I förra numret granskade vi två försök att harmonisera kronologin hos Matteus, Markus och Lukas med tidsuppgifterna hos Johannes med avseende på Jesu sista måltid. Somliga menar att synoptikerna anger den 15 Nisan och Johannes den 14 Nisan. Under 1900-talet har en del försökt att förklara saken så att evangelieskribenterna använt sig av olika kalendrar så att olika dagar ändå skulle kunna ha samma datum. Vi presenterade tre olika lösningsförslag som på olika sätt utgick ifrån att olika kalendrar kommit till användning.

Vi menar att dessa förklaringsmodeller är så spekulativa och medför så stora svårigheter att de inte kan tas på allvar.

 

Ett ohållbart gissningsverk

 

Auktoriteten Joachim Jeremias, som själv utgav de två sista banden av Kommentar zum Neuen Testament aus Talmud und Midrasch, kommenterade den kalenderlösning som Strack och Billerbeck presenterat så här:

”Dess svaghet är att den helt och hållet är ett gissningsverk. Det finns inget bevis för att påskalammet någonsin slaktades på två på varandra följande dagar i templet, och det förefaller högst osannolikt att något sådant någonsin kunde ha hänt.” (The Eucharistic Words of Jesus, Philadelphia 1986, s. 23, 24)

Craig Blomberg, en amerikansk bibelteolog, är ännu mer avvisande:

”Det finns inga bevis för att sådana dispyter någonsin ledde judarna i Jerusalem att tillåta att påskmåltiden hölls två dagar i rad för att tillmötesgå motstridiga uppfattningar. Vilken grupp det vara månde som fick övertaget vid en given tid i historien fastställde tidpunkten så länge den hade makten. Jerusalem skulle fått uppleva veritabelt kaos om olika grupper av judar hade försökt att iaktta alla tabun och ritualer som hörde den heliga dagen till på olika 24-tim­marsperioder." (The Historical Reliability of the Gospels, Inter-Varsity Press, 1987, s. 176)

Den sydafrikanske bibelkommentatorn Norval Geldenhuys har också ägnat denna fråga stor uppmärksamhet. Hans slutsats är mycket övertygande:

 

”Deras teori förblir blott och bart ett gissningsverk. ... Tempeltjänsten kontrollerades i huvudsak av sadducéerna. De skulle arrangera det som hade att göra med slaktandet av lammen och utgjutandet av blodet mot altaret. Skulle de ha kunnat tillåta att slakten utfördes två dagar i rad? Det betraktades ju förvisso som en helig sak, och prästen och folket samverkade enhälligt i sådana sammanhang. Hur skulle man då kunna förvänta att prästerna skulle ha skött om slakten och de åtföljande  heliga handlingarna på två på varandra följande dagar? Med alla de tusental och åter tusental som kom till högtiden i Jerusalem från många olika regioner skulle det inte ha funnits gränser på förvirringen om påskalammslakten hade ägt rum två dagar i rad, när alla visste att lagen föreskrivit att detta skulle äga rum på en speciell dag. Under dessa omständigheter skulle sadducéerna aldrig kunnat ge en tillfredsställande förklaring på sitt extraordinära förfaringssätt genom att fira påsken en dag senare. Man kan knappast föreställa sig att sadducéerna, som var kända för att vara rationella män med ’vid inställning’ och diplomatiska i sitt uppförande, och som förvisso inte önskade att ådraga sig folkets missnöje i onödan, skulle förorsaka all denna förvirring och framkalla de breda massornas fiendskap för så lätt vägande skäl som anfördes av Strack och Billerbeck. (För folket följde alltid fariséerna i praktiskt taget allting.)” (Commentary on the Gospel of Luke by Norval Geldenhuys, Eerdmans, Grand Rapids, repr. 1979, s. 655, 656)

 En av nutidens största kännare av de kalendrar som användes i biblisk och klassisk tid är engelsmannen Roger T. Beckwith. Också han avfärdar Strack och Billerbeck och det med skäl som måste anses vara helt avgörande:

 

”Man har antagit att sadducéerna ... hade en dispyt med fariséerna om tidpunkten för påsken, precis som de hade om tidpunkten för pingsten. Detta är emellertid ren gissning. Eftersom den omfångsrika rabbinska litteraturen så ofta kommer in på ting om vilka dessa rivaliserande grupper tvistade, inklusive naturligtvis datumet för pingsten, skulle det vara konstigt om den inte sade någonting om en dispyt om tidpunkten för den ännu viktigare påskhögtiden. Vad den rabbinska litteraturen verkligen gör klart för oss (och Josephus stöder detta helt, självständigt)29 är att sadducéerna i praktiken gav vika för fariséerna. Och om det är så, skulle en sådan kontrovers knappast kunna ha haft någon inverkan på tidpunkten för den Sista Måltiden.” (Calendar and Chronology, Jewish and Christian, Leiden, New York och Köln, 1996, s. 290)

I not 29 hänvisar Beckwith bl a till ”Judarnas gamla historia” av Josephus, 18:1:3, eller enligt en modernare textindelning, 18:15,17. Denna text visar verkligen hur ohållbar tanken är att sadducéerna skulle ha kunnat fira påsk på en annan dag än fariséerna. Josephus, som var både präst och farisé, beskriver först fariséerna och sedan sadducéerna:

 

”På grund av dessa uppfattningar är de verkligen mycket inflytelserika bland folket i städerna. Alla böner och heliga riter utförs enligt deras utläggning. ... Sadducéerna ... åstadkommer emellertid praktiskt taget ingenting. För närhelst de får något ämbete, så underkastar de sig fariséernas regler, fastän ovilligt och av tvång, eftersom massorna annars inte skulle tolerera dem.” (Josephus Jewish Antiquities Books XVIII-XIX with an English Translation by Louis H. Feldman, Lon­don, repr. 1996, s. 13, 15)

Trots det skarpsinne som Strack och Billerbeck visar prov på i sin kalenderteori, måste vi alltså dra slutsatsen att denna är lika ohållbar som de lösningsförslag av Godet, Melin och France som vi granskade i förra numret.

 

Samma tidsindelning i Galiléen som i Judéen

 

De svårigheter som omöjliggjorde lösningsförslaget som Strack och Billerbeck lagt fram är t o m ännu  obarmhärtigare när det gäller Harold W. Hoehners teori om olika dygnsindelning i Galiléen och Judéen. För Strack och Billerbeck handlade det bara om en tidsskillnad som gjorde sig gällande påsken det år då Jesus dog. För Hoehner däremot handlar det om stadigvarande differenser.

 

Om det skulle blivit kaos i templet om Strack och Billerbeck förstått saken rätt, är det ingenting mot vad som skulle blivit fallet om Hoehner haft rätt om en skillnad i dygnsindelningen! Om en sådan påstådd skillnad skulle ha lett till den uppdelning av påskfirandet som han menar, måste den ha fått liknande konsekvenser, inte bara för ”det osyrade brödets högtid”, som hängde samman med påsken, utan för alla högtider, inklusive alla sabbater. Och detta år ut och år in! Det är den obevekliga konsekvensen av Hoehners teori! Men så kan det sannerligen inte ha varit!

 

Om det i enlighet med Hoehners teori var den 15 Nisan för galiléerna när judéerna hade den 14 Nisan och då skulle slakta sina påskalamm, måste de båda grupperna ha kolliderat med varandra, eftersom galiléerna i så fall vid denna tid skulle vara i färd med de rikliga offer som hörde den 15 Nisan till! (3 Mos. 23:8; 4 Mos. 28:17-23; 5 Mos. 16:2, 3) Det skulle vara som att i vår moderna tid sända iväg ett stort antal extratåg på en redan till bristningsgränsen trafikerad järnvägslinje!

 

Hur skulle myriaderna av pilgrimer från diasporan förhålla sig till detta? Och när skulle dessa pilgrimer slakta sina påskalamm? Det skulle sannerligen blivit omöjliga avvägningar för de ansvariga i templet! Och hur skulle prästerna klara av ett dubbelt schema, när redan ett ”enkelt” schema var ansträngande nog?

 

Om vi drar ut konsekvenserna ännu längre, skulle galiléerna, när judéerna väl hunnit till den 15 Nisans speciella offer, redan ha den 16 Nisan! Det var enligt både Filon och Josephus den dag då enligt 3 Mos. 23:10-14 den första kornkärven skulle viftas ”inför HERRENS ansikte” och då också ”ett felfritt årsgammalt lamm” skulle frambäras ”till brännoffer åt HERREN”, tillika med offer av mjöl och vin. (Se Philo, vol. VII, F.H. Colson, London, repr. 1984, s. 405, och Josephus IV, H.St. J. Thackeray, London, repr. 1991, s. 437)

 

Skulle prästerna serva galiléerna med detta, samtidigt som de skulle serva judéerna med offren som hörde till den 15 Nisan? Skulle de sedan nästa dag serva judéerna med att ”vifta” ytterligare en första kornkärve ”inför HERRENS ansikte”? Det skulle i så fall bli två första kärvar. Det måste väl ändå vara orimligt!

 

Ännu värre blir det när vi går vidare bland högtiderna och kommer till den årliga, stora försoningsdagen, som inföll den 10 Tishri. (3 Mos. 16:29; 23:17; 4 Mos. 29:7) Då skulle översteprästen slakta en syndoffersbock för folket, liksom en bagge som offrades som brännoffer. (3 Mos. 16:15, 24) Han skulle också för hela folkets räkning sända en levande bock ut i öknen. (3 Mos. 16:20-22) Men han skulle även slakta en syndofferstjur ”för sig och sitt hus” (3 Mos. 16:6, 11) och dessutom en bagge som ”sitt eget brännoffer”. (3 Mos. 16:24)

 

Skulle denna procedur verkligen utföras två gånger, en gång för galiléerna och nästa dag också för judéerna? Det skulle också i så fall innebära att översteprästen måste slakta två syndofferstjurar och offra två baggar ”för sig och sitt hus”, en av varje på två på varandra följande dagar! Hur skulle det då gå med den uttryckliga preciseringen att den heliga proceduren skulle utföras ”en gång om året”? (2 Mos. 30:10; 3 Mos. 16:34; Hebr. 9:7)

 

Här inser säkert de flesta att Hoehners teori leder till orimliga konsekvenser. Hoehner måste ha fel! Att det verkligen är så framgår också tydligt av 3 Mos. 23:27-32 som stadgar att försoningsdagens vila skulle vara hela dygnet den 10 Tishri, ja, från ”nionde dagen i månaden, om aftonen ... från afton till afton” (v. 32, vår emfas). Alla laglydiga judar, även galiléerna, hade att anpassa sig efter detta! De måste iaktta denna dag ”från afton till afton”. Att hålla försoningsdagen från soluppgång till soluppgång, som Hoehners teori kräver, skulle vara i direkt strid med lagen! Och därmed kan vi avskriva den märkliga ”dubbla” försoningsdag som Hoehners resonemang kräver.

 

Det är i verkligheten en total missuppfattning att galiléerna, till skillnad från judéerna, räknade dygnet från soluppgång till soluppgång. Vi har tidigare nämnt de underverk som Jesus en gång utförde i Kapernaum när sabbaten tagit slut vid solnedgången, enligt  Mark. 1:21-34 och Luk. 4:31-41. ”När solen gick ned förde alla till honom sina sjuka, sådana som ledo av olika slags sjukdomar. Och han lade händerna på var och en av dem och botade dem.” (Luk. 4:40, 1917) Norval Geldenhuys gör följande iakttagelse till denna vers: ”De judiska dagarna började och slutade med solnedgången. Det var därför som Kapernaums invånare väntade den dagen (som var en sabbat) till solnedgången (när sabbaten slutade) och då förde sina sjuka och demonbesatta människor till Jesus.” (Commentary on the Gospel of Luke, repr. 1979, s. 177)

 

Låg Kapernaum i Judéen? Ingalunda. Det var en välkänd stad vid Gennesarets sjö i Galiléen! Här har vi fakta som fullständigt förintar Hoehners teori!

 

Hoehners hänvisning till uppgiften i Mishna att folket i Judéen arbetade till middag på påskaftonen medan man i Galiléen inte arbetade alls den dagen (Hoehner, s. 88) är irrelevant. Ingen skillnad i tidsuppfattning kunde ligga bakom detta, lika lite som det faktum att ”skräddare, frisörer och tvättare” och enligt en rabbi också ”skomakare” arbetade till middag denna dag skulle innebära att dessa yrkesgrupper höll sig med en avvikande kalender! (The Mishnah, Dandy, repr. 1977, s. 140, 141)

 

Och visst skulle det vara svårt att tro att Mishna skulle notera sådana petitesser men fullständigt ignorera långt viktigare informationer, t ex att galiléerna slaktade sina lamm en dag innan judéerna, för att inte tala om den inverkan på övriga högtider en sådan kalenderskillnad skulle ha haft! Att Mishna tiger om detta kan bara innebära att det inte funnits någon sådan information att förmedla!

 

Följde Jesus esséernas solkalender?

 

Jauberts lösning att Jesus kan ha följt en solkalender i stället för den officiella månkalendern är mer realistisk än de kalenderförslag som avvisats ovan. Det är nämligen odiskutabelt att en sådan ”rivaliserande” solkalender faktiskt omhuldades av  esséerna i Qumran vid Jesu tid. Annie Jaubert visar, skriver Roger T. Beckwith, ”att den solkalender som framläggs i Första Henoksboken och i Jubileerboken och som faktiskt tillämpades i Qumran, tilldelade året exakt 52 veckor eller 364 dagar och att nyårsdagen var en onsdag. Som en följd av detta var den 14 dagen i första månaden, när påskalammen skulle slaktas, en tisdag. Mlle Jaubert försöker använda detta faktum till att förklara skillnaden mellan synoptikerna och Johannes genom att föreslå att Jesus följde den essenska kalendern och hans motståndare den etablerade månkalendern.” (Calendar and Chronology, Jewish and Christian, 1996, s. 291)

 

Professor Lawrence H. Schiffman, en framträdande judisk Qumranforskare, utvecklar skillnaden mellan den ”sekteriska” och den ”officiella” kalendern:

 

”Vi har omfattande vittnesbörd angående den märkliga sekteriska kalendern, och vi vet också att den användes jämväl av andra grupper av judar under det andra templets tid. Genom att utnyttja ett antal Qumrantexter, av vilka de flesta först nyligen blivit tillgängliga, kan vi rekonstruera sektens kalender helt och hållet. ... Kalendern bestod av 364 dagar, fördelade på 12 månader av vardera 30 dagars längd. ... Vid vår- och höstdagjämning och vid solstånden lades en trettioförsta dag till månaden. ... Men denna kalender hade en allvarlig nackdel: den var en och en kvarts dag för kort varje år. Vi har ingen aning om hur sekten tacklade detta problem. Forskare är oense i frågan. Några teoretiserar om ett system med interkalation, alltså att lägga till extra dagar, som skulle jämställa denna annars inexakta kalender. Det är emellertid troligare att denna kalender aldrig i verkligheten sattes på prov, utom möjligen under en kort period hos några av de sekteriska grupperna.

 

Däremot använde kalendern som brukades i fariseisk-rabbinsk tradition och som är i bruk ännu i dag ett system med interkalation. Denna kalender bestod av 12 månmånader totalt omfattande 354 dagar, till vilka en månad lades till ungefär vart tredje år. På så sätt bragtes kalendern i harmoni med solåret och knöts högtiderna till deras riktiga årstider.” (Reclaiming the Dead Sea Scrolls, Phi­ladelphia and Jerusalem, 1994, s. 304)

Den ”sekteriska” kalendern skulle ha medfört långtgående konsekvenser  för Israels högtider. Geza Vermes, en ledande expert på judendomen i det första århundradet, skriver:

 

”Dess obrutna rytm betydde dessutom att den första dagen på året och på varje följande årstid alltid inföll på samma veckodag. För esséerna var detta onsdag, eftersom det enligt 1 Mos. 1:14-19 var på den fjärde dagen som solen och månen skapades. Det behöver knappast tilläggas att samma likformiga sekvens också innebar att alla årets högtider alltid inföll på samma veckodag: påsken, den femtonde dagen i första månaden, firades alltid på en onsdag; pingsten, den femtonde dagen i den tredje månaden, alltid på en söndag; försoningsdagen, den tionde dagen i den sjunde månaden, på en fredag; lövhyddohögtiden, den femtonde dagen i den sjunde månaden, på en onsdag, osv.” (The Complete Dead Sea Scrolls in English, New York 1997, s. 78, 79)

Om esséernas solkalender skulle kunna ha den betydelse för Jesu sista påsk som Jaubert menar att den hade, måste den vid den tiden smyga mycket nära den officiella månkalendern. Det är en absolut förutsättning. Men gjorde den det? Vi har redan sett att Lawrence H. Schiffman, själv jude, uttrycker tvivel om att denna solkalender skulle kunnat fungera i praktiken. Men inte nog med det. Kalenderauktoriteten Roger T. Beckwith har på ett övertygande sätt visat att den måste ha ”glidit iväg” på ett så dramatiskt sätt, att den inte kan ha varit aktuell vid Jesu sista påsk:

 

Vid tiden för den julianska reformen 46 f Kr var den romerska kalendern två månader skev i förhållande till årstiderna, så det finns anledning att tro att samma oöverensstämmelse kan ha haft en liknande effekt på esséernas kalender. Den naturliga slutsats man bör dra är att den esséiska kalendern på samma sätt skulle ha glidit bort från överensstämmelsen med årstiderna. ... Fullkomligheten hos deras kalender, som innebar att den aldrig någonsin skulle bli fel ens med en dag, och aldrig behöva anpassas, är mycket tydligt utsagd i 1 Henoksboken 72:32; 74:12 och i Jubileerboken 6:30-32. Som en illustration av detta summeras antalet dagar i perioder på tre, fem och åtta år och summan i varje fall blir en multipel av 364. (1 Henoksboken 74:13-16)

 

För människor som tänkte på detta sätt skulle själva tanken på interkalation vara motbjudande. De olika former av tidstillskott man nyligen föreslagit för den esséiska kalendern vilar inte bara på rena gissningar, utan är i flera fall i direkt strid med det esséiska materialet. Utan interkalation skulle emellertid esséernas kalender snabbt ha avlägsnat sig från årstiderna. Eftersom denna kalender först möter i den äldsta delen av 1 Henoksboken, och alltså daterar sig till det tredje århundradet f Kr, är tanken att den fortfarande skulle ha varit i tillräcklig linje med årstiderna vid tiden för den  Sista Måltiden för att kunna placera esséernas påsk i samma vecka som de andra judarnas i högsta grad osannolik.” (Chronos, Kairos, Christos, edited by J. Vardaman and E.M. Yamauchi, Eisen­brauns, Winona Lake, 1989, s. 201)

 

Professor Jack Finegan, nestorn inom biblisk kronologi, instämmer i detta:

 

”Ett studium av andra vittnesbörd leder emellertid till slutsatsen att Qumran inte anpassade sin kalender utan helt enkelt tillät oöverensstämmelsen att ackumulera. Det skulle teoretiskt ta omkring 290 år att utveckla en diskrepans på ett helt år. På samma sätt beräknas det att om kalendern använts från, låt oss säga omkring 124 f Kr, skulle oöverensstämmelsen ha hunnit uppgå till två [feltryck för ”sex”] månader vid början av den kristna eran och till sju eller åtta månader vid tiden för Jesu korsfästelse. Detta medför i sig självt en svårighet för teorin att den Sista Måltiden hölls i enlighet med Qumrankalendern.” (Handbook of Biblical Chronology, rev. uppl., Peabody, 1998, s. 49)

Men även om, mot förmodan, de båda kalendrarna skulle ligga så pass i fas att det enligt den esséiska solkalendern var den 14 Nisan på tisdagen i samma vecka som detta datum inföll på fredagen enligt den officiella månkalendern, skulle Jauberts teori ha allting emot sig. Det skulle absolut inte ha gått för sig att komma flera dagar ”för tidigt” till templet och tro att man skulle kunna få ett lamm ritualenligt slaktat där! I templet följde man den officiella kalendern! Och hur vi än vrider och vänder på texterna visar de synoptiska evangelierna att ett påskalamm slaktades i templet. Jauberts teori kommer inte tillrätta med detta!

 

Esséerna stod för övrigt i stort motsatsförhållande till ”etablissemanget” i Jerusalem och har av allt att döma betraktat tempelkulten som avfallen och oren. Enligt Josephus var de också ”bannlysta” från templet och utförde ”sina riter och ritualer för sig själva”. (Josephus Jewish Antiquities Books XVIII-XIX with an English Translation by Louis H. Feldman, London, repr. 1996, s. 17)

 

Det finns heller ingenting som tyder på att Jesus iakttog högtiderna på samma sätt som esséerna. Tvärtom! ”Vid de många tillfällen när han går upp till Jerusalem vid högtiderna ... går han alltid dit tillsammans med högtidsskarorna och inte vid någon ovanlig tid.” (Beckwith, 1996, s. 291-292) Slutligen säger evangelierna att Jesus dog på en fredag, och att den Sista Måltiden intogs på torsdagskvällen omedelbart före. Jauberts teori förutsätter att det gick tre dygn mellan den Sista Måltiden och Jesu död! Inte heller teorin om att esséernas solkalender användes håller måttet.

 

Olösliga motsägelser enligt kritiker

 

    Måste vi därför dra slutsatsen att evangelierna motsäger varandra? Bland bibelkritiska forskare är detta en vanlig uppfattning. I Sverige gav Biskopsmötets Bibelkommission ut boken Bibelsyn och Bibelbruk i Lund 1970. Som exempel på att ”två bibliska utsagor är sinsemellan oförenliga och följaktligen åtminstone den ena måste vara falsk” anförde kommissionen ”Jesu dödsdag” och slog fast att ”enligt synoptikerna (Matt, Mark, Luk) är det fråga om den 15 Nisan (t ex Mark 14:12 ff), medan Johannes anger den 14 Nisan (18:28; 19:14, 31).” (s. 47, 48)

 

Den katolske teologen Raymond E. Brown skrev i sitt digra verk The Death of the Messiah, vol. 2, London 1994, s. 1369: ”Min bedömning är att de olika försöken att harmonisera de kronologiska oöverensstämmelserna mellan synoptikerna och Johannes är osannolika, onödiga och vilseledande. De två evangelietraditionerna har gett oss oförenliga kronologiska uppgifter. Logiskt sett kan alltså ingendera, eller bara en samling uppgifter vara historisk.”

 

Trenden i dag är att kritiska forskare inte bara konstaterar olösliga motsägelser i evangelierna utan också tenderar att favorisera Johannes skildring och underkänna synoptikernas datering. ”Det kan dock konstateras att den johanneiska dateringen under senare år fått allt fler anhängare bland forskarna”, skrev lektor Ragnar Qwarnström i En bok om Nya Testamentet, utgiven av Birger Gerhardsson, Kristianstad 1993, s. 290.

 

Professor Raymond E. Brown, som tillhörde dessa forskare, skrev: ”Därför borde vi när vi diskuterar kronologi, trots allt det bläck som spillts i ämnet, behandla den s k synoptiska dateringen av korsfästelsen den 15 Nisan med mycket stor försiktighet och kanske rentav ge upp den.” (The Death of the Messiah, 2, s. 1371)

 

Har astronomin avgjort saken?

 

Somliga har menat att nya astronomiska beräkningar utesluter synoptikernas datering – att Johannes kronologi är den enda som stämmer med astronomiska fakta. Den svenske bibelteologen Harald Riesenfeld skrev 1986 i artikeln ”Har vi två kulturer? Till dateringen av Jesu död” att det nu kan hävdas att det ”under tidrymden 26-36 e Kr” inte finns ”ett enda år då den 15 Nisan var en fredag” och att det nu har ”slagits fast att endast ett av två data kan komma ifråga för Jesu död.” Han kritiserade därför samtida forskare som fortfarande hävdade den synoptiska kronologin ”ovetande om att astronomin definitivt har avfört denna datering från diskussionen.” (Svensk exegetisk årsbok 1986, s. 196, 201, 202)

 

Har Riesenfeld och andra rätt? Och innehåller evangelierna verkligen olösliga motsägelser? Dessa frågor skall vi behandla i kommande artiklar.

                             — Rud Persson