HELOMVÄNDNING I VÄRNPLIKTSFRÅGAN: VAPENFRI TJÄNST GODTAS!

Ända sedan slutet av andra världskriget har Jehovas Vittnen gjort sig kända världen över som totalvägrare, dvs de har inte bara vägrat militärtjänst utan också alla andra former av samhällstjänst som de har erbjudits som alternativ till militärtjänsten. Men nu, efter 50 år, ändrar Sällskapet Vakttornet plötsligt ståndpunkt. Nyheten offentliggjordes i Vakttornet för den 1 maj 1996.

Rörelsens tidigare uppfattning var att Vittnen som godtog någon form av alternativtjänst har "kompromissat", dvs de hade brutit sin ostrafflighet inför Gud och övergett sin ställlning som kristna. De skulle därför behandlas på samma sätt som uteslutna, dvs utestängas från församlingsgemenskapen och frysas ut socialt av de övriga Vittnena. Men i ovannämnda nummer av Vakttornet ges nu följande anvisningar beträffande dem som väljer att utföra obligatorisk samhällstjänst i stället för militärtjänst:

Men hur är det då om staten anser att en kristen under en viss tidsperiod utför samhällstjanst som är en del av en nationell tjänst under en civil administration? Här måste en kristen återigen själv fatta sitt beslut grundat på ett upplyst samvete. Hur är det då om en kristens ärliga svar på sådana frågor får honom att dra slutsatsen att den nationella tjänsten för samhället är ett, 'gott verk', som han kan utföra i lydnad för myndigheterna? Han måste själv fatta sitt beslut inför Jehova. Förordnade äldste och andra bör helt och fullt respektera broderns samvete och fortsätta att betrakta honom som en kristen med gott anseende. Men om en kristen för sitt samvetes skulle inte kan utföra denna samhällstjanst, bör hans ståndpunkt också respekteras. - Sidan 20. (Vår kursivering.)

Som Raymond Franz berättar i sin bok Samvetskris (sid. 103) kunde denna ändring av ståndpunkten ha genomförts redan 1978, då den styrande kretsen med två tredjedels majoritet röstade för en ändring. Men efter en kort paus förklarade en av medlemmarna, Lloyd Barry, att han hade ändrat uppfattning. Därigenom spolierade han den nödvändiga två tredjedels majoriteten.
Ytterligare 18 år skulle alltså gå innan ståndpunkten kunde ändras. Ytterligare tusentals Vittnen i olika länder måste tillbringa dyrbar tid i fängelser varje år under denna period därför att de kände sig tvingade att hålla fast vid rörelsens officiella ståndpunkt, trots att majoriteten av den styrande kretsen var emot den. Amnesty International Report för 1988 visar att enbart under det året satt över 1.500 Jehovas Vittnen i fängelser bara i Frankrike och Italien, inte därför att de hade vägrat militärtjänst utan därför att de hade vägrat att acceptera de civila ersättningsarbeten som de hade blivit erbjudna.

Sådana ersättningsarbeten kunde t ex bestå i att tjäna som brandman eller skogsarbetare, att arbeta på sjukhus eller bibliotek eller att delta i arkeologiska utgrävningar. Hur kom det sig att rörelsen inte kunde godta dessa och liknande former av samhällstjänst?

Historisk bakgrund

Även om kristna pacifister har funnits ända sedan urkristen tid, är Jehovas Vittnens inställning till krig historiskt sett ett arv från avläggargrupper till den s k Miller-rörelsen, som såg fram mot att Jesus skulle komma tillbaka år 1843 eller 1844. Efter besvikelsen 1844 splittrades rörelsen i ett antal mindre grupper, vilka antingen tolkade om årtalet 1844 eller föreslog nya årtal. Ett 25-tal olika grupper av "Second Adventists", som de vanligen kallades, hade utkristalliserats i mitten av 1850-talet. De flesta blev ganska kortlivade, men några har levat kvar fram till vår tid, t ex sjundedagsadventisterna, Advent Christian Church och Church of God of the Abrahamic Faith.

De flesta av dessa "Second Adventists" var starkt antimilitaristiska, vilket kom till uttryck i den totalpacifistiska hållning som intogs t ex av medlemmar i Advent Christian Church under det nordamerikanska inbördeskriget (1861-65).

I slutet av 1860-talet hade Charles T. Russell kommit i kontakt med flera av dessa adventistgrupper. Det var från dem han fick praktiskt taget alla de läror och ståndpunkter som kom att prägla hans rörelse, inbegripet den pacifistiska hållningen. År 1876 anslöt han sig till en grupp "Second Adventists" som leddes av en tidigare medlem i Advent Christian Church, Nelson H. Barbour. Fastän Russell tre år senare bröt med Barbour och startade en egen rörelse, behöll han Barbours kronologiska system, däribland iden att Kristus hade återkommit osynligen år 1874.

C. T. Russell och värnplikten

Det råder ingen tvekan om att Russell under hela sitt liv intog en avgjort pacifistisk hållning.Han hävdade konsekvent att en kristen inte kan ta del i krig för att döda sina medmänniskor. I sina kommentarer till Paulus uppmaning i Romarnas 13:e kapitel att en kristen skall underordna sig den världsliga överheten betonade han gång på gång att detta underordnande inte var absolut, att det fanns en högre myndighet som måste ges företräde i konfliktsituationer. Han skrev:

Fastän kristna åläggs att vara underdåniga de "myndigheter som finns" - kungar, styresmän, domare, etc. - skaIl detta inte tolkas som om de kan säga upp sin trohet mot konungarnas konung och herrarnas Herre. Han är vår Överherre. Vår lydnad mot jordiska herrar och myndigheter gäller bara så länge den inte kommer i konflikt med vår Överherres befallningar. Den kristna ståndpunkten är: "Ge kejsaren vad kejsaren tillhör, men Gud vad Gud tillhör." Närhelst kejsaren och hans lagar kommer i konflikt med gudomliga krav, finns det inget alternativ för alla sanna korsets soldater. - The Watch Tower, 15 juli 1916, sid.222 (= Reprints, sid. 5929).

Detta var tydliga besked. De kristnas lydnad för de världsliga myndigheterna var enligt C. T:Russell relativ och upphör att gälla när den kom i konflikt med lydnaden för Kristi befallningar.Det är sant att Russell i 6:e delen av Studier i Skriften (först utgiven på engelska 1904) ansåg att en kristens lydnad för myndigheten kunde sträcka sig ända till att bära både vapen och uniform, så länge han inte dödade sina medmänniskor. Han kunde avfyra sitt gevär i luften (3:e sv. uppl. 1915, sid. 692-693) Men senare ändrade han sig och skrev att detta kunde ses som en kompromiss. En kristen borde varken bära vapen eller uniform. Om detta kunde leda till att han blev skjuten för sin vägran, var det bättre för honom att dö för sin lydnad mot Fredens Furste än att dö på slagfältet, skrev Russell. - The Watch Tower for 1 september 1915. (Reprint, sid. 5755)
Men om en kristen på grund av sina samvetsbetänkligheter i stället blev erbjuden någon form av civilt arbete, t ex på sjukhus, såg inte Russell något hinder för en kristen att acceptera detta. Sådana alternativ fanns redan då i en del länder, bl a i USA och England (i Sverige sedan 1902). Russell höll därefter fast vid dessa ståndpunkter fram till sin död. - Se t ex The Watch Tower för den 1 maj 1916, sidan 143. (Reprints, sid. 5894)

Totalvägran införs

1929 ändrade Joseph F. Rutherford, Russells efterträdare som president för Sällskapet Vakttornet, tolkningen av "överheten" i Romarnas 13:e kapitel. Med "överheten" menade Paulus inte de statliga myndighetema, förklarade han, utan Gud och Jesus Kristus. De världsliga staterna däremot var demoniska och en del av Satans organisation. (Se Vakttomet, 1 och 15 augusti 1929.) Det blev följaktligen inte lika angeläget att underordna sig dem längre. De Vittnen som inte kunde godta Rutherfords nya tolkning av Romarna 13 fördömde han i de skarpaste ordalag. Han beskrev dem som själviska och blinda bedragare, pekade ut dem som "Guds rikes motståndare" och förklarade att de hade blivit ledda ut på samma väg som djävulen,

den väg, som för till det yttersta mörkret. Skriften förklarar, att det väntar dem samma öde som det Gud har i beredskap åt djävulen. De äro Guds rikes motståndare - Ur boken Rättfärdighetens triumf del 1 (1931), sidan 81.

Någon ursäkt för dessa skoningslösa förkastelsedomar framfördes naturligtvis inte till dessa människor när rörelsen år 1962 återgick till den tolkning av överheten som hade gällt på Russells tid och fram till 1929.*)
Under 1930-talet började Vittnenas inställning till alternativtjänst ändras. Var inte de som godtog civilt arbete en del av Satans värld, "Egypten"? Under kriget började alltfler Vittnen totalvägra.

*) Denna ändring har Sällskapet Vakttornet sedan dess gång på gång framställt som "ökat ljus", även i förhållande till C. T. Russells ståndpunkt. För att lyckas med detta har man framställt det som om Russell inte hade klart för sig att den kristnes lydnad för den världsliga överheten är relativ. (Detta antyds även i Vakttornet för den 1 maj 1996, sid. 13.) Att detta är en grov historieförfa1skning har klarlagts i detalj av Steve Anderson i artikeln "Watch Tower Interpretations of Romans 13", publicerad i The Bible Examiner, vol 2:3, April 1982, sid. 13-18.

Men det var först 1946, året efter krigsslutet, som rörelsens ledning började kräva att Vittnena konsekvent skulle inta denna ståndpunkt.
Under årens lopp har myndigheterna i olika länder förgäves försökt hitta någon form av civilt arbete som Vittnena har kunnat acceptera i stället för värnplikten. I Sverige har flera utredningar tillsatts. År 1966 bestämde man sig slutligen för att inte kalla in Vittnena om de kunde presentera ett intyg från de äldste i sina församlingar att de var döpta medlemmar. Denna "svenska modell" har sedan dess även införts i flera andra länder.

Det resonemang som rörelsens ledare utvecklade till försvar för Vittnenas totalvägran beskrivs i ett betänkande från 1973 års vapenfriutredning.(SOU 1977:7. Rätten till vapenfri tjänst.) Vittnena framhöll att värnpliktstjänstgöring kan leda till att man måste döda andra människor:

Därav följer att de inte heller kan tänka sig någon form av ersättningstjänst, då ju denna tjänst skulle komma att utgöra ett , 'substitut' för det de anser vara felaktigt enligt deras kristna övertygelse. Ett godtagande av 'substitutet' skulle vara ett godkännande av det som det utgör ett substitut för och således medföra att de överträder gudagivna principer. Ett Jehovas vittne kan alltså inte acceptera någon som heltst tjänst, hur lovvärd den än må vara i och för sig, om den avses träda i stället för vämpliktstjänstgöringen. Inte ens någon form av tjänsteplikt inom det egna samfundet skulle kunna godtas under nämnda förutsättningar. (Citerat i ett brev från Sällskapet Vakttomet "Till alla äldstekretsarna i landet", daterat den 25 mars 1977. Vår kursivering.)

De flesta totalvägrande Vittnen har egentligen aldrig riktigt förstått detta spetsfundiga "substitut"-resonemang. Lägg märke till att de inte ens kunde acceptera någon tjänst "inom det egna samfundet", t ex som heltidsförkunnare, när de erbjöds detta som ett alternativ till militärtjänsten! Erbjudandet uppfattades rentav som ett försök att få Vittnena att kompromissa! (Se Jehovas vittnens årsbok 1991, sidan 166.)

Raymond Franz ger ett liknande exempel i sin bok In Search of Christian Freedom (sid. 263). Under de diskussioner som hölls i den styrande kretsen 1978-79 om alternativtjänsten sändes en enkät ut till Vakttornets avdelningskontor världen över. I svaret från det svenska avdelningskontoret fick man då det häpnadsväckande beskedet att en del Vittnen t o m "hade erbjudits att utfara sin nationella tjänst på sin vanliga arbetsplats", dvs att fortsätta med sitt vanliga civila arbete! Men eftersom arbetet därigenom blev ett " substitut" för militärtjänstgöring kunde det inte accepteras!

Det absurda i detta "substitut"-resonemang belystes av det Vittne i Belgien, Michel Weber, som genom sitt brev satte igång diskussionerna i den styrande kretsen 1978. I brevet frågade han bl a varför man lnte resonerade på samma satt i blodfrågan: Varför godtog man blodersättningsmedel? Också dessa var ju substitut och följaktligen enligt samma resonemang detsamma som blod! Raymond Franz, In Search of Christian Freedom, sidan 266, fotnot 40.

Tillbaks till hemsida