FÖRTALET AV DEM SOM LÄMNAT VAKTTORNETS ORGANISATION
"Lyckliga är ni när man smädar er och förföljer er och lögnaktigt säger allt möjligt ont mot er för min skull. Gläd er, ja ta glädjesprång, eftersom er lön är stor i himlarna; på det sättet förföljde man ju profeterna före er." — Matt. 5:11, NV.
PERSONANGREPP är en vanlig metod i debattsammanhang. Den tillgrips ofta av dem som inte kan bemöta kritiska argument. De vänder sig då från sak till person och angriper personen i stället för hans argument. Vakna! för den 22 maj 1990 förklarade på sidan 12:
"Personangrepp: Denna typ av felslut bygger på att man försöker motbevisa eller misstänkliggöra ett fullständigt riktigt argument eller påstående genom att göra ett helt ovidkommande angrepp mot den person som framför argumentet."
Som exempel nämner denna tidskrift de judar, som på Jesu tid försökte tillbakavisa hans kritik av deras religiösa auktoriteter och läror med orden: "Han har en demon och är galen. Varför lyssnar ni till honom?" (Joh. 10:20) Denna metod, att beskriva en person som "demonbesatt" därför att han kritiserar en viss religiös myndighet och dess trosföreställningar, tillämpas fortfarande av sådana myndigheter.
Vakna! för den 8 maj 1985 förklarade att sådana reaktioner är ett tecken på "ett slutet sinne" och fortsatte:
"Om vi till exempel inte är i stånd att ge skäl för våra religiösa föreställningar, kanske vi ger oss till att häftigt angripa dem som ifrågasätter våra trosuppfattningar, inte med logiska argument, utan med nedsättande uttalanden och antydningar. Detta tyder på fördomsfullhet och ett slutet sinne." (Sidan 4)
I artikeln Tänker andra åt dig? beskrev Vakna! för den 22 januari 1979 på sidorna 3 och 4 de metoder propagandister brukar tillgripa för att vinna inflytande över människors sinnen:
"Att utöva auktoritetstyranni, förlöjliga, använda öknamn, smutskasta, tala nedsättande, använda personangrepp — alla sådana metoder används för att angripa ditt sinne och ta det med storm. Resonemang, logik? Propagandistens dödsfiende!"
Av dessa uttalanden skulle man kunna tro att den religiösa organisation som står bakom tidskriften Vakna! tar helt avstånd från sådana personangrepp. Så förhåller det sig desto värre inte. Tvärtom: Just denna organisation visar sig ha så svårt för att acceptera saklig kritik, i synnerhet av de centrala lärorna, att den regelbundet och systematiskt bemöter kritiken med personangrepp, särskilt om den kommer från de egna medlemmarna. Om dessa inte själva hinner lämna organisationen blir de uteslutna, klassificeras som onda "avfällingar" och smutskastas, både i rörelsens litteratur, från talarstolarna och ofta även i verksamheten från dörr till dörr.
De personer som i första hand blir föremål för dessa personangrepp är sådana som av tros- och samvetsskäl har lämnat eller uteslutits ur Vakttornets organisation. Det är dessa som i första hand klassificeras som "avfällingar" i Vakttornets litteratur. Förtalet av dessa personer kan ta sig många uttrycksformer. Här skall ett par av de vanligaste anklagelserna beröras närmare, nämligen 1) att dessa personer genomgående är omoraliska människor, som har uteslutits för otukt och liknande synder, och 2) att den information de tillhandahåller är ett uttryck för den hämndlystnad de känner mot Sällskapet Vakttornets organisation. Att dessa beskyllningar bara är lögnaktigt förtal är enkelt att påvisa:
1. Anklagelsen för omoraliskhet
Det är visserligen sant att det förekommer en hel del omoraliskhet bland JV, och att organisationen enligt dess egna uppgifter varje år utesluter över 40.000 medlemmar som har "förhärdat sig" i ett sådant beteende. Denna siffra visar bara toppen på isberget, eftersom de flesta JV som råkar "hoppa över skaklarna" ångrar sina snedsprång och får stanna kvar i organisationen. Men de som utesluts för s.k "avfällighet" är en helt annan kategori av Vittnen. Dessa, som Sällskapet Vakttornet beskriver som "avfällingar", är Vittnen som på grund av ett självständigt studium har kommit fram till andra uppfattningar än Vakttornet i olika centrala lärofrågor. Detta har lett till att de antingen har ställts inför en så kallad "dömande kommitté" och uteslutits, eller också har de hunnit förekomma denna process genom att själva anmäla sitt utträde ur rörelsen.
På flera platser, bland annat i Göteborg och Ljungbyhed, finns i dag grupper av kristna som har ett förflutet i Vakttornets organisation. Dessa grupper består av personer som av trosskäl har tagit avstånd från Vakttornets förkunnelse. Ingen av dem har brutit med eller uteslutits ur Vakttornets organisation därför att de är omoraliska människor. Vittnen som sprider ut sådana uppgifter ägnar sig därför åt lögnaktigt förtal och illvilligt skvaller, en verksamhet som sannerligen rimmar dåligt med anspråket på att vara de enda sanna kristna människorna på jorden.
Det är lätt att visa att anklagelserna mot dessa människor är falska. För det första finns det inget Vittne som kan presentera det ringaste bevis till stöd för anklagelserna. Den som får lyssna till sådana anklagelser bör kräva bevis från Vittnets sida.
En bra metod är att i Vittnets närvaro ta fram penna och papper, anteckna datum, Vittnets namn, den eller de anklagades namn och den anklagelse som framförts, och sedan be Vittnet att genom sin namnunderskrift intyga att anklagelsen är sann. Det finns säkerligen inga Vittnen som vågar sätta sina namn på ett sådant papper. Innerst inne vet de med sig att de, när det kommer till kritan, inte har det ringaste bevis för vad de har sagt. När Vittnet vägrar att skriva under, bör han/hon klart och eftertryckligt få klargjort för sig att anklagelsen måste bedömas som illvilligt förtal och inget annat, ända tills Vittnet kan återkomma med klara bevis till stöd för anklagelsen.
För det andra är det lätt för dem som regelbundet utsätts för dessa personangrepp att bevisa att de inte har uteslutits ur Vakttornets organisation på grund av omoraliskhet. De flesta i gruppen i Göteborg som har tillhört Vakttornets organisation har lämnat den självmant, och eftersom en del av dem motiverade sitt utträde i ett brev till församlingen, finns det skriftliga dokument som bevisar hur det förhåller sig, t ex när det gäller Leslie Wiklander. De som har uteslutits kan i de flesta fall dokumentera att detta har skett av trosskäl. I flera fall har det gjorts tidningsintervjuer i samband med uteslutningarna där skälet till uteslutningarna klart kommer fram, t ex intervjun med Ulf Bengtsson i Bohusläningen för den 22 januari 1988.
Carl Olof Jonsson i Göteborg blev utesluten 1982 på grund av sin slutsats att Vakttornets centrala lära om årtalet 1914 är fullständigt grundlös. Att detta var skälet till uteslutningen framgår med all tydlighet av hans korrespondens med de "dömande kommittéer" som tillsattes på grund av hans avvikande uppfattning i denna fråga. När han kallades till förhör, krävde han skriftligen att få besked om vad han var anklagad för. Den som vill kan skaffa kopior av den korrespondensen (c:a 30 sidor) från CKI-Förlaget, Göteborg, mot ersättning för kopieringskostnaderna (c. 30 kr). Hans uteslutning refererades dessutom i GT (Göteborgs-Tidningen) för den 30 september 1982. I en intervju som GT höll med Bengt Hanson, samordnaren för Sällskapet Vakttornets verksamhet i Sverige, förklarade denne uttryckligen vad som var skälet till uteslutningen: "Carl Olof Jonsson är avfälling. Han tror inte att vår tid är ändens tid." (Vad han syftade på var JVs tolkning att "ändens tid" började 1914.)
De personer i gruppen i Ljungbyhed som en gång tillhörde Vittnena har samtliga självmant lämnat Vakttornets organisation på grund av tros- och samvetsskäl. Det rör sig i första hand om två familjer, familjerna Persson och Jensen, som båda skriftligt anmälde sitt utträde och noga angav skälen till sitt ställningstagande i dessa brev.
Förtal är enligt Vakttornets egen definition inte bara löst prat eller skvaller, utan "ett felaktigt rykte avsett att skada en annan persons goda namn och anseende". (Vakttornet, 15 okt. 1989, sid. 10) Detta har också varit avsikten med de rykten, som både enskilda Vittnen och Sällskapet Vakttornet i åratal har spritt ut om personer som av samvetsskäl inte längre kan anamma Vakttornets förkunnelse. Normalt betraktar rörelsen förtal som en så allvarlig sak att ett Vittne som ägnar sig åt det kan uteslutas. (Vakttornet, 15 okt. 1989, sid. 14) "Vi kan inte vara Guds vänner, om vi baktalar någon och berövar honom hans goda namn och rykte", skrev Vakttornet den 15 sept. 1989, sid. 27. Men inget Vittne har någonsin uteslutits för att ha tagit del i det utbredda förtalet av de s k "avfällingarna". Eftersom det förtalet bidrar till att skydda organisationen mot dessa personer och de informationer de har, betraktas det tydligen som en legitim sysselsättning.
2. Anklagelsen för hämndlystnad
Att de informationer som dessa f d Vittnen har publicerat om Sällskapet Vakttornets organisation och lärosystem bara skulle vara ett uttryck för "hämndlystnad" är en anklagelse som ofta har förts fram. Liksom alla centralstyrda rörelser, politiska såväl som religiösa, har även Vakttornets organisation svårt att acceptera kritik i någon form, hur saklig och välment den än kan vara. Kritiker uppfattas alltid som fientliga, illvilliga, hatiska eller hämndlystna motståndare, ja som förföljare. Sällskapet Vakttornets reaktion på kritik är nästan paranoid, och nästan undantagslöst blir det personen och inte hans kritik som blir föremål för organisationens angrepp.
Även när kritiken kommer inifrån, från enskilda Vittnen, blir det ofta Vittnena och deras motiv som skall granskas, inte den kritik de har framfört. Vittnena uppmanas att "aldrig höja rösten i bitter kritik av Herrens organisation eller dess förordnade representanter. ... Bland dem som föraktar Jehovas undervisning finns personer som kritiserar och klagar på Jehovas rena organisation och dess normer för att bevara fred och god ordning. Gränslinjen mellan sådana personer och dem som öppet gör uppror är hårfin." Så skrev Vakttornet den 15 sept. 1984 på sid. 24 och hänvisade sedan hotfullt till Kora och hans släktingar på Mose tid, som uppslukades av jorden på grund av sitt uppror mot Mose myndighet. (4 Mos. 16:1-40)
Kritik av Vakttornets ledning likställs t o m med misshandel! Om de Vittnen som dristar sig till detta skrev Vakttornet för den 15 jan. 1984 (sidan 15):
"Genom att kritisera ‘den trogne och omdömesgille slavens’ klass, som de ursprungligen fått sin kunskap om 'sanningens väg' från, börjar de ‘slå sina medslavar’." — (Kursiverat här.)
Det kan verka paradoxalt att en organisation, som under ett helt sekel har fyllt sina publikationer med en ihållande och massiv kritik av alla andra religioner och som regelbundet har publicerat de strängaste förkastelsedomar över hela kristenheten och dess prästerskap, själv har så svårt för att tolerera och tillgodogöra sig kritik. Kritik av Vakttornets organisation och lärosystem betecknas alltid som ett uttryck för intolerans, förföljelse och hämndlystnad, medan Vakttornets egen skoningslösa kritik av andra kristna organisationer förklaras vara ett uttryck för kristen kärlek. När till exempel en läsare av Vakna! skrev och förklarade att "det väcker anstöt hos mig att ni ständigt kritiserar andra religioner", svarade tidningen:
"Vi har ett vänligt och kärleksfullt intresse för människor av alla religioner, men när deras religionsuppfattningar och sedvänjor är falska och med rätta blir underkända av Gud, visar man kärlek genom att rikta deras uppmärksamhet på detta och avslöja det orätta." — Vakna!, 8 aug. 1988, sid. 21. (Kursiverat här.)
Att den obarmhärtiga kritiken av andra religioner skulle vara något slag av religiös förföljelse avvisas fullständigt. Vakttornet för den 1 maj 1964 skrev:
"Det är inte något slag av religiös förföljelse, om någon säger eller påvisar att en annan religion är falsk. Det är inte fråga om religiös förföljelse, om en välunderrättad människa offentligen avslöjar att en viss religion är falsk ... Att man gör det innebär inte att man ägnar sig åt religiös förföljelse. Man gör i stället allmänheten en tjänst med detta". — Sid. 202, 203.
Varför vill inte Sällskapet Vakttornet inse att detsamma kan gälla den kritik som tar upp dess egna tolkningar och anspråk till granskning? Varför tolkas den kritiken automatiskt som uttryck för hämndlystnad och förföljelse? Varför vägrar man att inse att även den kritiken kan vara välment och välgrundad och att även den kan vara framförd av välunderrättade människor med ett kärleksfullt intresse för dem, som kanske under årtionden har varit deras vänner, bröder och systrar inom rörelsen? Varför framställs dessa kritiker i stället undantagslöst som onda, illvilliga och perversa, behäftade med de lägsta tänkbara motiv och böjelser? I synnerhet sedan slutet av 1970-talet har Sällskapet Vakttornet varje år regelbundet publicerat artiklar som innehållit de hätskaste angrepp på de s k "avfällingarna". Den rad av nedsättande invektiv som passerar revy i dessa artiklar är häpnadsväckande. Några exempel kan belysa detta:
Vakttornet, 1 dec. 1980, sid. 19 och 20: Efter att ha betecknat "avfällingarna" som "hånfulla", "lagtrotsande", "högmodiga", "en styggelse för HERREN (Jehova)", "otacksamma" och "förmätna", säger tidskriften vidare: "Efter att ha gett vika för sådana köttets gärningar som ‘fientligheter, osämja, svartsjuka, yttringar av förbittring, av stridslystnad, söndringar, sekter’ faller avfällingar ofta offer för andra köttets gärningar, såsom ‘dryckesorgier’, ‘tygellöshet’ och ‘otukt’. (Gal. 5:19-21)"
Vakttornet, 15 okt. 1983, sid. 15, varnar Vittnena för att "lyssna på avfällingar och inte heller ta emot några fördärvbringande skrifter som dessa kan ha spridit ‘för ohederlig vinnings skull’. Varför skulle vi då finansiera sådana avfällingars ondska genom att köpa den litteratur de ger ut?"
Vakttornet, 15 mars 1986, sid. 10-20: "Avfällingarnas" enda tillfredsställelse, sedan de avvisat den "hälsosamma andliga födan från ‘den trogne och omdömesgille slaven’", sägs vara "av ett perverst slag". Den består i att de "börjar slå sina medslavar med förtal och halvsanningar". (sid. 11) Vittnena uppmanas att förstöra deras litteratur, som sägs innehålla "avfälliga läror — utstuderade tankegångar". (Sid. 12) Den liknas vid "pornografisk litteratur", framställd av "fiender till sann tillbedjan". (Sid. 13) Den innehåller "bedrägliga lögner och djävulsk propaganda". (Sid. 14) Vittnena skall därför se till att "undvika avfällingar, vars tomma prat ‘kränker det som är heligt’" och som "sprider sig som en kallbrand". "Bli inte smittad av dödlig kallbrand av andligt slag!" (Sid. 15) "Besluta dig därför i ditt hjärta att du aldrig ens skall röra det gift som avfällingar vill att du skall läppja på." (Sid. 20)
Dessa exempel skulle lätt kunna mångfaldigas.
I tidskriften Vakna! för den 22 mars 1984 gav Sällskapet Vakttornet ett exempel på "katolsk intolerans" genom att citera katolsk kanonisk lag, som säger:
"Tro fullt och fast och tvivla alls inte på att varje kättare eller schismatiker kommer att få del med djävulen och hans änglar i den eviga eldens lågor, om han inte före slutet av sitt liv införlivas med och återförs till den katolska kyrkan." (Sid. 4,5)
När Sällskapet Vakttornet anför detta som ett exempel på "katolsk intolerans", tror förstås den oinvigde läsaren att Vakttornets organisation intar en fullständigt motsatt och tolerant hållning till sina egna "kättare" eller "avfällingar". Så förhåller det sig inte. I Vakttornet för den 1 augusti 1982, sidan 23, hänvisar man till att Jesus kallade Judas Iskariot för "tillintetgörelsens son" (Joh. 17:12), vilket tolkas som att han vid sin död inte kom till dödsriket (hades på grekiska och scheol på hebreiska), för att därifrån uppstå på domens dag, utan kastades i gehenna. Sedan fortsätter tidskriften:
"På liknande sätt går avfällingar som inte ångrar sig och ändrar sinne till gehenna när de dör, inte till scheol eller hades."
Om katolska kyrkan var intolerant när den dömde sina kättare till gehenna, varför är inte Sällskapet Vakttornet lika intolerant när det dömar sina "avfällingar" till samma ställe? Att Sällskapet Vakttornet tolkar begreppet "gehenna" lite annorlunda än katolska kyrkan gör ingen större skillnad. Inom båda religionerna står "gehenna" för det värsta gudsstraff som existerar.
Men Sällskapet Vakttornet går ännu längre i sina skoningslösa attacker på oliktänkande. I sin tidskrift Vakttornet, som Jehovas Vittnen ingående studerar på sina veckomöten och vars innehåll kritiklöst anammas som "mat i rätt tid" från Gud genom hans "kanal" på jorden, går Sällskapet ut med en direkt uppmaning till de miljontals medlemmarna världen över att hata de s k "avfällingarna", dvs de som av tros- och samvetsskäl har brutit med rörelsen. Dessa påstås "intensivt hata Jehova". Vittnena uppmanas därför att betrakta dem som "fiender" och hata dem "med ett fullständigt hat". Vi läser i Vakttornet för den 15 juli 1992 på sid. 12:
"Detta att vi skall hata all laglöshet innebär att vi också måste hata all verksamhet av avfällingar. Vi bör ha samma inställning som David hade. Han försäkrade: ‘Hatar jag inte dem som intensivt hatar dig, o Jehova, och känner jag inte vämjelse över dem som gör uppror mot dig? Med fullständigt hat hatar jag dem sannerligen. De har för mig blivit verkliga fiender.’ (Psalm 139:21,22, NW)"
Jesu ord i Matt. 5:43,44 att man inte skall hata utan älska dem man uppfattar som "fiender" tycks vara fullständigt bortglömda.
De personer som av samvetsskäl har lämnat eller uteslutits ur Vakttornets rörelse har inget intresse av att angripa Vittnena, varken enskilt eller som grupp, lika lite som de skulle kunna tänka sig att angripa människor som har gått vilse i en skog. Sådana människor behöver hjälpas, inte angripas. Men de kan hjälpas bara om de själva önskar hjälp. Den litteratur som har framställts för att hjälpa sådana Vittnen innehåller sakliga och korrekta informationer som lätt kan kontrolleras av de Vittnen som vill ha reda på fakta om sin tro. Men dessa informationer tvingas inte på någon. De har publicerats enbart för att de skall finnas tillgängliga för dem som behöver dem.
En människa har ett ansvar för det hon vet. Om man sitter inne med informationer som man vet att andra människor behöver för att rätt kunna bedöma sin livssituation — informationer som dessutom avsiktligt undanhålls dem av den religiösa organisation de tillhör — då skulle det vara ett brott att tiga. Då åvilar oss ansvaret att göra dessa informationer tillgängliga för alla som vill veta sanningen, hur den än ser ut. Detta är skälet till att denna litteratur har producerats.
Denna litteratur riktar sig inte mot Jehovas Vittnen. Den riktar sig enbart mot ett lärosystem och en religiös myndighet, som bevisligen bygger på ohållbara grunder. I denna litteratur presenteras denna kritik så sakligt och noggrant som möjligt. Författarna har medvetet strävat efter att inte angripa människorna i rörelsen, enskilt eller som grupp. Den som letar efter personangrepp i denna litteratur får leta förgäves. Författarna har inte känt något behov av att ösa nedsättande och sanningslösa invektiv över Vittnena, beskriva dem som onda och perversa och döma dem till gehenna och uppmana folk att hata dem därför att de har en annan uppfattning i vissa lärofrågor. Om Vittnena hade beskrivits i sådana termer, då hade det funnits anledning att kalla författarna för "hämndlystna".
Bara de Vittnen som inte vet vad denna litteratur handlar om, och som aningslöst låtit sig genomsyras av Sällskapet Vakttornets ihållande propaganda mot dem som framställt den, kan finna något nöje i att sprida ut sådana anklagelser. De Vittnen däremot som letar efter påtagliga tecken på hämndlystnad får leta på mycket närmare håll. Som vi har sett förekommer sådana personangrepp regelbundet i Sällskapet Vakttornets litteratur.
Men alla de Vittnen som har vågat läsa den "förbjudna" litteraturen och blivit hjälpta av den vet att författarna inte drivs av någon hämndlystnad. De får ofta brev från Jehovas Vittnen, inte bara i Sverige utan också i många andra länder, som har läst deras böcker och som vill ge uttryck åt sin tacksamhet över att de har fått ta del av dessa informationer. Detta kontinuerliga gensvar från enskilda, sanningssökande Vittnen världen över bevisar att denna litteratur är till verklig hjälp och att författarnas arbete inte har varit förgäves.