Som vi lovade i förra numret av Informationer, följer här Roger Carlssons rapport från konferensen i Waterloo, nära Toronto, Canada, den 26-28 juni, som hade anordnats av föreningen BRCI i Gadsden, Alabama, USA.
BRCI står för Biblical Research and Commentary International
och är en sammanslutning av f d Jehovas Vittnen som aktivt vill bistå
de Vittnen som är på väg att lämna Vakttornets organisation
och hjälpa dem att finna en personlig kristen tro. De har en telefonjour
med det passande telefonnumret WHY-1914, där man dagligen tar emot
samtal från Jehovas Vittnen från olika delar av USA och Canada.
Den som har ansvaret för jouren är Marilyn Zweifel, som är
en utbildad terapeut. Gruppen är också mycket aktiv på
Internet.
I styrelsen för gruppen finner man bl a Tom Cabeen och Jon Mitchell,
som båda tidigare har innehaft viktiga ställningar på
Sällskapet Vakttornets högkvarter i Brooklyn, New York. Cabeen
var huvudansvarig för Vakttornets hela tryckeriverksamhet innan han
lämnade Betel 1980, och Mitchell tjänade som sekreterare åt
den styrande kretsen och satt ofta med på dess interna möten.
Raymond Franz brukar närvara vid BRCI:s sammankomster, dock inte denna
gång.
Jag hade möjligheten att komma ett par dagar innan sammankomsten började och fick därigenom lära känna bl a Tom Cabeen och Rosalie Hughes, som ansvarar för gruppens hemsida (adress: http://www.xjw.com).
Det är givetvis svårt att sammanfatta tre dagars programpunkter,
men jag har valt att behandla följande framställningar:
”Är andens gåvor döda i det
20:e århundradet?”
Talare var James Penton, en välkänd f d äldste från
Canada och professor i religionshistoria. Han förklarade att det var
John Kelvin, som på 1500-talet framförde tanken att andens gåvor
hade upphört. Det mesta av stoffet var hämtat från 1 Korintierbrevet,
där temat är Kristi kropp och vår gemenskap med Kristus.
I 1 Kor. 12:3 sägs det att ”ingen kan säga ’Jesus är Herre’
utom genom helig ande”. I den första kristna församlingen verkade
gåvorna på en mängd olika sätt. I 1 Kor. 12:26-31
sägs det att bl a uppgifter som lärare, att hjälpa svaga
och att leda församlingen var andens gåvor. Penton betonade
också att han själv var övertygad om att även de gåvor
som omfattar botande av sjuka inte har upphört. Alla blev inte botade
i den första kristna församlingen, men den mirakulösa gåvan
finns fortfarande kvar.
Buddy Carlton, som tjänat som äldste under många år,
talade över temat ”Vad har vi lärt av
det förflutna, det nuvarande och framtiden?”
Det var ett mycket personligt tal om hur vi kan hantera vårt
liv efter det vi lämnat Jehovas Vittnen. Vi kan inte tillbringa resten
av vår framtid med att vara bittra över det som vi har upplevt,
även om många erfarenheter har varit mycket smärtsamma
och har satt djupa ärr i vårt sinne. Vi måste lära
oss att hantera våra erfarenheter samtidigt som vi gläds åt
nuet. Deltagarna fick sätta sig i grupper om 4-5 personer och tillsammans
diskutera följande frågor:
— Vad har jag lärt mig av min tid i Vakttornets organisation?
— Vad vill jag förändra i mitt liv?
— Hur kan jag använda mina erfarenheter för att leva ett
rikare liv?
Frågor som dessa kan hjälpa oss att lämna bitterhet bakom oss, så att vi i stället kan utnyttja våra erfarenheter till att bygga ett bättre liv.
David & Vivian Aspinall talade över temat ”Och
Han gav några som lärare”. David och Vivian har en
framgångsrik stödgrupp i Canada och båda har tjänat
som pionjärer under många år.
Talet handlade om framstående forskare inom kristenheten som
med sin kunskap bland mycket annat har bidragit till framställningen
av bättre bibelöversättningar. Sällskapet Vakttornet
citerar ofta dessa forskare utan att ange vilka de är. Man använder
uttryck som ”kännare av grekiska språket”, ”framstående
forskare”, mm. De flesta av dem som Sällskapet Vakttornet hänvisar
till med sådana uttryck var i själva verket präster, biskopar
och lärare vid teologiska skolor. Samtidigt som man förkastar
kristenheten som den främsta delen av ”det stora Babylon” och fördömer
andra kristnas uppfattningar, är man alltså beredd att citera
deras forskare och lärare som auktoriteter. Några exempel på
dem som Sällskapet Vakttornet brukar citera är följande:
McLintock och Strong var metodister och lärare vid teologiska universitet.
A. T. Robertson var aktiv predikant inom baptistkyrkan. Hans verk Grammar of the Greek New Testament citeras ofta i Vakttornets litteratur. Robertson kallas då för ”forskare i grekiska språket”.
Richard Trench var katolik och ärkebiskop i Dublin. Hans verk Synonyms of the New Testament citeras ofta i Vakttornet. Där kallas han dock för ”forskare”.
Brooke F. Westcott och Fenton J. A. Hort. I förordet till Sällskapet Vakttornets Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna erkänner man att Nya Världens översättning av Nya Testamentet huvudsakligen är baserad på Westcott och Horts välkända grekiska text. Det man inte talar om är att båda dessa män var präster i engelska kyrkan och att Westcott var biskop i Durham.
Dan Dykstra, som varit äldste under många år, talade om blodfrågan. I sitt tal hänvisade han till den judiska tillämpningen av lagen, där även de mest fundamentalistiska judarna tillämpade principen ”livet först”. Detta innebar att man fick bryta lagen om en människas liv eller hälsa stod på spel. Han hänvisade till flera bibliska exempel på detta, bl a Matt. 12:9-14 och Mark. 2:23-28, där Jesus själv tillämpade denna princip.
Det var glädjande att se att även några som fortfarande var Jehovas Vittnen hade vågat komma till denna sammankomst. En av dem tjänade fortfarande som äldste. Sammankomsten var också en påminnelse om den kärlekslösa hållning som Sällskapet Vakttornet intar mot dem som vill lämna organisationen. En ung man på 21 år, som var med på sammankomsten, hade några veckor tidigare blivit utslängd från sitt hem, därför att han hade börjat läsa kristen litteratur och uttryckt sin önskan om att få studera vid ett kristet universitet. Hans far, som var äldste, kunde inte acceptera detta och drev ut sin egen son fråm hemmet. Han hade nu fått ett tillfälligt hem hos en äldre kvinna i stödgruppen.
Det mest bestående minnet från denna sammankomst är den kärleksfulla anda som rådde där och den äkta kristna kärlek som band samman människorna.
— Roger Carlsson