TRAKASSERAD FÖR RÖDA KORSET

av Rud Persson

 

Hur skulle du reagera om ortens polis plötsligt frågade dig om du blivit medlem i Röda Korset? Vad skulle du säga om polisen flera månader senare ringde dig för att meddela att två polismän önskade komma hem till dig för att få svar på frågor angående ditt medlemskap i Röda Korset? Hur skulle du reagera om du fick reda på att dina svar på de frågorna skulle rapporteras vidare till rikspolisen? Vad skulle du säga om du också fick reda på att rikspolisen inte gav sig personligen till känna ens för de lokala poliserna utan kommunicerade med dessa enbart med hjälp av en kod och en stämpel? Hur skulle du reagera om du senare också fick veta att man inte bara sänt dina svar på frågorna vidare utan också sänt en särskild skrivelse om ärendet med en värdering av dig som person samtidigt som man överlämnade ”denna sak för  vidare åtgärder”? Vad skulle du säga om du under lång tid skulle gå och vänta på vad rikspolisen skulle besluta angående ditt medlemskap i Röda Korset?

 

Du skulle utan tvekan säga att du i så fall levde i en fasansfull polisstat, ett samhälle skrämmande likt det som tidigare fanns bakom järnridån och på pricken likt det som George Orwell beskrev i boken 1984 och Franz Kafka skrev om i boken Processen.

 

Jag har varit med i ett sådant samhälle och upplevt exakt det som beskrivits ovan! Det skedde i ett samhälle i samhället, i vad som gör anspråk på att vara en kristen världsrörelse. Det handlar om Jehovas Vittnen! Det jag skall skildra här kan te sig så overkligt att en del skulle kunna tro att det omöjligen kan ha hänt. Därför publicerar jag samtidigt två brev från JVs svenska avdelningskontor till de äldste i JVs församling i Perstorp, brev som till fullo bekräftar det jag skriver. Fastän dessa brev var avsedda att förbli hemliga lyckades jag få kopior av dem, och en advokat jag konsulterade bekräftade att jag hade rätt att publicera dem.

 

 

Inga svårigheter väntade

 

När jag drabbades av trakasserierna om Röda Korset hade jag varit med i JV i mer än 25 år. Jag hade forskat mycket i JVs lärosystem och historia och kände väl till vad som var tillåtet och inte tillåtet. Under min forskning om rörelsen hade jag stött på mycket korruption, men jag hade aldrig själv blivit utsatt för någon orättfärdig behandling. Nu fick jag emellertid ett tillfälle att studera JVs organisation på verkligt nära håll. Det jag då fick se var ett iskallt järnmaskineri, totalt utblottat på kärlek och kristen förståelse.

 

Jag hade sannerligen inte förväntat dessa trakasserier. Att JV ofta hade en negativ syn på humanitär hjälp var ingenting jag behövde fästa mig vid. Något förbud att vara medlem i hjälporganisationer fanns inte publicerad i JVs litteratur. Tvärtom hade redan Charles T. Russell skrivit att hjälp ”till Röda Korset förvisso inte skulle komma i konflikt med någons känsliga samvete”. (The Watch Tower, Nov. 15, 1915; The Watchtower Reprints, 1919, s 5805) Min egen mor, som var ett lojalt JV, hade haft nytta av Röda Korsets invalidhjälp sedan hon blivit permanent sjuk. Det hade också gjorts anordningar för henne på ett rehabiliteringshem som Röda Korset drev i hemtrakten. I samband med detta hade min far, som tillhörde den lokala äldstekretsen, kunnat fastställa att Röda Korset varken hade med kyrkorna eller militären att göra. Dessa anordningar blev emellertid aldrig utnyttjade eftersom min mor dog i augusti 1984.

 

Det var dock först i samband med svältkatastrofen i Etiopien i mitten på 80-talet som mitt intresse för Röda Korset på allvar väcktes. Den massiva hjälp som då sattes in gav en överväldigande insikt om att Röda Korset var den hjälporganisation som gjorde mest för att hjälpa de nödlidande i världen. Jag erinrade mig också de herioska insatser som Röda Korset gjorde i slutet av andra världskriget, då tiotusentals människor räddades från de tyska koncentrastionslägren med de ”vita bussarna” från Danmark och Sverige. Jag och min fru, som också tillhört JV i många år, ansåg nu att vi borde ta Jesu liknelse om den barmhärtige samariten på större allvar än vi dittills hade gjort. Röda Korsets grundpriciper om opartiskhet och neutralitet tilltalade oss. Vi ville hjälpa till med det lilla vi kunde bidraga med och blev medlemmar i Svenska Röda Korset i januari 1986. Genom att betala en liten årlig medlemsavgift skulle vi regelbundet få information om de olika nödhjälpsprojekten och kunna välja när och hur vi skulle bidraga.

 

Allt föreföll att vara frid och fröjd. Första gången vi talade med något annat JV om Röda Korset var i slutet av maj 1986 då den presiderande tillsyningsmannen i vår lokala JV-församling kom fram till mig på gammalmarknaden i Ljungbyhed och frågade om jag hade ”gått med i Röda Korset”. Jag förväntade då att vi skulle ha ett vänligt samtal om detta, men när jag bekräftade att jag blivit medlem släppte han samtalet och ställde inga fler frågor. Detta var inte likt honom, men eftersom jag inte kunde drömma om att mitt medlemskap skulle kunna betraktas som ett problem fäste jag ingen vikt vid detta.

 

 

Agerande helt bakom min rygg

 

Jag fick senare klart för mig att man redan före denna tidpunkt börjat agera i fallet bakom min rygg! En annan äldste hade hört att jag blivit medlem i Röda Korset. Han blev bekymrad eftersom han trodde att Röda Korset kunde vara en avdelning av det militära. Fastän denne äldste brukade råda Vittnena att alltid tala med den person det gällde innan man gick vidare kontaktade han inte mig utan gick direkt till de andra äldste med sin oro. När han senare besökte mig  - i maj 1987 - konfronterade jag honom med denna hans motsägelsefulla hållning. ”Jag är helt enkelt för feg”, erkände han då. Han har senare flyttat utomlands.

 

Den lokala äldstekretsen hade nu ett stort bekymmer. Man tänkte sig att jag genom mitt engagemang i Röda Korset skulle kunna ha brutit min kristna neutralitet enligt texten i Jes. 2:4! Man diskuterade fram och tillbaka. Jag försvarades av min yngre bror, som liksom min far tillhörde äldstekretsen. Han menade att jag bara var intresserad av humanitär hjälpverksamhet. Inte ett ord om saken nämndes emellertid till mig. I stället skrev församlingens sekreterare för äldstekretsens räkning ett brev till avdelningskontoret i Arboga daterat den 19 juni 1986 och frågade om man skulle kalla mig inför en dömande kommitté för att utröna om jag brustit när det gäller kristen neutralitet!

 

I sitt svarsbrev daterat den 25 juni 1986 som sändes till sekreteraren rådde avdelningskontoret de äldste att låta saken vila. Man påstod sig vara osäker på hur man skulle betrakta medlemskap i Röda Korset. Man skulle undersöka saken närmare, rådfråga den styrande kretsen och sedan höra av sig igen. Av brevet framgår att kretstillsyningsmannen, Gert Andersson, fick en kopia. Jag var vid denna tid fullständigt ovetande om de svårigheter som nu seglat upp. Inte förrän i slutet av oktober samma år, sedan avdelningskontoret sänt sina instruktioner, kunde jag förnimma någonting som tydde på att mitt lilla engagemang i Röda Korset hade förorsakat stora bekymmer. Min bror som var anställd i min firma och träffade mig nästan dagligen teg. Det gjorde också min far och resten av de äldste. Det var naturligtvis extra smärtsamt att efteråt få klart för sig att även min far och min bror varit införstådda med detta svekfulla, ovärdiga agerande.

 

[Avdelningskontorets brev av 25 juni 1986]

 

  

 

  

”Hur kunde du gå med i Röda Korset?!?”.

 

Efter sitt besök i församlingen den 12-17 augusti skrev Gert Andersson i sin rapport till avdelningskontoret:”De äldste väntar S:s [Sällskapets] svar om frågan kring Röda Korset.” Sällskapets instruktioner kom i ett brev till den presiderande tillsyningsmannen daterat den 15 oktober 1986. Brevet anlände precis lagom  till  kretssammankomsten som hölls i Ulricehamn den 18 och 19 oktober. Allting tyder på att brevet då diskuterades tillsammans med Gert Andersson, som fått en kopia också av detta brev, och att man då kommit överens om en strategi.

 

På kvällen måndagen den 20 oktober ringde den presiderande tillsyningsmannen och informerade mig om att Sällskapet ville att jag skulle besvara  frågor i närvaro av två äldste! Dessutom ville han veta om min hustru också hade blivit medlem i Röda Korset. Jag blev oerhört upprörd över hans och de andra äldstes fullständigt oetiska handlingssätt och skrädde inte orden. Vid detta tillfälle påstod tillsyningsmannen att Röda Korset agerade i strid med kristen neutralitet bl a genom att ta hand om krigsveteraner. Jag motsade honom genom att påpeka att de veteraner som togs om hand inte längre var soldater utan människovrak. Jag var så indignerad över de äldstes skändliga beteende och den ofattbara okunnighet jag ställdes inför att jag först vägrade att ställa upp på någon utfrågning. Nästa morgon fick jag besök av min far som vädjade till mig att ställa upp. Sedan jag tänkt igenom saken gick jag också med på detta. Jag lyckades också få frågorna i förväg eftersom man höll med mig om att ett skriftligt svar från min sida skulle vara det bästa.

 

Den allmänna uppfattningen bland de äldste vid denna tid var att jag skulle bli utesluten. På förmiddagen den 22 oktober försökte jag prata om saken med min bror på vår gemensamma arbetsplats. Han ville inte säga någonting men skakade på huvudet och stönade: ”Hur kunde du gå med i Röda Korset!?!”

 

Det stod helt klart att jag betraktades som en brottsling.

 

 

”Är det din önskan att fortsätta ditt medlemskap i Röda Korset?”

 

Den 2 november 1986 besökte den presiderande tillsyningsmannen och tillsyningsmannen för tjänsten mig i mitt hem för att få svaren på frågorna. Den sistnämnde hade flyttat ner från Mellansverige sedan frågan om Röda Korset tillsänts avdelningskontoret och var alltså ny i äldstekretsen. Jag hade skrivit ett detaljerat svar på  frågorna och undertecknat det. Jag läste ordagrant upp svaret och gav det sedan till dessa två äldste, som lovade att vidarebefordra det. De fick en kopia – jag behöll originalet själv.

 

De frågor jag fick var:

 

1)  Vad är ditt motiv till att gå med i Röda Korset?

2)  Menar du att Röda Korset står för det som är rätt och riktigt?

3)  Är du medveten om Röda Korsets program för blodtransfusioner?

4)  Är du medveten om att Röda Korset har medlaruppgifter nationerna emellan?

5)  Är det din önskan att fortsätta ditt medlemskap i Röda Korset?

 

Dessa frågor var avsedda att vara hotfulla, att få mig att på något sätt kompromettera mig eller helt kapitulera och ge upp Röda Korset. För mig tedde de sig lika ondskefulla som fariséernas försök att snärja Jesus. 

 

 

Svaret på den fem frågorna

 

Så här tacklade jag frågorna:

 

1)  Mitt motiv var att hålla mig informerad om Röda Korsets hjälpinsatser. Innebörden var att jag önskade ge lämpliga bidrag. Jag framhöll att min hållning var i harmoni med de få direkta uttalanden om Röda Korset som fanns i Sällskapets litteratur. Jag hänvisade också till olika uttalanden som indirekt eller genom analogi visade att medlemskap i Röda Korset var i full harmoni med organisationen. Jag framhöll uttalandena om fackföreningarna i Vakttornet 1juli 1961, s 311,312, artikeln om välgörenhet i Vakna! 8 dec. 1977, s 22 och de riktlinjer för förvärvsarbete som publicerades i Vakttornet 15 nov. 1982, s 20.

 

2)  Jag svarade att jag sympatiserade med Röda Korsets opartiska hjälp åt de nödställda, som jag uppfattade vara vad Röda Korset står för. Jag påpekade också att min syn på Röda Korset hade genomgått en förändring liknande den som beskrevs i The Watch Tower, 1 juni 1918:

 

”En kristen som kan ha fått den förvrängda uppfattningen att Röda Korsets verksamhet bara stöder dödandet…kan inte hjälpa Röda Korset. Sedan kan han komma fram till den vidsynta ståndpunkten att Röda Korset är förkroppsligandet av att hjälpa de hjälplösa, och han blir i stånd till och villig att hjälpa Röda Korset efter förmåga och tillfälle.” (The Watchtower Reprints, 1919, s 6268)

 

3)  Jag framhöll att Svenska Röda Korset inte hade någon blodprofil eftersom det i Sverige i fredstid är landstingen som ansvarar för blodbankerna och sjukhusen för blodtransfusionerna. Jag erkände naturligtvis att Röda Korset ansvarade för blodförsörjningen i vissa länder. Men för att få ett rimligt perspektiv på detta påpekade jag att det även i dessa länder var sjukhusen som stod för de faktiska blodtransfusionerna. Jag framhöll att jag inte trodde att JV måste bojkotta den institutionella sjukvården pga dess omfattande bruk av blod – ”varken som patient, anställd eller annan intressent”. Och om det är så, påpekade jag, kan det inte heller vara rimligt att JV måste bojkotta Röda Korset pga av dess blodhantering i vissa länder.

 

Dessutom riktade jag uppmärksamheten på den omständigheten att JVs ledning godkänt att ett JV som var doktor utförde en blodtransfusion åt ett icke JV. (Vakttornet 15 jan. 1965, s 42,43) och att man t  o m tillät att ett JV själv  använde sig av blodprodukter i samband med ”difteri, stelkramp, virushepatit, rabies, blödarsjuka och RH-immunisering”, blodprodukter som i somliga länder härrörde från Röda Korsets blodbanker! (Vakttornet 15 oktober 1978, s 30) Jag framhöll att det därför var svårt att se hur Röda Korsets blodhantering i vissa länder skulle kunna inverka menligt på mitt helt annorlunda intresse för Röda Korset.

 

4)  Mitt svar blev att Röda Korsets medling var begränsad till humanitära sammanhang och syftade till att hjälpa nödställda. Jag påpekade det faktum att sådan opolitisk medling ombesörjdes av den helt fristående Internationella Rödakorskommittén som består av 25 schweiziska medborgare. Jag framhöll att Röda Korset var en icke-militant, neutral organisation och att den som sådan skilde sig fördelaktigt från den internationella fackföreningsrörelsen som ett stort antal JV stödde genom medlemskap. Jag var därför övertygad om att medlemskap i Röda Korset på inget sätt gick emot Jes. 2:3,4.

 

Vid sidan om påpekade jag för de två äldste att fackföreningarna i Sverige fortfarande var direkt sammanlänkade med det socialdemokratiska partiet. Även om JV och andra kunde reservera sig mot kollektiv anslutning till detta parti var det odiskutabelt att fackföreningarna var politiska på ett iögonfallande sätt. Dessutom, framhöll jag, var det ohållbart att hävda att medlemskap i en fackförening i sig skulle vara legitimt för kristna  bara för att det kunde vara obligatoriskt för en anställning. Om medlemskap i en världslig organisation skulle vara fel skulle inget arbete kunna legitimera sådant medlemskap. Medlemskap i Röda Korset måste därför vara minst lika legitimt som medlemskap i en fackförening. Eftersom JV accepterade medlemskap i de politiska fackföreningarna var det ohållbart att ifrågasätta medlemskap i det fullständigt opolitiska och neutrala Röda Korset.

 

5)  Skulle jag fortsätta mitt medlemskap i Röda Korset? Jag framhöll att jag funnit att sådant medlemskap var i full harmoni med vad Sällskapet publicerat i sin litteratur. Jag lät förstå att frågan skulle bli meningsfull först om man klart visade att medlemskap skulle vara oförenlig med kristendomen. Jag antydde att det skulle vara lämpligt för Sällskapet att publicera sin ståndpunkt om man kommit till den slutsatsen att medlemskap i Röda Korset skulle ha negativa konsekvenser för ett JV.

 

 

Ingen information

 

Vid detta sammanträffande i mitt hem fick jag inte se avdelningskontorets brev av den 15 oktober. Jag fick över huvud taget ingen information vid detta tillfälle! Det enda syftet med besöket var att klart fastställa för avdelningskontoret hur jag såg på saken. Det var först senare som jag lyckades få fotokopior av de relevanta dokumenten, inklusive baktalande rapporter som lämnats av kretstillsyningsman Gert Andersson. Detta läckage av s k konfidentiellt material förorsakade stor oro både bland de lokala äldste och på avdelningskontoret.

  

 [Avdelningskontorets brev av 15 oktober 1986]

 Sidan 1  

 

 

 [Avdelningskontorets brev av 15 oktober 1986]

 Sidan 2  

  

 

 

”Vi överlämnar denna sak för vidare åtgärder”

 

När de äldste fick mina svar insåg de att deras rödakorsfall inte var vad de hade tänkt sig. Men förutom mitt skrivna svar sände tjänstekommittén ändå en nedsvärtande, lögnaktig rapport till Sällskapet i Arboga, daterad den 16 november 1986. Man avslutade sin rapport med orden: ”Samtidigt som vi överlämnar denna sak för vidare åtgärder sänder vi våra kära hälsningar!” Oturligt nog för dessa äldste lyckades jag få en kopia också av denna högst kränkande rapport och kunde sända en detaljerad, 6 sidor lång vederläggning till Sällskapet, daterad den 9 januari 1987. Följande vecka besökte Gert Andersson församlingen igen. Hans rapport till avdelningskontoret för 13-18 januari innehöll följande konstaterande: ”Fam. Rud Persson har inte visat sig nu på ett par månader. Har ju skrivit till Sällskapet via äldstekretsen om synen på Röda korset. Bröderna inväntar besked.” Veckor och månader gick, men inget besked kom! När jag själv ringde till avdelningskontoret om saken i april 1987 hade ännu inget besked kommit!

 

 

Anklagelser rörande våra barn

 

Innan jag redogör för denna den sista fasen i ärendet vill jag redogöra för några av de anklagelser som gällde våra barn. I brevet ovan av den 15 oktober 1986 till den lokala äldstekretsen ställde avdelningskontoret följande frågor om mig, frågor som direkt hade med våra barn att göra:

 

”Hur ställer han sig till blodmat som serveras i skolan? Har han informerat lärarna om vår ståndpunkt i detta? Födelsedagsfirande osv. i samband med skolaktiviteter? Detta med tanke på att broder Gert Andersson i något sammanhang kommenterade om detta när det gäller broder Rud Perssons barn.”

 

I mitt långa brev till Sällskapet av den 9 januari tillbakavisade jag med eftertryck alla insinuationer om att våra barn skulle ha ätit blodmat. Man hade bara serverat blodkorv en enda gång under den tid våra barn gått på skolan och vid detta tillfälle hade våra barn på eget initiativ vägrat att äta också den alternativa mat – köttfärslimpor – som serverades, för säkerhets skull. Detta hade inte varit något som helst problem på skolan, men en ny JV-familj som flyttat  till orten från Blekinge hade anlagt ett närmast fanatiskt synsätt och tycktes tro att nästan alla charkuteriprodukter som serverades innehöll blod, en fullständigt orimlig uppfattning som ingen annan familj i församlingen hyste. Det var denna nya familj som förorsakat frågan om blodmat på skolan. Någon anklagelse om denna sak framförde tjänstekommittén inte heller i sin rapport av den 16 november 1986.

 

Däremot påstod tjänstekommittén att våra barn till skillnad från andra barn på skolan i andra avseenden inte skulle vara ”lojala”. Det handlade om ren illvilja från de äldste sida. Det hade varit lätt att här visa att de äldstes egna barn lindrigt sagt varit dåliga föredömen och att våra barn på inget sätt kom till korta vid en jämförelse. Jag utvecklade också detta i detalj i mitt långa brev till avdelningskontoret. Bl a hade barn till en av de äldste agerat så tvärt emot organisationens anvisningar att vi inte kunde lämna den s  k ”skolbroschyren” till lärarna och därmed kompromettera dessa barn. Men eftersom frågan här gäller Röda Korset tar jag inte upp mer än vad som krävs med tanke på avdelningskontorets brev av den 15 oktober 1986.

 

 

Önskade direktiv sändes aldrig

 

Som redan nämnts hade ännu i april 1987 inga anvisningar om åtgärder mot mig sänts till de lokala äldste. Och några sådana anvisningar sändes aldrig! Det är tänkbart att mitt skrivna svar och mina bemötanden av de äldstes anklagelser gjort ett visst intryck i Arboga. Och insikten om att jag tycktes kunna få tag i hemliga handlingar kan också ha haft en avkylande effekt. Det kom tydligt fram flera gånger att man ansåg det allra allvarligaste i hela ärendet vara att jag fick information som det inte var meningen att jag skulle få. Om det var något man inte önskade i Arboga var det att deras hemliga dokument skulle få offentlighetens ljus på sig. Det var ett stort nederlag för JVs avdelningskontor i Danmark när ett hemligt arkiv med känsliga uppgifter plötsligt visades upp i dansk TV några år efter denna händelse!

 

Men även bortsett från sådana överväganden torde det ha varit svårt  att  agera när man inte ens klart vågade säga eller skriva att ett Jehovas Vittne inte kunde vara medlem i Röda Korset! Som framgår längre fram i skildringen är det otänkbart att JV skulle komma ut med ett öppet förbud mot medlemskap i Röda Korset, hur gärna man än ville. Jag var därför hela tiden säker på att man inte skulle våga vidta några åtgärder, fastän man agerade hotfullt och fastän samtliga äldste trodde annorlunda.

 

 

Telefonsamtal med Åke Carlsson och Rune Grahn

 

Det trodde man fortfarande den 8 april 1987. För att få ett slut på ärendet beslöt jag att då ringa till avdelningskontoret i Arboga för att höra vad de ansvariga där skulle säga. Eftersom jag önskade att de äldste skulle tvingas inse att de varit ute i ogjort ärende beslöt jag att banda samtalet. Om det blev nödvändigt skulle de själva kunna få höra vad  ledningen sagt.

 

Jag fick tala med både Åke Carlsson och Rune Grahn från  landskommittén.  Brevet av den 15 oktober hade haft en synnerligen allvarlig ton, men nu lät det helt annorlunda! Särskilt Carlsson var mycket vänlig. Han skrattade när han sade att organisationen inte kunde tala om för vännnerna hur de skulle förhålla sig i frågor som denna! Han höll med om att medlemskap i Röda Korset kunde betraktas på samma sätt som  medlemskap i ekonomiska föreningar och fackföreningar. ”Har någon kritiserat dig?” frågade han. Han berättade sedan att Sällskapet fått hjälp av Röda Korset i Kina.

 

Rune Grahn bekräftade att inga åtgärder skulle vidtas mot mig. Han sade att den styrande kretsen hade meddelat att medlemskap i Röda Korset skulle kunna få konsekvenser för privilegier i församlingen. Han jämförde uttryckligen saken med att ha skägg. Fastän ett skägg inte var fel kunde det utgöra ett hinder om det betraktades negativt av de lokala bröderna, framhöll han.

 

Han sade emellertid att mina hänvisningar till tidigare uttalanden i Vakttornet nog inte hade den tyngd som jag tillmätte dem. Sällskapet kunde ju ändra syn utan att publicera ändringen, menade han. Sällskapet hade gjort så när det gäller militärtjänst, sade han. Jag påminde honom om att organisationens officiella ståndpunkt var att äldre litteratur kunde konsulteras om nyare publikationer inte behandlade en fråga. Detta kunde han inte bemöta.

 

Det var för övrigt inte sant att Sällskapet hade ändrat uppfattning i militärfrågan utan att publicera den. Visserligen hade man när man årtionden tidigare skärpte hållningen till att förkasta också civil tjänst inte presenterat ändringen på samma sätt som man oftast presenterade ändringar. Men saken fanns ändå klart omvittnad i JVs litteratur. Men Röda Korset hade man inte klart behandlat sedan frågan var uppe i Vakttornet 1918 och 1919!

 

 

Upplösningen

 

Efter detta samtal avvaktade jag en tid för att se om de äldste på något sätt skulle höra av sig. Det gjorde de inte. Så en månad senare informerade jag min bror om telefonsamtalet jag haft med Carlsson och Grahn. Han blev lättad över att någon form av ”dom” hade framkommit även om det inte skett på det sätt han och de andra äldste tänkt sig. Redan på  församlingens möte samma kväll informerade han sina medäldste om den vändning saken nu tagit. De verkade lita på mina uppgifter så bandupptagningen behövde inte användas. Den presiderande tillsyningsmannen ringde mig strax efteråt  och sade att han var ”mycket glad” över att ärendet fått denna upplösning. Jag tror att han verkligen menade det. Min far hade under tiden flyttat till en grannförsamling men han konstaterade att det var anmärkningsvärt att Sällskapet inte ville meddela de äldste vad man hade meddelat mig. Och det var det verkligen!

 

 

Ett orwellianskt polissamhälle

 

Naturligtvis var jag och min hustru djupt upprörda över det avskyvärda sätt som de äldste och Sällskapet hade agerat på. Det var nästan ofattbart att en organisation som  gjorde anspråk på att vara kristen skulle kunna trakassera församlingsmedlemmar som bara önskade ta Luk. 10:29-37 på större allvar. Det var den mest kränkande erfarenhet jag någonsin varit med om.

 

Det är viktigt att här fastställa att det inte bara handlade om ett lokalt övergrepp. Alla nivåer i organisationen var involverade, förutom de lokala äldste också kretstillsyningsmannen, avdelningskontoret och den styrande kretsen i Brooklyn. Ärendet säger därför åtskilligt om vad för slags organisation Jehovas Vittnen är. Den utgör ett orwellianskt polissamhälle som också Franz Kafka skulle känna igen! Jag påstår att enbart denna händelse visar att JV i verkligheten inte är en kristen rörelse. Detta understryks av den omständigheten att någon ursäkt för övergreppet aldrig framfördes. Den presiderande tillsyningsmannen sade däremot att jag borde vara ”storbelåten” med utgången. Liksom i andra polissamhällen är inställningen den att man skall finna sig i övergrepp och låta sig nöjas med att ”slippa undan”. Så får  det inte vara i en kristen rörelse.

 

 

Pengar till nödlidande suspekt

 

Och i en kristen rörelse måste man ha en helt annan inställning till humanitär hjälp än JV de facto har. Organisationen har visserligen slagit fast att välgörenhet är upp till den enskilde och därför i teorin godkänd. Ändå är det nu helt uppenbart att organisationen inte önskar att JV skall bli involverade ens i mindre humanitära sammanhang. Det anses helt i sin ordning att spendera stora penningsummor på resor, lyxbilar och sofistikerade kameror. Men att spendera små penningsummor på världens behövande betraktas i verkligheten med misstänksamhet.

 

När jag besöktes av två äldste för att få svar på de fem frågorna ovan sade den nyligen inflyttade tillsyningsmannen för tjänsten att han personligen inte kunde förstå varför jag ville understödja Röda Korset med tanke på att Jehovas vittnen hade en egen nödhjälpsfond. Jag blev då tvungen att påpeka att denna fond enbart användes för hjälp till JV, inte till andra behövande. En fond till de egna behoven är förvisso bra, men  poängen med liknelsen om den barmhärtige samariten är att hjälp skall erbjudas till människor som inte tillhör den egna gruppen. Så vittnade även denne tillsyningsman om JVs likgiltighet för världens nödlidande.

 

När jag blev medlem i Röda Korset framhöll de lokala rödakorsarna att JV till skillnad från de flesta andra inte gav något under insamlingarna. Särskilt var det tre JV-familjer som bott grannar med varandra här på orten som alltid avvisat insamlingsbössorna. Jag vet att det fanns undantag bland JV, men tyvärr har den negativa hållningen till humanitär hjälp varit  den helt dominerande. Och eftersom Röda Korset är världens största hjälporganisation är det särskilt Röda Korset man rynkat på näsan åt.

 

 

”Röda Korset till och med tillhandahöll bensinen”

 

Detta har man gjort fastän man själv använt sig av Röda Korset! Med tanke på hur man angripit mig för mitt medlemskap och med tanke på vad man skrivit om Röda Korset i sitt brev av den 15 oktober 1986, borde ärligheten kräva av JV och dess ledning att man över huvud taget inte skulle vilja ha med Röda Korset att göra! Men så är det långtifrån!

 

Som framgått ovan nämnde Åke Carlsson att Sällskapet fått hjälp av Röda Korset i Kina. Jehovas Vittnens Årsbok 1989 ger ett annat flagrant exempel på JVs dubbelmoral. Den utsatta positionen hos Vittnen i ett afrikanskt land blev känd bland sydafrikanska JV. Man samlade då ihop 83 ton livsmedel och kläder. ”Genom Röda korsets försorg delades sändningarna omgående ut till våra bröder”, hette det på s 64.

 

Ett ännu värre exempel på hyckleri kom fram när Lars Erik Eriksson från Arboga talade vid överlämnandet av en ny Rikets Sal i Hässleholm den 24 mars 1990. Eriksson kom in på JVs hjälpsändningar till Vittnen bakom den nyss fallna järnridån. Följande uttalande är ordagrant hämtat från den bandupptagning som JVs församling i Hässleholm gjorde vid detta tillfälle:

 

”Jag kan berätta för er då att dom som först kunde ta sig  in i Rumänien, det var våra ungerska bröder, kunde ta sig in i Rumänien i slutet av december [1989] då när vi hade revolutionen där nere. Och vid den tidpunkten så var det inte egentligen tillåtet att ta sig över gränsen då, så man fick ta kontakt med Röda Korset, man fick tala om vilka man var, och så tillverkade Röda Korset dekaler som man kunde sätta på sina bilar. Och då stod det på dekalerna: ’Hjälpsändning från Jehovas vittnen i Ungern till deras trosfränder i Rumänien’. Och så gav man sig då av iväg in i Rumänien och kom i kontakt med bröderna och underrättades om vilka behov man hade. Kan ni tänka er att Röda Korset till och med tillhandahöll bensinen för den här konvojen, det var ju något alldeles otroligt.”

 

Konvojen måste ha haft rödakorsemblem på bildekalerna  för att respekteras. Annars skulle det ha varit meningslöst att få hjälp av Röda Korset. Dekaler som enbart nämnde att det rörde sig om hjälp till Jehovas Vittnen skulle man ha kunnat tillverka själva. Men sådana skulle inte ha respekterats. Hela poängen var att man ville ha sanktion av Röda Korset. Därför måste det också ha framgått att det var en rödakorssändning!

 

Om man jämför särskilt denna sista beskrivning med vad organisationen skrev i sitt brev av den 15 oktober 1986 och de kränkande frågor man därefter ställde mig inför inser man att man har att göra med en organisation som säger ett men själv inte drar sig för att göra  något helt annat!

 

 

Förbud mot medlemskap osannolikt

 

Här finns också förklaringen till varför JV inte publicerat något förbud mot att vara med i Röda Korset. Trots den extremt negativa hållning man gett uttryck åt vill man fritt kunna få all den hjälp som Röda Korset kan ge. Att samtidigt officiellt fördöma hjälporganisationen skulle givetvis leda till mycket dålig publicitet. Och dålig publicitet har Jehovas Vittnen redan nog av.

 

Samtidigt vill man inte att JV skall engagera sig i Röda Korset eller sända pengar dit. Pengarna anses göra bättre nytta i den egna rörelsen, fastän samma resonemang aldrig förs när det  gäller andra utgifter som JV kan unna sig. Skulle JVs ledning skriva i Vakttornet att det är fullständigt legitimt att understödja Röda Korset, skulle många Vittnen med en humanitär läggning med säkerhet också göra  så. Det förefaller därför som om man  faktiskt tycker det är bäst att låta JV fortsätta tro att man inte bör vara med i Röda Korset, fastän man med stor sannolikhet aldrig kommer att skriva detta i sin litteratur!

 

 

Hemlig kod i brev

 

Slutligen vill jag närmare kommentera Sällskapets brev till de äldste i Perstorp av den 15 oktober 1986. Som vem som helst kan se finns det överst till höger en symbol före datum. Det står ”SR:SL 1986-10-15”. Kombinationen ”SR:SL” är i själva verket en hemlig kod för den person som skrivit brevet. Samma kod hade använts också i brevet av den 25 juni 1986. Tanken var att man på avdelningskontoret skulle veta vem som skrivit brevet, men att adressaten, de äldste i Perstorp, inte skulle känna till detta! Brevet är  heller inte undertecknat. I stället är det liksom alla andra brev från Sällskapet vid denna tid ”undertecknat” med en stämpel, ”Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet”. Skulle vi kunna tänka oss att Paulus, Petrus eller Johannes använde sig av sådant hemlighetsmakeri i sina brev? Aldrig någonsin! Här har vi ytterligare ett exempel på en okristen, orwelliansk storebrorsmentalitet!

 

 

”Man blandar sig också i politiska angelägenheter”

 

För att deklassera Röda Korset skrev Sällskapet i brevet av den 15 oktober 1986:

 

”Man blandar sig också i politiska angelägenheter och spelar ofta en medlares roll i krig.”

 

Påståendet är rent struntprat!  Jean  Picet, som gett en officiell och detaljerad förklaring till Röda Korsets principer, skrev:

 

”Organisationen kan bara fylla sin funktion, så länge den är opolitisk, vilket den också till varje pris måste fortsätta att vara.  … Röda korsets institutioner måste sky politiken som pesten.  … Som vi har sett kräver neutralitetsprincipen att Röda korsets institutioner avhåller sig från all inblandning i både inrikes- och utrikespolitik.” (RÖDA KORSETS GRUNDPRINCIPER  kommentarer av Jean Pictet,  Svenska Röda korsets centralstyrelse, 1982, s 27, 47, 52)

 

Beträffande medling skrev Henrik Beer, en f d generalsekreterare för Internationella Röda Korset, att det handlade om att ”inträda som humanitär, inte politisk medlare.” (Räddningen – en bok om första hjälpen, utgiven i samarbete med Svenska röda korset, Bra Böcker, 1987, s 124)

 

Det är uppenbart att JVs ledning burit falskt vittnesbörd mot Röda Korset!

 

 

”organisationen hade sin begynnelse på slagfälten”

 

JVs ledning skrev i sitt brev att fastän det uttalade syftet med Röda Korset är att lindra mänskliga svårigheter och lidanden, får man ”ändå komma ihåg att organisationen hade sin begynnelse på slagfälten.” Man menade här att Röda Korset faktiskt varit involverat i krig och därför skulle vara diskvalificerat så att ett JV inte borde understödja det. Vilken felsyn! Att Röda Korset uppstod på slagfälten – och därefter varit närvarande på världens slagfält – innebär inte att rörelsen har något som helst ansvar för, eller delaktighet i, de våldshandlingar som ägt rum på dessa slagfält!

 

En jämförelse från ett annat område gör detta fullt klart. Vid motortävlingar kan ambulanspersonal finnas i beredskap för att rycka in om det skulle hända en olycka. Ambulanspersonalen kanske avskyr motortävlingar och skulle kanske aldrig själva vilja delta i motortävlingar. Men ingen skulle tycka att ambulanspersonalens närvaro vid motortävlingar och eventuella insatser i samband med dessa på något sätt skulle göra ambulanspersonalen ansvarig för eller medskyldig till de olyckor som kan ske! Så är det också med de insatser som Röda Korset gör under krig. Som citaten från JVs tidiga litteratur visar fanns också denna insikt i rörelsens tidiga skede. Brevet av den 15 oktober 1986 visar att denna insikt nu gått förlorad hos JVs ledning och att man i stället ger sig hän åt lögner och förvrängningar.

 

 

”i strid med tankarna i Jesaja 2:4”

 

Det allra värsta påståendet i Sällskapets brev var emellertid detta:

 

” En stor del av sitt arbete utför organisationen direkt eller indirekt i strid med tankarna i Jes. 2:4.”

 

Sällskapet skulle med säkerhet aldrig våga publicera detta påstående! Att Röda Korset utför en stor del av sitt arbete ”direkt eller indirekt i strid med tankarna i Jes. 2:4” är en oförskämd, ärekränkande lögn. Om JV officiellt skulle påstå detta skulle de kunna bli åtalade!

 

Jes. 2:4 talar om att smida sina svärd till plogbillar och inte mer lära sig att strida. JV har mage att påstå att Röda Korsets verksamhet ”direkt eller indirekt” är i strid med detta! Sanningen är tvärtom den att Röda Korset alltid varit motståndare till alla krig. Därför har Röda Korset fått Nobels fredspris inte mindre än tre gånger, nämligen 1917, 1944 och 1963. Dessutom fick Röda Korsets grundare, pacifisten Henry Dunant, dela fredspriset 1901 med en annan pacifist.

 

För Röda Korset gäller i verkligheten följande:

 

”Röda korset gör ingen åtskillnad mellan nationaliteter, raser, religioner, samhällsställning eller politiska åsikter. Det arbetar uteslutande för att lindra människors lidande och därvid i första hand hjälpa de mest nödställda.

 

För att bevara allas förtroende avstår Röda korset från att delta i fientligheter eller att vid något tillfälle ta ställning vid meningsskiljaktigheter i fråga om politik, ras, religion eller ideologi.  …

 

Röda korset håller sig utanför väpnade konflikter av alla slag. … Man kan inte på samma gång tjäna Röda korset och strida. … Om Röda korset ställs inför det välkända och verkligt besvärliga problemet: Den som inte är med mig, han är mot mig, bör man svara: Jag är med alla som lider, och det räcker.

 

… Röda korset är alltså en ren hjälporganisation. Dess enda mål är att lindra mänskligt lidande, och all annan verksamhet kommer i andra hand. Röda korset är en helt ideell organisation. Dess drivkraft är inte ekonomisk vinning utan kärleken till medmänniskorna.”  (RÖDA KORSETS GRUNDPRINCIPER  kommentarer av Jean Pictet, s 5,46,48)

 

 

 Jag och min hustru avsade oss JVs organisation i oktober 1988.

 

Ljungbyhed den 6 november  2003

Rud Persson

 

Hem