I en tidigare artikel visade vi att påskalammet på Jesu tid slaktades på eftermiddagen den 14 Nisan i prästernas förgård i Jerusalems tempel. Slakten kunde inte ske på någon annan plats och inte heller på någon annan tid. Detta är orubbliga historiska fakta. Det innebär att själva påskalammsmåltiden åts i Jerusalem efter solnedgången. Är det helt säkert att det då hade blivit ett nytt dygn, den 15 Nisan?

Dygnet började vid solnedgången

Det påstås ofta att judarna räknade dygnet från solnedgång till solnedgång, men bevisen för detta presenteras sällan. Det handlar emellertid om förkrossande bevis. Eftersom sabbaten, den sjunde dagen, var så viktig i Israel, finns det ett antal texter, både i Bibeln och i andra källor, som avslöjar att man räknade dygnet från solnedgång till solnedgång.

Neh. 13:19 är en av dessa texter. Det sägs där att "så snart det begynte bliva mörkt i Jerusalems portar före sabbaten" befallde Nehemja att man skulle stänga dörrarna för att förhindra handel på sabbaten. Träffande kommenterar The NIV Study Bible dessa ord så här:

"Före solnedgången, när sabbaten började. Israeliterna, liksom babylonierna, räknade dagarna från solnedgång till solnedgång." (Zondervan, 1985, s. 716)

På grund av de rigorösa uppfattningar om sabbatens helgd som var vanliga inom judendomen, väntade man på att sabbaten skulle ta slut innan man förde de sjuka till Jesus. Detta innebar att dygnet skiftade från den sjunde till den första veckodagen "när solen hade gått ned"! The NIV Study Bible kommenterar Mark. 1:32: "De väntade tills sabbaten var över (efter solnedgången) innan de bar någonting (se Jer. 17:21, 22)."

En fotnot i NT 81 säger korrekt: "1:32 efter solnedgången. Dvs. när sabbaten var över. Det judiska dygnet räknades från solnedgång till solnedgång."

Vi har exakt samma sak i Luk. 23:54: "Det var då tillredelsedag och sabbaten begynte ingå." (1917) Detta sägs i samband med Jesu begravning sent på eftermiddagen. NT 81 översätter: "Det var förberedelsedag, och sabbaten skulle just börja." I en fotnot säger bibelkommissionen: "... Sabbaten började vid mörkrets inbrott."

Ett tydligt utombibliskt bevis finns hos den judiske historieskrivaren Josephus. I sitt verk "Judarnas krig mot romarna", som skrevs i slutet av det första århundradet, beskrev Josephus förhållandena i Jerusalems tempel, bl a några av tornen, av vilka ett var byggt

"på den plats hvarest enligt fädernesed en prest framträdde aftonen före hvarje sabbat och medels trampetljud tillkännagaf att den börjat, likasom han följande afton tillkännagaf, att den slutades, för att på detta sätt göra folket kunnigt, att det den ena gången borde hvila från göromålen, den andra åter, att det skulle återupptaga dem." - Flavius Josephus, Judarnas krig mot romarna (Bokförlaget Rediviva, Stockholm 1987), s. 482. (Vår emfas)

Av de många exempel som den judiska skriftsamlingen Mishna från 200 v.t. ger på denna uppfattning om dygnsindelningen nöjer vi oss här med två:

1) Traktaten Pesahim säger i 5:1 att det dagliga kvällsoffret normalt frambars klockan 15.30. På påskaftonen ("14 Nisan") flyttades frambärandet emellertid tillbaka en timme till 14.30. Men om påskaftonen inföll på en fredag - dagen före sabbaten - flyttades det tillbaka ytterligare en timme, till 13.30. (Dandys övers., s. 141)

Anledningen till att kvällsoffret frambars redan 13.30 om påskaftonen inföll på en fredag var uppenbarligen sabbatens inbrytande vid solnedgången. Om sabbaten hade räknats från midnatt eller från soluppgången skulle ett sådant tillbakaflyttande vara meningslöst!

2) Traktaten Kerithoth säger i 4;2 att en man "som utfört något arbete vid solnedgången före sabbaten" och "det inte är känt på vilken av de två dagarna han giort det" måste, enligt R. Eliezer, frambära"ett syndoffer". (Dandy, s. 569) Givetvis förutsätter detta att dygnet i Israel och inom judendomen började vid solnedgången.

Så är det ännu i dag! Enligt en handbok som utgetts av det judiska Hillelförlaget i Stockholm tänds sabbatsljusen "omkring tjugo minuter före solnedgången". - Chaim Halevi Donin, Att vara jude (1985), s. 55.

I ljuset av alla dessa vittnesbörd kan vi tryggt dra slutsatsen att medan påskalammet på Jesu tid slaktades på efterrniddagen den 14 Nisan, så åts själva måltiden efter solnedgången, då det hunnit bli ett nytt dygn, den 15 Nisan.

Ett helt dygn fel

Sällskapet Vakttornet går inte med på denna slutsats, men har åtminstone en gång gjort ett betydelsefullt erkännande angående Jesu sista påsk:

"Påskalammet slaktades i templet i Jerusalem, dess blod hälldes ut vid foten av offeraltaret, och sedan stektes det och sattes fram på bordet i salen i övre våningen."—Vakttornet 15 febr. 1945, s. 56.

Sällskapet menar att lammet slaktades i början av den 14 Nisan, nar den 13 Nisan slutade på kvällen. (Se också Vakttornet 15 mars 1998, s. 4, 7.) Då var det emellertid, som vi sett, inte "öppet" för påskalammslakt i templet! Om Jesus hade hållit sin sista måltid på kvällen i början av den 14 Nisan, som Sällskapet menar - ett helt dygn före den officiella påskhögtiden - kan den inte ha varit en riktig påskmåltid! Men vad säger Bibeln? Mark. 14:12 är helt klargörande: "På första dagen i det osyrade brödets högtid, när man slaktade påskalarnmet, sade hans lärjungar till honom: 'Vart vill du att vi skola gå och reda till, så att du kan äta påskalammet?"' (1917; vår emfas)

Markus slår fast att det var den dag då "man slaktade påskalammet" som lärjungarna frågade Jesus om platsen för påskmåltiden. Därmed står det klart att det var den 14 och inte den 13 Nisan som lärjungama ställde sin fråga! Denna dag kallas här och i Matt. 26:17 för "första dagen i det osyrade brödets högtid". Strikt enligt Mose lag skulle detta vara den 15 Nisan. (3 Mos. 23:6; 4 Mos. 28:17) Men eftersom påsken, den 14 Nisan, och det osyrade brödets högtid, den 15-21 Nisan, var så nära förbundna med varandra, kom man efter hand att betrakta dem som en högtid, som ibland kallades "påsk", ibland "det osyrade brödets högtid".

Detta framgår klart av Luk. 22:1 och Apg. 12:3, 4 och av åtskilliga ställen hos Josephus. I ett berömt textavsnitt beskriver han hur många judar som tillfångatogs och dödades vid Jerusalems förstöring år 70 v.t. och konstaterar: "Från hela landet hade folk strömmat till hufvudstaden för att fira sötebrödshögtiden". Strax efteråt i samma avsnitt kallar han högtiden för "påsken". —Judarnas krig mot romarna (Stockholm 1987), s. 650-651.

Den "första dagen i det osyrade brödets högtid" är alltså här den 14 Nisan, inte den 15. Den skulle aldrig kunna avse den 13 Nisan! Matt. 26:17 och Mark. 14:12 slår därmed dubbelt fast att det redan var den 14 Nisan när Jesu lärjungar ställde sin fråga om påskfirandet!

Och detta är inte allt. Texten fortsätter med att säga att Jesus samlades med de tolv till måltiden när det "hade blivit afton". (Matt. 26:20, 21; Mark. 14:17, 18, 1917) Här visas återigen att han åt måltiden den 15 Nisan - en riktig, lagenlig påskmåltid. Texten förutsätter att alla förberedelser var gjorda när det "hade blivit afton". Påskalammet måste ha slaktats tidigare, på eftermiddagen. Om det hade slaktats strax efter solnedgången, som Sällskapet hävdar, skulle förberedelserna ha fortsatt till sent på kvällen! Och då måste det ha varit en "privat" slakt, i strid med bibelenlig, månghundrårig praxis, och i strid med den sedvänja både Jesus och hans lärjungar måste ha varit bekanta med sedan barndomen. Kan man över huvud taget tänka sig detta? Lägg märke till hur Vakttornets skildring här motsäger sig själv:

"Petrus och Johannes har enligt Jesu instruktioner redan kommit till Jerusalem för att göra förberedelser inför den judiska påsken. Jesus kommer dit senare på eftermiddagen tillsammans med de övriga tio apostlarna. Solen sjunker vid horisonten när Jesus och hans följeslagare vandrar nedför Olivberget. Det är sista gången Jesus betraktar staden i dagsljus från detta berg före sin uppståndelse. Snart anländer sällskapet till staden och beger sig till det hus där de skall fira påsken. De går uppför trappan till den stora salen på övervåningen, och där finner de att allt är förberett för deras påskfirande." (Den största människa som någonsin levat, 113. Vår emfas)

Bibelkännares vittnesbörd

Professor A. T. Robertson, en välkänd auktoritet på det grekiska språket och en aktad bibelkommentator, skrev en utredning om Jesu sista måltid i Evangelierna i jämförande sammanställning (svensk övers., Stockholm 1933). Han kommenterade Matt 26:17, 20; Mark 14:12, 17 och Luk. 22:7, 14 så här:

"Första dagen i det osyrade brödets högtid var den 14:e nisan. Därom råder intet tvivel. Josefus omtalar att högtiden varade åtta dagar. Samma dag räknades såsom den första i högtiden, emedan påskalammen då slaktades på eftermiddagen. För övrigt klarlägga Markus och Lukas frågan slutgiltigt genom att säga, att man på denna dag slaktade påskalammet." (s. 306, 307)

Utan twifwel har Jesus spisat påskalammet samma dag som andra Judar. Lärjungarne kände Mästarens undergifwenhet under lagen äfwen i denna del. Derföre fråga de icke om, utan blott hwar han ville äta påskalammet." — BIBLIA, Det är All den Heliga Skrift, Med Förklaringar, Tredje bandet (Stockholm 1878), kommentar till Matt. 26:17.

Ett försök att bortförklara texten

JVs ledning har känt trycket av den uppenbara betydelsen av Matt. 26:17 och Mark. 14:12. Hur har man tacklat detta problem? Man har helt sonika gett en annan mening åt texten! Sällskapets bibliska uppslagsverk Insight on the Scriptures, Vol. 2, 1988, förklarar på sid. 583 att uttrycket "den första dagen" i Matt. 26:17 kan återges med "dagen före". Man hänvisar till en fotnot till ordet "första" i den engelska New World Translation som säger: "Eller: 'På dagen före"'. Man drar slutsatsen att grekiskan tillåter att "frågan har ställts till Jesus på dagen före påsken". (Se också Aid to Bible Understanding, 1971, s. 1294.)

Men innebär det förhållandet att grekiskan tillåter en tolkning också att denna tolkning är sakligt korrekt? Inte nödvändigtvis och absolut inte i detta fallet! Den tolkning av texten som Sällskapet föreslår är omöjlig. Hur kan vi säga det? Jo, Lukas skildring i 22:7 använder inte uttrycket "första dagen", så att hans text skulle kuna läsas "dagen före". Den säger bara: "Så kom nu den dag i det osyrade brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet." (1917) JVs svenska Nya Världens översättning (1992) säger: "Så kom de ojästa kakornas dag, på vilken påsk [offret] måste slaktas." Det är en ordagrann och oklanderlig översättning. Den engelska New World Translation har ingen fotnot här, naturligt nog, för Lukas sätt att skriva medger inte Sällskapets lösning på sitt problem!

Den dag Lukas talar om kan inte med någon som helst gymnastik bringas att betyda den 13 Nisan, "dagen före" det osyrade brödets högtid! Den dag "då man skulle slakta påskalammet" är och förblir den 14 Nisan. Och när Sällskapets omtolkning är omöjlig i Luk. 22:17, är den också omöjlig i Matt. 26:17 och Mark. 14:12. Vi tror att JVs ledning inser detta. Hade man haft fullt förtroende för sin omtolkning skulle denna inte bara fått en undanskymd plats i en fotnot i studieupplagan av New World Translation. Den skulle då ha hedrats med en plats i själva texten till Matt. 26:17 och Mark. 14:12' Vi har inte kunnat hitta denna tolkning i någon annan översättning, varken i texten eller i någon fotnot. Den måste förkastas som fullständigt ohållbar.

Förberedelserna  -  Petrus och Johannes i templet och i övre salen

En av de största auktoriteter på påskfirandet som levat var den judekristne forskaren Alfred Edersheim. Sällskapet Vakttornet har flera gånger med respekt hänvisat till honom, t o m i artiklarna om påsken i Aid to Bible Understanding och Insight on the Scriptures. Enligt Edersheim sände Jesus iväg Petrus och Johannes att förbereda påsken "tidigt på förmiddagen den 14 Nisan". (The Temple, Grand Rapids, Eerdmans, repr. 1982, s. 245.)

Vi citerar här några stycken från Edershenns berömda bok The Life and Times of Jesus the Messiah, som publicerades första gången 1883 (Grand Rapids, Eerdmans, repr. 1980), Part Two, s. 482-488, eftersom den erbjuder en insikt och en inlevelse som aldrig har överträffats:

"Det var därför i avsikt att förbereda den riktiga påskmåltiden som Herren nu sände iväg Petrus och Johannes.... Eftersom allting, som vi förutsätter var klart i det utrustade övre rummet, skulle det bara återstå för Petrus och Johannes att ombesörja påskalammet och allt annat som krävdes för kvällsmåltiden.... Om vi inte misstar oss hade dessa inköp emellertid redan gjorts föregående eftermiddag av Judas. Det är inte troligt att de hade blivit lämnade till sista minuten, inte heller att Han som så nyligen fördömt handeln i templets förgårdar skulle ha sänt sina två lärjungar dit för att köpa påskalammet, vilket skulle ha varit nödvändigt för att försäkra sig om ett djur som godkänts i leviternas inspektion, eftersom det på påskdagen inte skulle ha funnits tid att låta det genomgå en sådan undersökning....

När omkring 13.30 enligt vår tid de två apostlarna gick uppför tempelberget i sällskap med en tät, brokig skara av glada, samspråkande pilgrimer, måste de ha känt sig oerhört ensamma bland dem. ... Förgårdarna i templet var packade till bristningsgränsen med tillbedjare från alla länder och från alla delar av landet. Prästernas förgård var fylld av präster och leviter i vit skrud - för på denna dag var samtliga 24 avdelningar i tjänst, och deras tjänster skulle tas i anspråk, fastän bara den avdeluing som hade jouren den veckan skulla ha hand om den ordinarie verksamheten, som föregick den som hängde samman med högtiden....

Tillbedjarna släpptes in i prästernas förgård i tre omgångar. När den första skaran hade kommit in stängdes de massiva Nikanorportarna, som ledde från kvinnornas förgård till Israels förgård, och alla andra sidoportar till prästernas förgård. Tre stötar från prästemas trumpeter tillkännagav att lammen slaktades. Detta gjorde varje israelit för sig. Vi kan knappast ta fel om vi antar att Petrus och Johannes skulle vara med i den första av de tre grupperna som de offrande indelades i, för de måste ha varit mycket angelägna att komma i väg och träffa Mästaren och sina bröder i den 'övre salen'.

Petrus och Johannes hade slaktat lammet. De officierande prästerna stod i två rader upp till det stora brännofferaltaret. När en fångade upp blodet från det döende lammet i en guldskål, räckte han den till sin kollega och mottog i retur en tom skål, och så transporterades blodet fram till det stora altaret, där det kastades i en rörelse mot altarets fot. Medan detta pågick sjöngs Hallel av leviterna ...

Offret lades på stavar som låg på Petrus och Johannes axlar. Det var nu flått och rensat. De delar som skulle brännas på altaret var avlägsnade och förberedda för elden. Den andra gruppen av offrande kunde inte ha kommit särskilt långt i ritualen när apostlama, som bar sitt lamm, styrde sina steg tillbaka till Markus hem, för att där göra de slutliga förberedelserna för 'kvällsmåltiden'. Lammet skulle stekas på ett spett av granatäpple som skulle gå rakt igenom det från munnen till analöppningen. Man var särskilt noga med att lammet under stekningen inte skulle beröra ugnen. Allt annat skulle också göras i ordning ... de osyrade bröden, de bittra örterna, fatet med vinäger.... Slutligen skulle festlamporna göras i ordning. Det var troligen nar solen började gå ner i horisonten som Jesus och de andra tio lärjungarna än en gång gick ner från Oljeberget in i den heliga staden."

Det finns en del forskare som bestrider att det fanns ett påskalamm på bordet under den måltid som Jesus höll med sina lärjungar kvällen före sin död. Dr. E. W. Bullinger gav uttryck åt denna uppfattning i appendix 156 i sin välkända The Companion Bible (Bagsters, London, repr. 1970). Det gjorde också Dr. F. W. Farrar i boken Jesu lif (sv. övers.7 Stockholm 1881), s. 663-664.

Men detta motsägs av skildringarna hos Matteus och Markus och allra mest av Lukas skildring. Edersheim kommenterar detaljrikedomen hos Lukas och säger:

"Det är nästan omöjligt att föreställa sig något mer uppenbart än att han vill få oss att förstå att Jesus stod i begrepp att fira den regelrätta judiska påskmåltiden.... Ingen uppfinningsrikedom kan bortförklara dessa fakta." - The Life and Times, II, s. 481.

(Vine's Expository Dictionary of New Testament Words, s. 848, art. "Passover") I Luk. 22:7-15 används det hela fem gånger. I 1917 års sv. översättning, liksom i Åkesons och Giertz översättningar, används ordet "påskalammet" här fyra gånger och "påskalamm" en gång. I NT 81 används "påsklammen" en gång, "påskmåltiden" tre gånger och "påskmåltid" en gång.

Översättningen "påskalammet" eller "påsklammen" är ofrånkomlig när det i Luk. 22:7 talas om att slakta pascha. På de fyra följande ställena är det närmast en smaksak om man översätter med "påskmåltid" eller "påskalamm". Påskalammet var nämligen alltid den viktigaste delen av påskmåltiden. Det var otänkbart att man skulle kunna äta pascha utan att äta påskalammet, och denna text börjar med att uttryckligen nämna slakten!

För att visa att Jesu sista aftonmåltid var en genuin påskmåltid och ingenting annat citerar vi här Luk. 22:7-15 enligt Giertz översättning från 1981 (vår emfas):

"Så kom den dag i det osyrade brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet. Då sände han iväg Petrus och Johannes och sade: Gå och red till åt oss, så att vi kan äta påskalammet. De frågade honom: Var vill du att vi skall reda till det? Han svarade: Strax ni kommer in i staden, kommer ni att möta en man som bär en kruka vatten. Följ honom till det hus där han går in, och säg till värden i det huset: Mästaren frågar dig: Var finns salen där jag kan äta påskalammet med mina lärjungar? Han kommer då att visa er en stor sal i övre våningen med dynor på bänkarna. Red till åt oss där. De gick bort och fann allting som han hade sagt dem. Och de redde till påskalammet.

Nar tiden var inne, lade han sig till bords och apostlarna med honom. Och han sade till dem: Jag har längtat mycket efter att få äta detta påskalamm med er, innan mitt lidande börjar."

Professor Joachim Jeremias, 1900-talets kanske störste auktoritet på det bibliska påskfirandet, skriver på liknande sätt att ordet "detta" i sammanhanget knappast tillåter "någon annan syftning än på ett lamm som faktiskt fanns framför Jesus". (The Eucharistic Words of Jesus, Philadelphia 1986, s. 18, 19)

Men hur förhåller sig detta till den framställning som görs i Johannesevangeliet? Och hur är det med påståendet att olika kalendrar användes? Dessa och liknande frågor skall vi behandla i kommande nummer av Informationer.

Tillbaka till hemsidan