca. 35 miljoner människoliv- bortåt tre gånger fler än som dog i första världskriget!  2. Inbördeskriget i Kina 873-884:   Upprorsledaren Huang Chao Iyckades tillvalla sig tronen efter elva års blodiga strider: "Han hade då en halv miljon under sitt befäl men hade i gengäld Iyckats decimera Kinas befolkning med åtta miljoner, ty under sin väg till makten hade han haft för vana att låta avisa praktiskt taget alla han mötte."—Alf Henrikson & Huang Tsu-Tü, Kinesisk historia (Stockholm 1982), sidan 99.  3. Djingis khans erövring av Asien 1211-1227:   Enbart fälttåget mot Nordkina 1211 -1218 "säges ha kostat Kina 18 mill. människor." —Nordisk Familjebok, vol. 5 (1951), sidan 795.  Fälttåget västerut var lika skoningslöst: "Befolkningen i städer och lantdistrikt massakrerades. Arabiska och persiska historieskrivare anger dödstal som överstiger vår fattningsformåga." Siffrorna vittnar om en massutrotning utan motstycke varken förr eller senare".—Bra böckers världshistoria, vol. 5 (Höganäs 1984), sidan 65.  "Detta förintande av människoliv trotsar den moderna människans fantasi—även om vi har andra världskriget som en färsk påminnelse."—Harold Lamb, Djingis Khan (Stockholm 1965), sidan 7.  4. Mongolinvasionerna i Nordkina 1311-1340:  Mongolinvasionerna av Nordkina 1211-1218 och 1311-1340 innebar omfattande massakrer på befolkningen, och The Guinness Book of Records 1987 sätter på sidan 199 dödssiffran for vardera invasionen till 35 miljoner! Siffrorna är visserligen långtifrån säkra, men ledande experter på mongolkrigen ar överens om att de innebar en "katastrof i en skala som saknar motstycke", att "de hade en omfattning och räckvidd som aldrig har överträffats". (D. Morgan, The Mongols, Oxford 1986, sid. 74; J. J. Saunders, The History of the Mongol Conquests, London 1971, sid. 175)  5. Timurlenks erövringar i Asien 1370-1405:   l likhet med Djingis khan slaktade Timurlenk skoningslöst hela befolkningarna — män, kvinnor och barn — i de städer och områden som motstod honom. Hans erövringar, som sträckte sig over hela Asien utom Kina, måste ha krävt åtskilliga miljoner liv, men några totalsiffror finns inte. Enbart under invasionen i Indien år 1398 beräknas en miljon människor ha dödats på några veckor.—Herbert Meizig, Världens herre. Timurlenk, Stockholm 1941.  6. Trettioåriga kriget 1618-1648:  Trettioåriga kriget var en internationell konflikt med omkring 10 nationer inblandade. Kriget beräknas ha kostat 2-3 miljoner soldater livet. Men civlbefolkningen drabbades mycket hårdare. Enbart i Tyskland dog 30-40% — 7-8 miljoner — av landets befolkning!—Göran Rystad, Då ärat ditt namn ..., Sv. Radios Förlag 1966, sidan 63.  "Inte ens andra världskriget var ur ren avfolkningssynpunkt lika ödelaggande for Tyskland som trettioåriga kriget. Människor kan mycket väl dö som flugor utan att hugnas med vetenskaplig förstörelse." — R. R. Palmer och J. Colton, Nya tidens världshistoria, del 1 (Stockholm 1969), sidan 119.  7. Manchu-kinesiska kriget 1644-1659:  Manchuernas invasion av Kina 1644 beräknas ha "kostat det vidsträckta landet sjutton procent av dess befolkning. Detta innebar en förlust på 25 miljoner människor."—E. L. Jones, The European Miracle (London, New York, 1981), sidan 36.  8. Napoleon krigen 1792-1815:   Den sammanlagda dödssiffran för Napoleonkrigen har beräknats till mellan 5 och 6 miljoner. (Se t ex Gaston Bodart, Losses of Life in Modern Wars, London, New York, 1916, sid. 181,182.)  S. Dumas och K. O. Vedel-Petersen anger antalet döda enbart under perioden 1801-1815 till 5,9 miljoner, till vilka får läggas dödssiffran under perioden 1792-1800, ca. två miljoner. Totalsiffran för Napoleonkrigen skulle då bli omkring åtta miljoner. — Losses of Life Caused by Wars (Oxford 1923), sid. 27-33. (Jfr Vakna!, 22 april 1961, sidan 7.)  9. Taipingupproret i Kina 1850-1864:  Taipingupproret uppges vanligen ha kostat Kina 20-30 miljoner människoliv. Men som The New Encyclopedia Britannica påpekar är denna siffra "säkert långt under det verkliga antalet". (Macropedia, vol. 4, 15:e uppl. 1980, sidan 361) Gunnar Hägglöf säger att kriget "kostade över 40 miljoner människoliv».—Gunnar Hägglöf, Kina som jag såg det (Stockholm 1978), sidan 62. (Jfr. Vakna!, 8 aug. 1982, sidan 7.)  10. Lopezkriget 1865-1870:  I Lopezkriget kämpade Paraguay mot Argentina, Uruguay och Brasilien. Kriget, som totalt krävde över två miljoner människoliv, reducerade befolkningen i Paraguay från 1.400.000 till omkring 221.000", dvs med 84%! De övriga tre länderna "uppskattas ha forlorat 1.000.000 man".—R. E. Dupuy & T. N. Dupuy, The Encyclopedia of Military History (New York 1970), sidan 911.

 
 

Första världskriget 1914-1918 var inte det första kriget i världsomfattande skala. Beteckningen "första" världskriget kom senare att användas för att skilja det från det andra världskriget under 1900-talet, kriget 1939-1945. Men båda dessa krig föregicks av åtskilliga krig, som i historieböckerna betecknas som "världskrig". Flera av dem var i högre grad ett "världskrig" än första världskriget. Som den berömde brittiske fältmarskalken och historikern Montgomery förklarar var kriget 1914-1918 "i allt väsentligt ett europeiskt krig. Det kom senare att kallas världskrig, därför att trupper från många delar av det brittiska imperiet deltog i striderna i Europa och för att USA år 1917 inträdde i kriget på ententens sida. Men då sjömakten spelade en relativt liten roll, var kriget inte i så hög grad ett världskrig som vissa andra tidigare krig, till exempel sjuårskriget". Montgomery säger därför att kriget 1914-1918 "knappast kan kallas en världskonflikt."
—Montgomery, Krigskonstens historia (Lund 1969), sid. 469, 497.

Enligt de bästa beräkningarna kostade första världskriget 1914-1918 mellan 10 och 13 miljoner människoliv, varav 8,5 miljoner var soldater och resten civila. (C. R. M. F. Cruttwell, A History of the Great War 1914-1918, Glasgow 1982, sid. 630-632) I fråga om antalet döda överträffades kriget 1914-18 av en rad föregående krig. Hälften av de krig som nämns i tabellen ovan (nr 1, 3, 4, 7 och 9) krävde 2-3 gånger så många liv som första världskriget. Och ser man till krigsoffrens andel av den totala befolkningen på jorden var vart och ett av dessa fem krig till och med mer förödande för mänskligheten än andra världskriget 1939-45!