Motsägelserna i blodfrågan -
Vakttornets trovärdighet nu Noll

Ställningstagandet utarbetades mer i detalj i The Watchtower 1 juli 1945. Artikeln hette "Immovable for the right worship" och publicerades aldrig på svenska. Med hjälp av ett uttalande i Vol. 4 av The Encyclopedia Americana, 1929 års upplaga, om hur läkarna på 1600-talet betraktade blodtransfusioner, framförde man synpunkten att en blodtransfusion "är en snabbare och kortare väg att ge näring åt en undernärd kropp än att äta mat som blir blod efter flera förvandlingar". (s 200)

Poängen var alltså att man ansåg att en blodtransfusion var liktydigt med att äta blod, som man med hänvisning till 1 Mos. 9:4 och Apg. 15:28,29 ansåg vara förbjudet för kristna. (sid. 198, 199). Sällskapets ställningstagande ledde till att Jehovas Vittnen började vägra blodtransfusioner. Detta ledde efter hand till mycken negativ publicitet, då pressen rapporterade om allt fler dödsfall som hade samband med transfusionsvägran. Men ännu i mitten av 1950-talet var organisationens ståndpunkt konsekvent och sammanhållen och hade därför en viss trovärdighet. Inget som helst användande av blod och blodbeståndsdelar kunde tolereras.

Alla blodbeståndsdelar var förbjudna

I Vakna! 22 januari 1957 rapporterade man t ex under rubriken "Fraktioner eller substanser i blodet" att en framstående läkare förespråkade användandet av "blodfraktioner" i stället för" helblod" och "plasma". Sällskapets position var emellertid orubbad: "Fastän denne läkare pläderar för användning av vissa blodfraktioner, speciellt albumin, faller likväl även dessa under bibelns förbud mot blod."(s 13 Några år senare gjordes det kanske mest kategoriska uttalandet som organisationen någonsin gjort i blodfrågan. I Vakttornet 15 september 1963 slog man fast: "Den här principen är inte bara tillämplig på helblod utan på vad det vara må som har framställts av blod och som används för att uppehålla livet eller stärka en människa." (s 428)

En ny hållning

Sällskapet har i år, i Vakttornet 15 juni 2000, publicerat ett uttalande, som innebär ett direkt förnekande av detta kategoriska påstående. Man har nu beslutat sig för att tolerera t o m "en injektion som innehåller något som är framställt ur röda eller vita blodkroppar". (s 30) Ja, käre läsare, nu, år 2000, tolererar man fraktioner av "röda eller vita blodkroppar"! Alltså måste ett Vittne inte längre vägra att ta emot "vad det vara må som har framställts av blod och som används för att uppehålla livet".

Vad är anledningen till att man ändrat sig? I detta det senaste uttalandet i Vakttornet hänvisar man till att en del blodfraktioner förs över från moder till foster under en graviditet och framhåller att somliga kristna därför kan "ta emot en blodfraktion som utvunnits ur blodplasma eller blodkroppar". (s 31) Är resonemanget om vad som överförs mellan moder och foster verkligen skälet till att organisationen lämnade sin ursprungliga, strikta hållning, då inga som helst blod beståndsdelar fick användas? Ingalunda! Det dök upp för första gången i Vakttornet 1 juni 1990, s 30. Då hade Sällskapet redan och av helt andra skäl gett grönt ljus åt användandet av sådana blod beståndsdelar som gammaglobulin, blödarpreparat och albumin!

"Så gott som ofrånkomligt"

Som tabellen bredvid visar, har åtskilliga argument använts av ledningen under årens lopp för att motivera att vissa blodbeståndsdelar kan tolereras. Vilket är det ursprungliga skälet? Mycket tyder på att det är det som första gången framfördes i Vakttornet 15 mars 1962, nämligen att vaccination med blod beståndsdelar "är så gott som ofrånkomligt i många delar av det mänskliga samhället". (s 144) I Vakttornet 15 januari 1965 upprepade man detta ordagrant och sade uttryckligen att det var skälet till att man nu tolererade sådana vaccinationer: "Sällskapet gillar inte några av de nutida medicinska användningssätten för blod, t. ex. att man använder blod vid seruminjektioner eller vaccinering. Vaccinering är emellertid något som är så gott som ofrånkomligt i många delar av det mänskliga samhället, och därför låter vi den enskildes samvete avgöra om han skall underkasta sig vaccinering med något serum, som innehåller blod beståndsdelar". (sid. 43)

Detta var ett fullständigt ovärdigt argument! Flagghälsning hade också varit något "så gott som ofrånkomligt", åtminstone i USA, men inte hade Sällskapet intagit den ståndpunkten att man låtit "den enskildes samvete avgöra" saken! I Tyskland hade Hitlerhälsningen varit "så gott som ofrånkomlig" under nazitiden, men inte innebar det att JVs ledning hade godkänt Hitlerhälsningen! Varför kunde då Sällskapet tänka sig att kompromissa med sin påstådda uppfattning i blodfrågan? Uppenbarligen för att det ofta krävdes vaccination med blodbeståndsdelen gammaglobulin för att få resa till vissa länder! Detta har bekräftats av Vittnen som var med redan på den tiden.

Sällskapets ledande funktionärer, presidenten, vicepresidenten och andra behövde ofta resa till olika delar av världen. Missionärerna måste också kunna resa till olika missionsländer. Detta gjorde att saken kom i ett nytt läge! Nu var man mer benägen att se efter om det möjligen kunde finnas något bibliskt argument för att kunna legitimera vaccinationer med blod beståndsdelar! Och man hittade verkligen ett bra argument!

Bara "förbjudet såsom näringsämne"

När man därför för första gången officiellt gjorde ett undantag för vaccinationer med blodbeståndsdelar kunde man anföra ett värdigare, bibliskt argument. I Vakttornet 1 mars 1959, s 119, konstaterade man att Skriftens förbud mot blod alltid gällde "blod som ett födoämne", att blod "är förbjudet såsom näringsämne". Vaccination med "blodserum" eller "blodfraktioner" var något helt annat, argumenterade man, och därför" förefaller det oss som om sådana behandlingsmetoder inte kan räknas in bland det som Guds tydligt uttryckta vilja förbjuder, när den säger att blodet inte får förtäras". Resonemanget upprepades flera gånger, sista gången iVakna!8 december 1965, s 13.

Detta argument hade tyngd! Mycket större tyngd, faktiskt, än man önskade! Det kunde nämligen med rätta användas angående allt medicinskt bruk av blod, inklusive transfusion av helblod och röda blodkroppar! Organisationen har senare erkänt att en blodtransfusion är "en vävnadstransplantation". (Hur kan blod rädda ditt liv?, Arboga 1990, s 8) En blodtransfusion är därför lika lite en måltid som en njurtransplantation! Skulle det inte vara en oerhördskillnad på att få en ny njure och att äta en njure från en tallrik? På samma sätt är det en enorm skillnad på att få en blodtransfusion och att äta blod! Vid en blodöverföring bryts blodet inte ner i matsmältningen som blod gör om man "förtär" det som ett "födoämne" genom munnen. Det behåller i stället sin funktion som blod, precis som de gammaglobuliner som Sällskapet nu godkände behöll sin funktion som gammaglobuliner vid en vaccinering. Om en transfusion eller transplantation av blod eller röda blodkroppar skulle vara liktydigt med att äta blod, som Sällskapet hade hävdat sedan 1944, skulle förvisso också en införsel av gammaglobulin vara att äta blod!

Det nya resonemanget innebar i verkligheten att man underkände det argument man använt tidigare för att tabubelägga blodtransfusioner. Man hade nu en historisk chans att stämma i bäcken hellre än i ån. Vad vissa läkare på 1600-talet ansåg om blodtransfusioner avvisades enhälligt av den moderna medicinen. Man hade aldrig lyckats finna en läkare i vår tid som ansåg att en blodtransfusion innebär att äta blod. Sällskapet hade kunnat ta fasta på detta och gjort en konsekvent kursändring. Var det de många dödsfallen pga. transfusionsvägran som gjorde att man inte tog hela steget? Var man rädd för konsekvensen att Vittnen skulle ha dött "i onödan"? Den "dubbla", motsägande position som organisationen i stället valde innebar att man nu förlorade sin trovärdighet.

Bara en "liten mängd"

När man godkände gammaglobuliner godkände man samtidigt blodserum mot difteri. Vakttornet 1 september 1974 (s 406,407) utsträckte toleransen till att också gälla serum mot rabies, stelkramp och t o m Rh-immunisering, som uttryckligen avvisats så sent som i Vakna! 22 juli 1965, s 14. Men nu argumenterade man på ett nytt sätt: Det handlade bara om en "liten" mängd av aktuella blodbeståndsdelar, och dessa fullgjorde inte, påstod man, "den livsuppehållande funktion som blodet normalt har"!

Nu var man tillbaka i ovärdiga motiveringar! Om en "liten" mängd kunde tolereras av de sist namngivna blodbeståndsdelarna, borde inte då också en "liten" mängd röda blodkroppar kunna tolereras? Icke! Vakttornet 15 november 1966 fördömde att offra "bara litet grand av sitt eget blod för att rädda en annan människas liv" (s 517) och detta fortsatte att gälla även efter 1974. Vilken dubbelmoral att då hänvisa till en "liten" mängd i samband med vaccinationer baserade på blod! Var i Bibeln godkänns en "liten" mängd av något som är förbjudet? Bara om man generellt godtog allt medicinskt bruk av blod skulle man medbibehållen heder kunna godkänna dessa vaccinationer!

Att som Vittnenas ledning gjorde här, s äga att vissa delar av blodet inte fullgör den" funktion som blodet normalt har" är ett absolut bottennapp! Skulle inte alla blodets funktioner vara "normala"? Var i Bibeln skulle man kunna finna en sådan uppdelning?

Blödarpreparat godkänt

Vakttornet 15 oktober 1978 gick ytterligare ett steg längre och gav grönt ljus också åt "blödarpreparat", de koaguleringsdelar i blodet som kallas Faktor VIII och Faktor IX . (s 30) Så sent som i Awake! 22 februari 1975, s 30, hade användande av dessa preparat från blod förkastats så här: "Sanna kristna använder naturligtvis inte denna potentiellt farliga behandling, eftersom de lyder Bibelns befallning att 'avhålla sig från blod'". (Detta publicerades inte i svenska Vakna!) Nya resonemang ersatte nu till stor del de gamla. De blodbeståndsdelar man tolererade sades tillhöra ett "grått område", och för första gången använde man en konkret bibeltext för att motivera att det som normalt var förbjudet under vissa omständigheter kunde tillåtas. Det skedde helt kort med en hänvisning till "Lukas 6:1-5" (s 30).

Detta var mycket starka argument! Det är bara det att de konsekvent måste tillämpas på allt medicinskt bruk av blod för att vara trovärdiga! Alla blodbeståndsdelar, och även helblod i detta sammanhang, kan sägas tillhöra ett "grått område", eftersom Bibeln, som Vakttornet tidigare påpekat, bara yttrar sig om blod" som ett födoämne" och inte klart tar ställning mot sådant medicinskt bruk av blod som är aktuellt i vår tid. Och Lukas 6:1-5, som går tillbaka på 1 Sam. 21:1-6, handlar om hur David och hans män i en prekär situation åt sådant som normalt var förbjudet- heliga skådebröd! Var det en" liten" mängd smulor av dessa bröd som David åt? Eller var det bara smulor av någon mindre framträdande del av brödkakorna som kunde komma i fråga? Absolut inte! Jesus säger att David "tog skådebröden och åt och jämväl gav åt dem som följde honom". (Luk. 6:4, 1917) David och hans män åt av hela brödkakan! Behovet, inte mängden, var avgörande!

Om detta bibliska argument kan legitimera intag av blödarpreparat från blod, kan det givetvis också legitimera intag av röda och vita blodkroppar och t o m helblod, om det skulle behövas.

Tankbilar med blod

Att just blödarpreparaten fick grönt ljus är också av avgörande betydelse. De injektioner med koncentrat av koaguleringsfaktorer det handlarn om representerar inte bara den mängd som finns i själva sprutan, en mängd som inte på något sätt är försumbar, utan också det blod de utvunnits ur. Och då är blodmängden betydande, oerhört mycket större än vad någon transfusion av helblod eller röda blodkroppar medför. En svårt blödarsjuk måste dessutom ta dessa sprutor regelbundet, vecka in och vecka ut, år efter år. Det kan därför handla om hundratusentals liter blod som måste tas i anspråk för att ge en svårt blödarsjuk ett normalt liv!

En enstaka blodtransfusion på ett sjukhus kan handla om några påsar helblod eller röda blodkroppar, men den blodkonsumtion en svårt blödarsjuk måste räkna med representerar tankbilar med blod! Och Sällskapet silar bort påsen men sväljer tankbilen! (Matt . 23:24) Samtidigt har man mage att fortfarande tala om "en liten mängd" av en blodbeståndsdel. (Vakttornet 15 oktober 1978, s 30) Men detta är inte allt.

Mycket blod får lagras men inte lite. Vakttornets godkännande av blödarmedicin från blod innebär att enorma mängder av andras blodlagras och hanteras. Men man tolererar inte lagring av några få liter blod av en människas eget blod till en operation.

Lagring av eget blod förbjudet

I slutet av 1950-talet blev frågan om att använda sitt eget lagrade blod vid operationer aktuell. I frågespalten i Vakttornet 15 juli 1960 formulerade JVs ledning den policy som fortfarande gäller för Jehovas Vittnen. (sid. 335,336) Sällskapet avvisade kategoriskt hela detta förfaringssätt: "Det förbund beträffande blodets helgd, som tillkännagavs efter syndafloden, är bindande än i denna dag, och det gäller såväl djurs som människors blod, och ens eget såväl som andras blod. Att låta tappa blod av den egna kroppen, lagra det och sedan återföra det till samma kropp skulle alltså innebära ett brott mot de principer som bibeln säger att man skall följa när det gäller att handskas med blod." (s 336)

Det specifika argument som användes var att "blod som rinner ur en kropp" skall "gjutas ut på marken såsom vatten och täckas över med jord". Att förlänga blodomloppet med någon mekanisk anordning under en operation ansågs däremot acceptabelt. Men också här måste man vara på sin vakt:" Om blodet, å andra sidan, skulle lagras, vore det så bara för en kort tid, skulle detta vara en överträdelse av Skriftens bud." Anledningen till att det egna blodet inte kunde användas var alltså att detta förutsatte lagring av blodet, och lagring var enligt Sällskapets förståelse "en överträdelse av Skriftens bud". De bibeltexter som anfördes i frågespalten var 3 Mos.17:13,14; 5 Mos. 12:16, 23,24; 15:23 och 1 Krön. 11:18,19. När man senare har bekräftat sin position i frågan har man nöjt sig med en hänvisning till 5 Mos. 12:24. Det gjorde man också i det senaste uttalandet, som publicerades i Vakttornet 1 mars 1989, s 30,31.

En moralisk härdsmälta

Den krassaste formulering organisationen någonsin gjort om lagring av eget blod gjordes i boken Blodet, läkekonsten och Guds lag (sv. 1963). Där framhölls att mogna kristna inte kommer att "anse att en till synes ringa överträdelse, såsom att för några ögonblick lagra blodet i en handspruta, när det tas från en del av kroppen för att sprutas in i en annan del, är mindre anstötlig än att lagra det under en längre tidsperiod". (s 15)

Detta uttalande har aldrig officiellt modifierats eller tagits tillbaka! Jämför detta förbud mot lagring av eget blod "för några ögonblick" med den mycket längre lagring av tankbilsmängder av andra människors blod för att kunna framställa blödarpreparat som Sällskapet de facto tolererar! Att ha en sådan motsägelsefull policy kan bara karakteriseras som en intellektuell och moralisk härdsmälta! I och med att blödarnas stora konsumtion av lagrade blodprodukter kan tolereras, är det en självklarhet att transfusion av lagrat eget blod måste tolereras!

Texterna gäller bara vid slakt

I själva verket vilar Sällskapets hela resonemang om lagrat blod på ett missförstånd. Man har inte tagit vederbörlig hänsyn till sammanhanget i de texter man hänvisat till. I Vakttornet 15 juli 1960 sade man att "blod som rinner ur en kropp" skulle "gjutas ut på marken såsom vatten och täckas över med jord". I boken Förenade i tillbedjan av den sanne Guden (1983) sade man att blodet, "när det tappas från en människas eller ett djurs kropp, skall återvända till Gud genom att hällas ut på hans fotpall, jorden". (s 158)

Men texterna säger inte så! 3 Mos. 17:13 s äger i stället att om man "fäller ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel, sådant som får ätas", då, men endast då, gällde det att "låta blodet rinna ut och övertäcka det med jord"! 5 Mos.12:15,16 talar samma språk: Bakgrunden till att blodet skulle gjutas ut "på jorden såsom vatten" var att man fick "slakta och äta kött". 5 Mos. 12:24 har samma förutsättning, som framgår av vers 21, som talar om att "slakta av de fäkreatur och av den småboskap som Herren har givit dig". Även den sista lagtexten som talar om att "gjuta ut" blodet "på jorden såsom vatten", 5 Mos. 15:23, handlar om slakt, som versarna 19- 22 visar.

Dessa texter handlar alltså inte alls generellt om blod som "rinner ur en kropp" eller "tappas från en människas eller ett djurs kropp" som Sällskapet säger. De handlar om att blodet av fällda villebråd eller slaktade djur skulle hällas ut på marken! Inte om något annat! Bibeln innehåller inga föreskrifter om hur blod som rinner ur sår skulle tas om hand! Den innehåller inte heller några föreskrifter om hur näsblod och menstruationsblod skulle hanteras! Bara när man slaktade djur finns det föreskrifter om blod! Därför förbjuder Bibeln inte alls lagring av eget blod till en operation!

Inget släckt liv att återlämna

Detta borde egentligen vara uppenbart för Jehovas Vittnen. Sällskapet har förklarat att utgjutandet av blodet på marken innebar att lämna tillbaka det slaktade djurets liv till Gud: "När någon dödar ett djur bör han erkänna att dess liv kommer från Gud och tillhör honom. Genom att inte äta blodet, utan låta det 'rinna ut' på altaret eller på marken, återlämnade israeliten i själva verket djurets liv till Gud." (Jehovas vittnen och frågan om blodet, 1977, s 9) När man lagrar sitt eget blod till en operation har inget liv släckts och följaktligen finns det inget liv att "återlämna" till Gud! Texterna om att gjuta ut blodet på marken har alltså ingen som helst relevans när det gäller att lagra blod.

Blodbeståndsdelen albumin godkänd

Efter blödarpreparaten blev albumin nästa blodbeståndsdel som förklarades tillåten av organisationen. Det skedde i Vakna! 8 november 1982, s 24. Albumin är ett protein i blodet som fått stor användning inom medicinen. Albumin utgör en större volym av blodet (2,2% ) än både vita blodkroppar (1%) och blodplättar (0,17%), som båda fortfarande är förbjudna av Sällskapet! Albumin används bl.a. vid brännskador. "För att behandla en person med tredje gradens brännskador (30-50%) används omkring 600 g albumin. För att framställa denna mängd krävs det c:a 45 liter blod." (Carl Olof Jonsson: Blodfrågan, CKI-Förlaget, Göteborg 1993, s 45,46)

Även om en sådan mängd inte kan jämföras med en blödares livstidskonsumtion är den många gånger större än den blodmängd som går åt vid de flesta blodtransfusioner. När införsel av detta blodprotein, som kan motsvara sådana mängder blod, kan tolereras, varför skulle då inte införsel av röda och vita blodkroppar, blodplättar och plasma kunna tolereras? Vakttornets trovärdighet närmade sig nu nollpunkten!

Överföring av blod mellan moder och foster

De flesta huvudkomponenter, även i vissa fall röda blodkroppar,
kan överföras mellan moder och foster. Man kan därför inte göra någon
skillnad på blodbeståndsdelarna (Bild ur Vakttornet 1 juni 1990,s 31).

Vakttornet 1 juni 1990 förde fram ett helt nytt argument i diskussionen om blodtransfusioner: "Av betydelse i detta sammanhang är att en gravid kvinnas blodomlopp är skilt från blodomloppet hos det foster som hon bär i livmodern." (s 31) JVs ledning resonerar som så att sådana blodbeståndsdelar som "på ett naturligt sätt" överförs mellan moder och foster också skall kunna accepteras inom medicinen. Artikeln säger inget i sammanhanget om huruvida koaguleringsfaktorerna, blödarfaktorerna, förs över. Det gör inte heller Vakttornet 15 juni 2000, där detta nya resonemang utgör det enda argumentet för den uppdelning av blodet i tillåtna och förbjudna delar som man förespråkar.

Också detta resonemang är ohållbart! Dr Osamu Muramoto skrev i Journal of Medical Ethics 1998 att inte bara de komponenter som Sällskapet nämner förs över. Han betonade att "den medicinska vetenskapen har visat att de flesta 'större komponenter' också kan passera genom den barriär som placentan utgör". (s 228) Han hänvisade till en studie i Prenatal Diagnosis 1994, 14, s 1229-42. I boken Modern Blood Bankingand Transfusion Practices, Fourth Edition, Philadelphia1999, av Professor Denise M. Harmening, konstateras följande: "Blödning genom placentan av röda blodkroppar till moderns cirkulation förekommer i upp till 7% av kvinnorna under havandeskapet." (s 423)

Om överföringen av blodbeståndsdelar mellan moder och foster skall vara vägledande, faller därför Sällskapets uppdelning i tillåtna och förbjudna delar! Om gammaglobulin och albumin kan godkännas, måste också röda blodkroppar och andra viktiga beståndsdelar godkännas!

Vakttornet godkänner fraktioner av röda blodkroppar!

I år, 2000, har så Sällskapet för första gången gett grönt ljus åt fraktioner "som utvunnits ur röda eller vita blodkroppar" och" ur trombocyter". (Vakttornet 15 juni 2000, s 30) På marknaden finns ännu ingen syrebärande fraktion som utvunnits ur röda blodkroppar, men det är på väg, och organisationen har därför publicerat sin ståndpunkt i förväg. Sällskapets position är denna: Det är "en överträdelse av Guds lag att ta emot en transfusion av helblod eller av någon av dessa fyra huvudkomponenter", nämligen "1) röda blodkroppar; 2) vita blodkroppar; 3) trombocyter och 4) plasma". (s 29) När det däremot gäller användandet av fraktioner av dessa "fyra huvudkomponenter", hävdar JVs ledning nu att" sådana behandlingsmetoder" inte kan "likställas med transfusion av dessa huvudkomponenter". Man säger att "Bibeln inte ger några detaljer om detta", utan att "varje kristen måste enligt sitt eget samvete fatta sitt beslut inför Gud."(s 30)

Bibeln ger inte "några detaljer" alls!

Men Bibeln ger ju inte ens "några detaljer" om en uppdelning av blodet i de" fyra huvudkomponenter" Sällskapet förbjuder! Det hade därför varit mer trovärdigt att dra gränsen vid denna uppdelning! Eftersom Bibeln" inte ger några detaljer om" någon som helst uppdelning av blodet, hade det varit rimligare att låta "varje kristen" själv "enligtsitt eget samvete, fatta sitt beslut" angående alla separerade blodbeståndsdelar! Det är lindrigt sagt oärligt att först fördöma en uppdelning som Bibeln inte beskriver och sedan hänvisa till Bibelns tystnad angående ytterligare uppdelningar!

Får smådelar av en stulen bil användas?

Men detta är inte allt! Läsaren bör dra sig till minnes att blod som lämnat kroppen enligt Sällskapet tillhör Gud och måste hällas ut på marken. Om ledningen verkligen tror på detta, hur kan man då göra en skillnad på s.k. "huvudkomponenter" och s.k. smärre "fraktioner"? Om helheten tillhör Gud, måste väl inte bara" huvudkomponenter" utan också "fraktioner" tillhöra Gud! Genom att tolerera" fraktioner", har man i praktiken underkänt resonemanget att det lagrade blodet tillhör Gud! En stulen bil förblir stöldgods inte bara om den delas upp i "huvudkomponenter" i form av motor, kaross och transmission, utan också om dessa "huvudkomponenter" sedan delas upp i "fraktioner" - i förgasare, kolvar, bildörrar, motorhuv och kardan! Bara om bilen inte är stulen skulle man ha rätt att plocka sönder den i smådelar och använda eller sälja dessa!

Det finns alltså ingen ärlig möjlighet att dela upp blodet i förbjudna´" huvudkomponenter" och tillåtna "fraktioner" av dessa komponenter! När man sagt A måste man säga B! Om bilen inte är stulen får alla delar användas! Om de s k "fraktionerna" av blodkomponenter kan tolereras, måste allt blod tolereras!

Fraktioner eller huvudkomponenter?

Också den klassificering som Sällskapet gör av blodkomponenterna är ohållbar. Indelningen i "huvudkomponenter" och "fraktioner" är bara en efterhandskonstruktion för att försvara den skillnad i bedömningen man redan tidigare gjort. Bibeln gör ingen sådan uppdelning! Ledningen tar fasta bara på den separationstekniska uppdelningen av blodet genom centrifugering! Sådana proteiner i plasman som Sällskapet klassar som "fraktioner" är i själva verket" huvudkomponenter" precis som röda och vita blodkroppar, fastän de måste separeras med en annan teknik. Proteinet albumin, som ledningen klassar som en lovlig "fraktion", är i verkligheten inte mer en fraktion av plasman än röda och vita blodkroppar och blodplättar är det! Medicinen gör därför inte den uppdelning av blodet i "huvudkomponenter" och "fraktioner" som Sällskapet gör!

Den läkare som citerades i Vakna! 22 januari 1957 kallade alla blodbeståndsdelar, inklusive röda och vita blodkroppar, för "fraktioner". (s. 13) Det gjorde också The New Encyclopedia Britannica, Vol. 2, Micropedia, 15 uppl.1988, s 292. En nyutkommen bok om hematologi på svenska inkluderar albumin och koaguleringsfaktorer bland" några viktiga komponenter i blodet". (G. Gahrton & B. Lundh: Blodsjukdomar. Lärobok i hematologi, 1999, s 422) Handboken Modern Blood Banking and Transfusion Practices av Denise M. Harmening (1999) inbegriper såväl Faktor VIII, som De flesta huvudkomponenter, även i vissa fall röda blodkroppar, kan över- föras mellan moder och foster. Man kan därför inte göra någon skillnad på blodbeståndsdelarna.(Bild ur Vakttornet1 juni 1990,s 31.)" albumin och immunglobuliner i sin lista på "huvudkomponenterna"! (s 237- 240, 246-248)!

Ja, t o m Sällskapet vet att det finns fler än "fyra huvudkomponenter" i blodet. I artikeln "Den förunderliga vätskan inom dig!" i Vakna! 22 mars 1977beskrev man vad man kallade blodets "sex huvudfunktioner" och nämnde både koaguleringsfaktorer och albumin! (s 5,7)

Hemoglobinet - den "nedbantade" röda blodkroppen

Det finns ännu inte någon "fraktion" av röda blodkroppar (erytrocyter) som kan användas på sjukhusen. Men det kanske bara är en tidsfråga innan den syrebärande hemoglobindelen i röda blodkroppar kan erbjudas i koncentrat, skilt från den "blåsa" som omsluter den i den röda blodkroppen." De röda blodkropparna ... är närmast att liknas vid små blåsor, fyllda med den syrgasbindande molekylen hemoglobin. Det är hemoglobinet som ger blodet dess röda färg. Hemoglobinet utgör 95%av erytrocyternas proteiner och ca 34% av dess vikt. De övriga proteinerna är huvudsakligen enzymer, som deltar i cellernas energiomsättning. "(Människokroppen. Fysiologi och anatomi, av J.G. Bjålie, E. Haug, O. Sand och Ö.V. Sjaalstad,Stockholm 1998, s 269)

Tidningen Arbetet rapporterade om arbetet på att framställa ett" frilagt" hemoglobin redan den 9 mars 1989. Bolaget Northfield Laboratories i USA höll redan då på att utveckla en sådan blodprodukt. Den kallades då "polyhemoglobin", eftersom man slog samman flera hemoglobinmolekyler. Nu kallas produkten för" PolyHeme" och befinner sig i fas III i de kliniska testerna. Den nämns på s 13 i Modern Blood Banking and Transfusion Practices av Denise M. Harmening (1999).

Fördelen med denna blodprodukt är att den kan lagras ett helt år i kylskåp och passar till alla blodgrupper. Dessutom eliminerar den blodrelaterade sjukdomar som AIDS och hepatit. Det var av allt att döma denna blodprodukt som JVs ledning hade i åtanke när man i år gav grönt ljus åt "fraktioner av vilken som helst av huvudkomponenterna", också "något som utvunnits ur röda... blodkroppar"! (Vakttornet 15 juni 2000, s 30,31)

Förbjudet såsom näringsämne. "Vid varje tillfälle som det uttalas förbud mot blod i skriften sker detta i samband med att det talas om blod som ett födoämne, och vad vi är angelägna om att framhålla är alltså att det är förbjudet som näringsämne. Vakttornet 1 mars 1959 sid. 119

Sista resten av trovärdighet borta

Detta är, som vi konstaterade i inledningen, en revolutionerande ändring i synsättet. Och om någon liten rest av trovärdighet hade funnits kvar innan, så förlorade Sällskapet definitivt även denna rest när man nu förklarade att införsel av röda blodkroppar var en synd, men inte införandet av "något som utvunnits ur" dessa röda blodkroppar! Även PolyHeme, ett koncentrat av frigjort och bearbetat hemoglobin, är blod! Detta betonades också nyligen av den danske läkaren dr H. Sörensen i en intervju i dansk TV. (Se artikeln "Kursändringar i blodfrågan!" i detta nummer). Det kan inte framställas syntetiskt utan bara från lagrade röda blodkroppar! Att säga att det syrebärande hemoglobinet inte är blod är detsamma som att säga att en skalad apelsin inte är en apelsin!

Även om vi tänker oss en sofistikerad apelsinprodukt med bara lösa apelsinklyftor utan kärnor, eventuellt i förpackningar med fyra förenade klyftor, skulle produkten ändå vara apelsin! Ingen skulle komma på tanken att säga något annat! Sällskapet sätter alltså ytterligare ett världsrekord i dubbelmoral när PolyHeme blir tillgängligt och får användas av Jehovas Vittnen. Produkten är sofistikerad och kommer knappast att helt ersätta "vanliga" röda blodkroppar inom medicinen. Ett Jehovas Vittne som accepterar en transfusion med "vanliga" röda blodkroppar anses då ha begått en synd. Så icke den som får en transfusion av koncentrerat hemoglobin! Kärnfria apelsinklyftor går an, men inte hela, oskalade apelsiner!

Två helt olika	processer
Matsmältnings- systemet	Cirkulations-systemet
Munnen, magen, tarmarna mm	Artärer, vener, hjärta mm
Blodet förtärs, upplöses och absorberas. Apg. 15:28,29 handlar om detta.	Blodet transplanteras, bevaras, fortsätter att vara blod. Apg. 15:28,29 handlar inte om detta

Sällskapets hållning i blodfrågan sedan slutet av 1950-talet utgör en härva av osanningar och motsägelser. Det finns motsägelser på längden, på bredden och i höjden! På kors och tvärs och på diagonalen! Därför är organisationens trovärdighet nu nere på noll.

Det enda som kan återupprätta dess trovärdighet är en fullständig kapitulation. Det duger inte att fortsätta att förbjuda vissa blodbeståndsdelar och samtidigt tolerera andra. Allt medicinskt bruk av blod måste godkännas! Tills detta sker spelar organisationen med sina anhängares liv och hälsa. Därför är frågan om blodet inte bara en trosfråga. Det är en samhällsfråga. För att hjälpa organisationen fram till den nödvändiga förändringen föreslår undertecknad att alla läsare konfronterar JV man stöter på med deras oöverträffade skrymteri i blodfrågan. Gör det ihärdigt, igen och igen! Många JV är ovetande om den verkliga situationen. De är offer för massiv indoktrinering. Men åtskilliga kan väckas och ställa obehagliga frågor till ledningen. Även ledningen för Jehovas Vittnen har en smärtgräns.

Den 6 juni 2000
Rud Persson

Hem