Vakttornets uteslutningspolicy
(ur nyhetsbladet Informationer, som utges av Föreningen Kristen Frihet)

Del 1

I tre artiklar skall vi granska Sällskapet Vakttornets policy när det gäller att utesluta medlemmar. Den första artikeln behandlar Vakttornets syn på uteslutna, samt de anvisningar som ges för hur dessa personer skall behandlas.

Den andra artikeln kommer att behandla den bibliska grund Vakttornet menar sig ha för sin uteslutningspolicy. Vi skall då granska speciellt 1 Kor. 5:9-11; 2 Joh. v. 7-11; 2 Tess. 3:14 samt Matt. 18:15-17.

Den tredje artikeln kommer att belysa en del av de tragedier som Vakttornets hets mot uteslutna lett till. Vi skall också se på Sällskapets syn på dem som frivilligt vill lämna rörelsen.

Oerhörda tragedier har följt i uteslutningarnas spår. Äktenskap och familjer har splittrats, föräldrar har skilts från sina barn och vänskapsband som varat under decennier har abrupt slitits itu.

Det mest tragiska i denna fråga är kanske den totala känslokyla som medlemmarna i de s k "dömande kommittéerna" i allmänhet visar när de utesluter en medlem. Ingen eller ytterst få av kommittémedlemmarna visar någon empati för den person som nu skall avskäras från allt tidigare umgänge, ryckas upp med sina rötter och drivas in i en mycket svår livskris.

Vakttornets behandling av uteslutna

Uteslutningar praktiseras av många samfund, men få om ens någon religiös rörelse tillämpar uteslutningarna så extremt som Jehovas Vittnen. Hur är då Vakttornets syn på uteslutna?
Den nuvarande synen på de uteslutna utvecklades av president Nathan Knorr under 1950-talet.
I en behandling av frågan i Vakttornet för den 1 juni 1953 påminns läsaren om att i det forntida Israel blev en ogärningsman avrättad genom stening. Artikeln fortsätter:

Själva andan i artikeln tycks gå ut på att en utesluten inte har rätt att leva. I artikeln behandlas i synnerhet förhållandet mellan barn och föräldrar. En skrämmande syn uppdagas här:

Därför uppmanas föräldrar att fylla de materiella behoven (mat, husrum och kläder),

Detta är en oerhört grym uppmaning, speciellt med tanke på att barnen uppmanas att döpa sig i de tidiga tonåren. Hur kommer det att gå för ett barn på 14-15 år som skall avskäras från sina föräldrar när det gäller förtroligt umgänge? Varje psykolog, kurator eller läkare skulle förfasa sig över den totala känslokyla som kommer fram i Vakttornets artiklar om detta ämne.

Har Sällskapet Vakttornets syn på uteslutna ändrats sedan 1953? Inte nämnvärt. I Vakttornet för den 15 april 1988 sägs det ifråga om umgänge med släktingar, som inte tillhör samma hushåll:

I artikeln berättas också en erfarenhet som hålls fram som ett föredöme för Vittnena:

Vi känner också till fall bland Jehovas Vittnen där barn till uteslutna föräldrar som velat döpa sig har blivit uppmanade av de äldste att flytta hemifrån innan de kunde anses kvalificerade för dopet. Barnet kommer då att bo utanför hemmet och skall då, som tidskriften Vakttornet säger, " ... undvika nästan all kontakt med släktingen".

Det som är mest skrämmande, när man går igenom Vakttornets artiklar om uteslutningar, är den totala bristen på medömkan med dem som drabbas av uteslutningen: Inte en rad, som visar någon förståelse av den oerhört traumatiska upplevelse det är att bli totalt avskuren från allt tidigare umgänge. Inte en paragraf i Vakttornets litteratur, som visar någon empati med personer som kommer in i en svår livskris.

Man måste då fråga sig vilka skäl Sällskapet Vakttornet har till att inta denna ytterst stränga och kärlekslösa inställning. I nästa del skall vi behandla de skriftställen som Sällskapet använder
för att rättfärdiga sin ståndpunkt.

Del 2

I förra numret av Informationer berättade vi om Vakttornets syn på uteslutna personer. Vi skall nu granska Vakttornets policy när det gäller uteslutningar och om den stämmer med bibelns syn. Vi skall först se lite på hur de äldste agerar innan en uteslutning sker.
Vad ligger bakom en uteslutning?

I Matteus 18:12,13 beskriver Jesus den kärlek en sann herde visar sina får:

Men bibeln beskriver också en annan typ av herdar. I Hesekiel 34:2-4 läser vi:

Utan tvekan är det så att flertalet äldste bland Jehovas Vittnen vill och tror sig likna det slags herdar Jesus beskriver, men bevisen pekar på att dessar "herdar", på grund av nödvändigheten att upprätthålla Sällskapet Vakttornets auktoritet, tvingas driva hjorden "med hårdhet". Även de starka inom församlingarna har hela tiden pressen på sig att ägna mer tid åt "tjänsten" (arbetet från dörr till dörr) och ta större del i församlingens aktiviteter. Den konstanta pressen att göra mer ger dem en känsla av att det de gör inte är tillräckligt, och flertalet Jehovas Vittnen har därför ofta dåligt samvete.
Mycket lite tid används för att stärka de svaga eller ge medmänsklig hjälp till församlingsmedlemmar som behöver sådan hjälp. Den tid och ansträngning de äldste lägger ned har för det mesta att göra med att öka församlingens tid i predikoverket. De som är deprimerade eller behöver stöd får som regel vara utan. De äldste är "alltför upptagna".

C:a 40.000 Vittnen blir uteslutna varje år världen över, men lite eller ingen tid alls har lagts ned på
att rehabilitera dem eller hjälpa dem med deras problem. "Hjälpen" har oftast bestått i ett par förhör inför en "dömande kommitté". Tonen vid sådana kommittéförhör kan ofta vara brysk och kärlekslös och kan medföra stora känslomässiga påfrestningar för dem som kallas till en sådan kommitté. Kvinnor som begått en omoralisk handling kan i detalj få redogöra för vad som har hänt. Kommittémedlemmar har frågat ut dem om alla möjliga detaljer som lett fram till händelsen, exakt hur mannen har smekt henne osv. Självfallet har detta medfört stora psykiska påfrestningar för de personer som utsatts för detta. I många fall har de inte orkat med denna "rättsprocess" utan valt att utebli från kommittémötena. De har då automatiskt blivit uteslutna.

Problem bland Jehovas Vittnens ungdomar är vanliga, och i fall efter fall består "hjälpen" från de äldste av ett par kommittéförhör, ofta följt av en uteslutning. Någon ansträngning att verkligen hjälpa dem görs sällan. Författaren till denna artikel har själv tjänat som äldste bland Jehovas Vittnen. I ett fall var det en ung man som var föremål för ett kommittéförhör. Han hade helt enkelt fått problem med sin tro och var beredd att lämna församlingen. Eftersom jag hade samarbetat med honom en hel del i tjänsten på fältet kontaktade jag honom för att ge honom stöd. Den dömande kommitté som behandlade hans ärende kontaktade mig då och sade ifrån att jag inte skulle lägga mig i hans fall, utan detta skulle skötas av kommittén.

Mycket ofta är de äldste alltför upptagna för att kunna ge någon verklig hjälp åt de enskilda medlemmarna. Ett fall kan belysa detta.

En ensamstående mor till fyra barn berättade att hennes äldsta flicka blivit sjuk och hade lagts in på sjukhus. Alla kan förstå att detta måste ha varit mycket ansträngande för henne, dels att vara hos sin sjuka dotter och dels att ta hand om de övriga tre barnen. Under denna tid, som varade i flera veckor, hörde ingen äldste av sig. De var för "upptagna". Senare hade denna kvinna vid en fest rökt en cigarett. Hon kände samvetskval för denna engångsförseelse och berättade om den för en äldste. Mycket snabbt bildades en kommitté som skulle behandla denna bagatellartade händelse. Nu fanns plötsligt all tid. Ingen av de äldste var "för upptagen" för att kunna delta i kommittéförhören.

Av denna och många liknande händelser framgår det att för många äldste, som vill tjäna som herdar för hjorden, är detta ändå inte det primära. Den fyrabarnsmor vi nyss berättat om, t ex, var inte så viktig. Hon var i själva verket helt betydelselös. Det viktigaste var att upprätthålla Sällskapet Vakttornets auktoritet och policy.

Det är därför viktigt att komma ihåg att många av de 40.000 personer som blir uteslutna varje år inte behöver vara människor av det slag som beskrivs i 1 Kor. 5:11, en av de centrala texterna i Sällskapet Vakttornets uteslutningspolicy :

En person som blivit berusad en gång behöver inte vara en drinkare, och en som har begått en handling av omoraliskhet behöver inte vara en omoralisk människa. Vad skriftstället talar om är människor som ÄR drinkare, omoraliska, osv. Det är fråga om människor som uppvisar ett mönster av orätta gärningar, inte människor som vid något enstaka tillfälle begått en orätt handling. Paulus ord visar klart att han talade om människor som slagit in på en orätt livskurs och uppvisade ett karaktäristiskt mönster av orätta gärningar.
Men enligt Sällskapet Vakttornets tillämpning räcker det med en enstaka orätt handling för att hamna i den kategori av människor texten beskriver. Om personen sedan skall uteslutas eller inte beror helt på hur djup ånger de äldste tycker sig se hos honom.

Vad är det då Sällskapet Vakttornet stöder sig på när de intar en så extrem ståndpunkt som de har gjort till de uteslutna?

"Om din broder begår en synd"

Vi skall nu granska ett av de skriftställen Sällskapet Vakttornet använder till stöd för sin policy, nämligen Matteus 18:15-17:

Lägg märke till att Jesus inte säger: "Om din broder begår en synd, gå då till de äldste och rapportera detta för dem." Detta är nämligen vad Sällskapet uppmanar Vittnena att göra när de får vetskap om att en broder eller syster begår ett felsteg. Det är till och med så att den som underlåter att rapportera en överträdelse någon begått riskerar att själv hamna inför en dömande kommitté. Boken Organisationen för predikandet om riket och arbetet att göra lärjungar (sv. 1973) ger på sidan 180 en direkt uppmaning till sådant angiveri:

Jesu ord visar att man själv skulle gå till sin broder och tala med honom enskilt. Syftet med besöket skulle vara att "vinna sin broder". Först när alla försök hade misslyckats skulle broderns synd upp inför församlingen. Om inte heller församlingen lyckades få brodern på rätta vägar skulle man vidtaga åtgärder mot honom. Vilka åtgärder?

Det är uppenbart att den person, som förhärdade sig i ett orätt handlingssätt och vägrade att lyssna på församlingen, därmed avvisade församlingen och därför inte längre kunde betraktas som en medbroder. Han skulle därför i fortsättningen betraktas och behandlas som en som stod utanför församlingsgemenskapen. Han skulle, som Jesus sade, "vara för dig alldeles som en man av nationerna och som en uppbördsman". Vad innebar detta i praktiken?

Hur betraktades människor av nationerna och uppbördsmän?
Vakttornet för 15 december 1981 understryker på sid. 10 Sällskapets extrema ståndpunkt genom att hänvisa till att de religiösa ledarna på Jesu tid betraktade människor av nationerna och uppbördsmännen med djupt förakt och avsky.

Men fariseernas inställning grundade sig inte på skriftenliga skäl. I stället läser vi i Mose lag att judarna skulle älska främlingar och hjälpa dem i många avseenden. Ett exempel på detta finner vi i 5 Mos. 10:19:

Ett annat belysande exempel finner vi i Jeremias 29:e kapitel. I första versen talas det om de judar som blivit bortförda i fångenskap till Babylon och dess olika städer. I vers 7 uppmanas dessa judar:

Den inställning de religiösa ledarna på Jesu tid visade saknar stöd i Skriften. Jesus, som väl kände sin Faders inställning och kärlek till alla människor, visade en helt annan attityd till främlingar och syndare, som vi kan se till exempel under hans besök i uppbördsmannen Matteus hus:

I sitt svar till fariseerna förklarade Jesus att det inte är de friska som behöver läkare utan de sjuka. Han hänvisade sedan till Guds ord i Hosea 6:6: "Barmhärtighet vill jag ha och inte slaktoffer."

Vi kunde anföra många andra skriftställen som visar att Jesus hade kontakt med syndare, prostituerade och uppbördsmän. Han predikade även för samariter, som av de religiösa ledarna på Jesu tid betraktades som människor "av nationerna".

Det framgår klart av skildringarna i evangelierna att Jesus inte delade den intoleranta syn som fariseerna intog till människor av nationerna. Ändå framhåller tidskriften Vakttornet (15 dec. 1981) just denna oresonliga fariseiska attityd som ett föredöme. (Sid. 10) Jesu handlingssätt däremot "utgjorde inte något mönster för hur syndare som inte vill ångra sig och ändra sinne skulle behandlas". (Sid. 11) Jesus talade till dessa föraktade personer, säger tidskriften, enbart därför att de kom som ångrande människor som ville få sina synder förlåtna.

Man glömmer emellertid att det ofta inte var före utan efter det att dessa människor hade mottagit Jesu hjälp som de ångrade sina synder.

Dessa människor, som Jesus inte drog sig för att umgås med och predika för, tillhörde alltså den judiska nationen men hade på grund av sitt handlingssätt blivit utfrysta av judarna och i synnerhet av de religiösa ledarna på Jesu tid. Om ett Jehovas Vittne i dag skulle vilja efterlikna Jesu exempel skulle han eller hon riskera att bli utesluten. Sällskapet Vakttornet har klart slagit fast att Vittnena skall ha samma syn som fariseerna på hur uteslutna skall behandlas.

Att Jesu ord innebär att den förhärdade syndaren skulle utestängas från församlingen verkar helt uppenbart. Men det framgår inte av hans anvisningar att han eller hon därefter skulle föraktas och avskys och totalt isoleras även från släktingar och nära anhöriga inom församlingen. Jesu eget föredöme stod här i bjärt kontrast till fariseernas hållning, som Sällskapet Vakttornet framhåller som en förebild för Vittnena.

Hur förhåller det sig med andra bibeltexter som Sällskapet Vakttornet grundar sin hållning på? Ger de verkligen stöd åt de åtgärder rörelsen föreskriver? I nästa del kommer vi att se lite närmare på de viktigaste av dessa texter.

Del 3

I de två tidigare avsnitten har vi granskat Vakttornets policy när det gäller uteslutningar. I den andra artikeln studerade vi Jesu ord i Matt. 18:15-17, den text som innehåller de mest fullständiga anvisningarna om församlingstukt i NT. Vi fann att Sällskapets tillämpning av denna text avsevärt skiljer sig från vad Jesus verkligen syftade till med sina anvisningar.

Till försvar för sin ståndpunkt brukar Sällskapet Vakttornet även hänvisa till en del andra texter. De två viktigaste är 1 Kor. 5:11 och 2 Joh. 9-10. I denna artikel kommer vi att granska den första av dessa texter för att försöka förstå andemeningen i det som sägs där.

1 Kor. 5:11

1 Kor. 5:11 lyder enligt 1917 års översättning:

Sällskapet Vakttornet tillämpar detta så att all kontakt med den uteslutne skall upphöra.

Innan vi går närmare in på denna text skall vi se lite på en annan text som också ger anvisningar om församlingstukt, nämligen 2 Tess. 3:14,15. Vi läser där:

Denna text ställer till en del problem för Sällskapet Vakttornet. Den ger inget stöd åt rörelsens hårda inställning till de uteslutna. Liksom i 1 Kor. 5:11 uppmanas de kristna även här att "inte ha någon umgänge med" den som handlar orätt. Men samtidigt sägs det uttryckligen att de skulle fortsätta att "förmana honom som en broder". Att "inte umgås med" någon innebar alltså inte att all kontakt med personen skulle avbrytas.

För att försvara sin uteslutningspolicy förklarar därför Sällskapet Vakttornet att den här texten handlar om hur man skall handskas med medlemmar i församlingen som begår mindre fel. De skulle "märkas ut", vilket enligt Sällskapets tolkning inte innebar uteslutning utan en mildare form av behandling. Paulus anvisningar gäller dem som "icke lyder, vad vi hava sagt i detta brev". (2 Tess. 3:14) Vad hade han sagt i brevet? Sällskapet citerar vers 11 i samma kapitel, där aposteln nämner att "några vandrar oordentligt bland er och inte alls arbetar utan befattar sig med vad som inte angår dem". (NV; se Vakttornet, 15 april 1985, sid. 31) Texten skulle alltså gälla kristna som inte ville arbeta utan levde som dagdrivare och snyltgäster. (Jfr. vers 12)

Men även om texten i första hand skulle syfta på sådana personer var det allvarligt nog att inte lyda en apostels skrivna ord, eftersom en apostel var Kristi sändebud med fullmakt att handla å hans vägnar. Sällskapet Vakttornet gör i dag anspråk på att inta en liknande ställning. Om ett Jehovas Vittne i dag öppet skulle tala och handla i strid med Vakttornets anvisningar i någon väsentlig fråga, skulle det snart ställas inför en "dömande kommitté" och uteslutas.

Som vi såg innebar inte uppmaningen i vers 14 att "inte ha umgänge med" den person som skulle "märkas ut" en fullständig brytning av all kontakt med honom. De kristna skulle "dra sig bort från" honom (vers 6), minska ned sitt umgänge med honom, men däremot inte undvika honom helt och hållet, eftersom Paulus i vers 15 fortsätter och säger: "Hållen honom dock icke för en ovän, utan förmanen honom såsom en broder."

När vi nu jämför 2 Tess. 3:14 med anvisningarna i 1 Kor. 5:11 finner vi att det ord som har översatts med "ha umgänge med" (grek. synanamignysthai) är helt identiskt i båda texterna:

1 Kor. 5:11 enligt Sällskapets mellanradiga översättning


2 Tess. 3:14 enligt Sällskapets mellanradiga översättning


Det grekiska ordet syftar på en intim, fortgående samvaro med någon. Som vi har sett, behöver ett undvikande av detta slags samvaro med någon inte innebära en fullständig brytning av all kontakt med personen. I vår tidigare undersökning av Matt. 18:15-17 såg vi att en oförbätterlig överträdare skulle betraktas som "en hedning eller en tullindrivare". Men varken judar eller kristna på den tiden vägrade att hälsa på eller samtala med hedningar och tullindrivare. En utesluten kristen skulle inte behandlas på ett kyligare och grymmare sätt än sådana utomstående.

I 1 Kor. 5:11 uppmanas de kristna att undvika intim gemenskap med en s k "broder" som var så moraliskt fördärvad att han kunde betecknas som "ond" (vers 13). De kristna skulle inte ens "äta tillsammans med" en sådan. På bibelns tid innebar en inbjudan till en måltid ett mycket större bevis på förtrolighet än i våra dagar. En måltid var ett tecken på intim samhörighet mellan deltagarna. Men innebar undvikandet av detta slags samvaro med en person att han skulle frysas ut helt? Skulle han betraktas och behandlas som "död", även av sina anhöriga i församlingen, så att dessa inte ens kunde hälsa på honom och växla några ord med honom när de stötte på honom på gatan eller i något annat sammanhang? Att dra en sådan slutsats skulle vara att läsa in något i texten som inte finns där.

Varje år utesluts över 40.000 personer ur Vakttornets organisation. Tiotusentals andra väljer att lämna organisationen frivilligt. Alla dessa skall enligt Sällskapet Vakttornets anvisningar utsättas för total utfrysning. Men kan därför ställa frågan: Kan det vara möjligt att alla dessa människor är så fördärvade, moraliskt eller på annat sätt, att de kan betecknas som "onda" och därför skall behandlas enligt föreskrifterna i 1 Kor. 5:e kapitel? Fakta visar att Sällskapet Vakttornet tillämpar sin utfrysningspolicy generellt och totalt onyanserat gentemot var och en som av vilken som helst orsak - inbegripet samvetsskäl - bryter med Vakttornets organisation.

Bibelns syn på uteslutna

Uteslutning förekom i den första kristna församlingen. Bibeln varnar för dåligt umgänge, och om någon broder eller syster skulle medföra dåligt umgänge gör vi klokt i att följa råden i de texter som vi har gått igenom och begränsa vårt umgänge med sådana personer. Det finns däremot ingen grund för att inta samma hårda attityd till dem som Sällskapet Vakttornet kräver av sina medlemmar. Paulus råd att inte hålla en sådan person för "en ovän, utan förmana honom som en broder" är utan tvivel tillämpligt i de flesta situationer av detta slag. Dessa ord bör därför vägleda oss i vår inställning och attityd till de av våra bröder och systrar som ger sig hän åt ett orättfärdigt levnadssätt.

Del 4

I tre tidigare artiklar har vi granskat Sällskapet Vakttornets syn på uteslutna. I de två senaste artiklarna har vi gått igenom två av de huvudtexter i bibeln Sällskapet använder till stöd för sin policy, Matt. 18:15-17 och 1 Kor. 5:11-13. I denna avslutande artikel skall vi se lite närmare på den tredje huvudtexten, 2 Johannes-brevet, verserna 9-11.
Vilka skulle de kristna undvika?
I tidskriften Vakttornet för den 15 december 1981, sidan 16, ställs frågan:

Sällskapet citerar sedan 2 Joh. v. 9-11, där det sägs enligt 1917 års översättning:

Sällskapet Vakttornet anför dessa ord som bevis på att en kristen skall undvika all kontakt med en utesluten person, ja inte ens säga ett enkelt "Hej!" till den uteslutne.

Johannes ord kan dock inte användas till stöd för en så rigid hållning.
Först kan vi lägga märke till att det inte var vilka religiösa läror som helst dessa personer hade förkastat, utan "Kristi lära". Vilken "lära"?
Som Stephen S. Smalley påpekar i sin kommentar till Johannesbreven (Word Biblical Commentary, vol. 51: 1,2,3 John, 1984, sid. 332) kan uttrycket "Kristi lära" lika väl översättas "läran om Kristus", och sammanhanget visar att det var just "läran om Kristus" frågan gällde. Textavsnittet inleds redan i vers 7 med orden:

Den "lära" som dessa villolärare inte hade 'förblivit i' och därför inte 'hade med sig' när de besökte församlingarna var alltså inte vilken lära som helst, utan läran 'att Jesus är Kristus, som skulle komma i köttet'. Det budskap de hade med sig var i praktiken en förnekelse av kristendomens grundare, Jesus Kristus själv! Redan i sitt första brev hade Johannes beskrivit dessa personer som "antikrister", vilka "förnekar, att Jesus är Kristus" och därmed inte bara "förnekar Sonen" utan också "Fadern". Se 1 Joh. 2:18-24, som är en parallelltext till vår text. (Jfr även 1 Joh. 5:1-5)

Det var sådana "antikrister" de kristna inte skulle hälsa välkomna när de kom till deras hus, kanske för att få tillfälle att föra ut sitt budskap på de församlingsmöten, som på den tiden hölls i enskilda kristnas hem. (Rom. 16:5; 1 Kor. 16:19; Kol. 4:15; Filemon v. 2)

Genom att fullständigt ignorera textens sammanhang låter Sällskapet Vakttornet uttrycket "Kristi lära" syfta på Vakttornets egna läror och tolkningar. Johannes uppmaning att undvika de 'antikrister' som förnekade Jesus Kristus kan då användas för att utesluta och frysa ut de Vittnen som inte längre kan godta vissa av Sällskapets tolkningar. Man drar sig alltså inte för att grovt missbruka Guds ord för att kunna stödja sin policy att krossa oliktänkande medlemmar.

Att kristna hade olika syn på vissa lärofrågor innebar inte att de skulle betraktas och behandlas som "avfällingar". I Rom. 14:1 säger Paulus:

Sällskapet Vakttornet påstår att denna text avser mindre betydelsefulla detaljer, som personlig smak och variationer i samvetets sätt att reagera på. Denna ståndpunkt måsta man inta eftersom man förbehåller sig rätten att utesluta, och därmed totalt isolera, en individ som dristar sig till att ifrågasätta någon av Sällskapets unika läror, som lärorna om 1914, de 144.000 och synen på födelsedagsfirande. (Se Vakttornet för den 15 maj 1986, sid. 30, 31.)

Men när vi läser vidare i Rom. 14:2-23 finner vi att det aposteln Paulus verkligen avsåg inte enbart var smärre variationer ifråga om smak, samvete, etc, utan han talar om ätande av viss mat och iakttagande av speciella dagar, frågor som för judarna var oerhört viktiga.

Vi kan klart konstatera att de människor som aposteln Johannes uppmanade sina medkristna att inte ta emot som gäster och "hälsa" välkomna var sådana som hade varit kristna (1 Joh. 2:19) men som nu förnekade att Jesus var Kristus och aktivt försökte sprida detta budskap i de kristnas hem och på deras församlingsmöten. De var inte människor som bara hade ifrågasatt en eller flera av en religiös organisations "unika läror".

Vad innebär det att inte "hälsa honom"?

Det ord som används i den grekiska grundtexten för ordet "hälsa" i 2 Joh. v. 10 är khai'ro. För att ytterligare rättfärdiga sin hårda hållning till uteslutna påstår Sällskapet Vakttornet att detta ord avser en mindre hjärtlig hälsning än det grekiska ord som Johannes använder i brevets sista vers (13), aspazomai. I Vakttornet för den 15 augusti 1986 sägs det på sidan 31:

"aspa'zomai kan ha inneburit mera än ett artigt 'hej' eller 'god dag'. Jesus uppmanade de 70 lärjungarna att inte aspa'sesthe någon. Han visade således att deras angelägna verk inte tillät någon tid för det österländska hälsningssättet med kyssar, famntag och långa samtal. (Lukas 10:4) ... Johannes kan alltså avsiktligt ha använt khai'ro i 2 Johannes, vers 10, 11, i stället för aspa'zomai (vers 13). Om det förhöll sig så, då uppmanade Johannes inte de kristna att bara undvika att varmt hälsa (med famntag, kyss och samtal) en person som lärde ut det som var falskt eller som drog sig bort från församlingen (avföll). Johannes sade i stället att de inte ens borde hälsa på en sådan person med khai'ro, ett vanligt 'god dag'."

Men denna snäva definition av ordet khai'ro håller inte. Bibeln själv kullkastar Sällskapets försök att skilja de två orden åt. I Lukas 1:28, 29 läser vi om ängeln Gabriels besök hos Maria:

De två orden avser här uppenbarligen samma sak, eftersom båda används för att beskriva ängelns hälsning. Det grekiska verbet khairein som Johannes använder är inte på något sätt mindre "varmt" än det andra grekiska ordet. Verbet betyder bokstavligen "att glädja sig" och uttrycker ett personligt gillande och accepterande. Många översättningar återger därför ordet med 'välkomna' eller 'hälsa välkommen' i 2 Joh. vers 10, 11. NT-81 återger t ex verserna på följande sätt:

Åkessons översättning använder det liknande uttrycket "bjuda välkommen".

Ordet khai'ro kunde också användas som uttryck för att erkänna en auktoritet. Den romerska hälsningen 'Ave Caesar' blev på grekiska 'khaire Ceasar'. När de romerska soldaterna smädade Jesus använde de khai'ro i denna högtidliga betydelse, även om det skedde på ett hånfullt sätt:

Det bör alltså stå klart att vad en kristen förvägrar en antikrist är inte bara en vanlig enkel hälsning som "Hej!" eller "God dag". Den "hälsning" som den kristne förvägrar personen innefattar att visa honom och den väg han slagit in på sitt gillande och godkännande. Att 'välkomna' honom på detta sätt skulle i sanning innebära att göra sig "delaktig i hans onda gärningar".

Tillbaks till hemsida